”The Sound of Silence” stod på repertoaren, och det var Art Garfunkel som skulle sjunga den.
Men från honom kom inte ett ljud – det stora dragplåstret ställde in, med kort varsel.
Arrangörerna äntrade scenen efter paus, bad om ursäkt, och berättade att de tänkte upprätta mejlkontakt med alla biljettköpare. Däremot knystades inte ett ord om vilken åkomma som drabbat stjärnan.
Rapporter från showen i Globen i torsdags skvallrade om en Art Garfunkel i taskigt vokalt skick. Halsinfektion? Något allvarligare? Han har fått sina stämband opererade förr.
En Garfunkel utan stämbanden i trim hade ändå inte varit mycket till attraktion. Bob Dylan kan komma undan med en röst som låter som en härdsmälta, det skulle antagligen Paul Simon också, men Art Garfunkel är sin röst. Utan den är han kal.
Räddningen for Night of the Proms är förstås att Garfunkel bara var en bland en drös solister, det ingår i konceptet.
Night of the Proms är en belgisk affärs- och showidé där man alltsedan starten 1985 riktat ljuset mot några av de här artisterna som haft sin dag i solen men ännu kan fånga en publik: artisterna som inte får Polarpriset, men röster som hos den breda publiken ändå alltid är evergreens. Det var i Night of the Proms som Roxette gjorde comeback våren 2009. Andra artister genom åren har varit Seal, Mick Hucknall, Mike Oldfield och inte minst John Miles – hitmakare under andra hälften av 1970-talet – som varit med på cirka 500 av de hittills 900 showerna.
Den artistiska idén är dels att föra samman dessa patinerade internationella stjärnor med lokala förmågor, dels att kombinera pop med klassiskt. I realiteten innebär det att popartister får chansen att sjunga sina och andras hits till storvulna men popnära orkesterarrangemang. Mellan solistnumren tar orkestern sig igenom en rad klassiska örhängen i ett tempo som tyder på att dirigenten är rädd att få parkeringsböter.
I konceptet ingår också en showlysten tenor, Tony Henry, som inleder kvällen med att iklädd barberarstass raka skäggstubben av den scensäkra konferencieren Måns Zelmerlöw medan han sjunger Rossinis aria ”Largo al Factotum”. Säker också Sarah Dawn Finer, som skiner i en soultagning av ”We Can Work It Out” som ligger nära Stevie Wonders version men har betydligt högre matchvikt i bleckblåset – en mycket större behållning än den lite gapiga och faktiskt malplacerade Anastacia.
En mer showtypisk artist är John Miles, vars genombrottslåt ”Music” redan från början är en lätt kitschig och etappvis pompös låt om musikens makt. Denna kväll ter sig denna låt som ett mellanting av Barry Manilow och Supertramp, men Miles kan också rossla som en bättre italiensk schlagersångare när han drabbar samman med Anastacia för en duett.