Från små högtalare vid kulturhusets entré strömmar låten Guantanamera på låg volym. Fritidsgården "Kultan" ska snart öppna. Utanför Apoteket skäller en bunden hund. Dagen går mot kväll på Selma Lagerlöfs torg.
Det var länge sedan det var så här lugnt i Göteborgsförorten Backa.
– Väck inte den björn som sover, säger Kenneth Johansson.
– Om jag skulle beskriva läget som lugnt kan de skjuta tio skott bara för att "så jävla bra ska ni inte tro att det är".
Kenneth Johansson är chef för fritidsverksamheten och har jobbat i Backa sedan 2001. Han har sett rutor krossas, bilar brinna, stenar flyga. Han har sett hur det har gått utför. För tio år sedan brukade Backa beskrivas som ett göteborgskt genomsnitt: den som ville veta hur Göteborg var kunde ta spårvagnen från centrum över Götaälvbron till Backa ute på Hisingen.
Så är det knappast längre. I september 2011 sände SVT:s "Uppdrag granskning" programmet "Från Backa till Brixton". Reportern Janne Josefsson presenterade Backa med orden "en stadsdel där samhället tappar greppet". I programmet summerades året: åtta skottskadade varav en allvarligt. När en förlupen kula gick rätt in i en lägenhet fick polismästare Klas Klevensparr nog:
– Så här kan vi inte ha det!
Så blev Backa ett av Göteborgs polistätaste kvarter. En massiv insats i en extrem situation. Men för att förstå Göteborgs långsiktiga arbete för ett tryggare samhälle backar vi tillbaka till juli 2001. Aftonbladet rapporterar: "Mitt ibland oskyldiga badgäster på Näsets badplats i Göteborg utbröt en eldstrid mellan två gäng på onsdagskvällen. En mängd skott avlossades. En man i 20-årsåldern skottskadades svårt."
Mordförsöket på Näset blev en väckarklocka för socialdemokraten Göran Johansson som var kommunstyrelseordförande. Han ville etablera Göteborg som upplevelsestad.
– Han sa att turisterna inte vill komma hit till Göteborg om vi betraktas som en kriminell stad, minns kommissarie Even Magnusson som då var ungdomspolis i city.
Göteborgs ledande politiker enades om en förebyggande satsning: Ung och Trygg. Visionen: alla unga i Göteborg ska känna delaktighet och framtidstro. Metoden: gemensamma mål och tätare samarbete.
– Den högsta politiska ledningen och de högsta cheferna i staden pekade med hela handen: ungdomsfrågorna ska prioriteras, säger Even Magnusson som knöts till Ung och Trygg.
De drivande aktörerna var socialtjänsten, polisen, det kommunala bostadsbolaget, åklagarmyndigheten och utbildningsförvaltningen. Ung och Trygg blev ett fristående kansli inom kommunen, utanför den vanliga linjeorganisationen. Uppgiften var att få hela staden att dra åt samma håll. Man lade mycket krut på samarbetet mellan polis, socialtjänst, skola och fritidsverksamhet.
– Det var fullt sjå, säger socionomen Anette Hillskär Malmfors som är processledare på Ung och Trygg-kansliet
Hon säger att hennes egen verksamhet socialtjänsten inte varit van vid att samverka på det här sättet.
– Man är van vid att vara den som hämtade in information.
Och poliserna blev frustrerade när socialsekreterarna hänvisade till sekretess.
– Man satt och pratade om person X och Y. Mina poliser var uppriktigt sagt förbannade över att gå till ett samverkansmöte och inte kunna prata klartext, säger Even Magnusson.
Lösningen blev en ny rutin: för att kunna prata öppet om enskilda ungdomar såg man till att få föräldrarnas godkännande.
– Det blev ett genombrott. Förut kunde vi prata allmänt om stadsdelen men kom aldrig riktigt ner på individnivå, säger Even Magnusson.
En annan nyhet var att socialtjänsten och polisen satsade stort på hembesök hos barn och unga som de misstänkte var kriminella eller i riskzonen.
– Vi satte oss vid köksbordet med föräldrarna och drack en kopp kaffe och sa att vi är bekymrade när vi ser att Mohammed är ute när det är stenkastning och bilbränder. Föräldrarna hade ofta ingen aning om att deras barn varit på de ställena, berättar Even Magnusson.
Orossamtal, kallas det.
– Nu görs sådana orossamtal varje dag i Göteborg, säger Even Magnusson.
Från sitt kontor i Backa kulturhus har fritidschefen Kenneth Johansson utsikt mot hyreshuskvarteren Backa röd. Där fick fältarbetarna som han rekryterade år 2007 sitt kontor.
– Två gånger brände de ner kåken. Först en gång för att markera, sedan till grunden. Då flyttade vi in i en lägenhet.
2009 blev Backa rikskänt för kravaller och bränder. Samma år blev Håkan Bredinge områdespolis. De första åren blev svåra.
– Man kände att man var i fiendeland, hela tiden.
Den känslan var tydlig när Håkan Bredinge och hans kollegor mötte killgänget som brukade hänga i Backa röd.
– I princip alla som står där får en sur uppstötning när de ser en polis.
En sur uppstötning kunde innebära hatiska blickar eller skrik, ibland stenkastning eller raketer mot poliserna.
– Till slut blev vi som jobbar här i området lite accepterade eftersom vi blev kända.
Håkan Bredinge berättar om Backas kriminella gäng. Gänget består av män som är mellan tjugo och tjugofem år gamla, som vuxit upp tillsammans.
– I den gruppen har det blivit en kultur att vara arg mot allt och alla. De har varit fruktansvärt utåtagerande, även mot kamrater.
Männen lever på sina brott.
– Allt man kan tjäna pengar på. Droger, rån, utpressning, grova stölder.
Gänget har satt skräck i Backa, konstaterar Håkan Bredinge:
– De hotar vittnen. Eller behöver inte ens hota. Folk vågar bara inte prata.
Kring gänget finns påhejare, beskriver Håkan Bredinge.
– Det finns en kärna som bestämmer spelreglerna och vad som ska göras. Kring dem finns många medlöpare och påhejare som inte drar sig för att kasta sten eller bränna en bil i den svartklädda massan.
Men den massiva polisinsatsen som sattes in efter skottlossningarna i somras har gett effekt. Det är ju ovanligt lugnt. Håkan Bredinges förklaring: flera av nyckelpersonerna är inte här. De har åkt fast för olika brott och är häktade eller sitter i fängelse.
– Det känns jättegott, säger Håkan Bredinge.
Fältassistenten Parash Lama kör bil genom Backa. Här ligger hyresrätterna, där ligger bostadsrätterna, och därborta villakvarteren som kallas Backas gräddhylla. Han letar efter ungdomar. Han säger att han känner de flesta, speciellt dem som är ute.
– Är de inte på fritidsgården försöker vi motivera dem att komma dit. För är de ute i grupp dröjer det inte länge förrän någon hittar på ett bus. De har tråkigt, någon kommer på en idé. De flesta gånger är det inte så farligt.
Men ett ogenomtänkt bus kan sluta med katastrof, det vet Parash Lama om någon.
– Vi brukar ta Backabranden som exempel.
Backabranden 30 oktober 1998. Parash Lama var tjugo år gammal och såg fram emot en bra fest på Backaplan. Men några killar som inte fick komma in satte eld på lokalen. 63 ungdomar dog. En av dem var Parash Lamas lillebror. Själv fick han svåra brännskador. Idag säger han:
– De som tände på ville förstöra festen. De ville inte ta kål på 63 ungdomar. De hade ingen aning om konsekvenserna.
Parash Lama talar om "ungdomar på glid" som "hittar på bus". Han ser att de saknar något:
– De har inte föräldrar som är engagerade i deras liv. Då är det lätt att de kommer i kontakt med äldre i området som har häftiga bilar och guldkedjor. De uppfattar att det är så det ska vara, att det är så man får respekt.
– Det vi kan erbjuda är vuxenkontakt. Vi finns där om de behöver prata. Om de behöver hjälp med skolgång, praktik eller arbete. Vi kan peppa dem, stötta dem ute, följa med till praktik och till och med ringa och väcka dem.
Men ofta känner han att han jobbar i motvind.
– Det viktigaste för ungdomarna är ändå hemmet och föräldrarna. Men ibland verkar det som att föräldrarna känner sig maktlösa. De förstår inte att det är de som har det största inflytandet över sina barn. Många har fortfarande respekt för sina föräldrar.
Han blir besviken när föräldrar inte reagerar.
– Det kan vara ungdomar i nian som har hållit på ett längre tag med olika dumheter som åker fast och blir hemkörda av polisen. Man hoppas att det blir konsekvenser, att det händer grejer. Likväl ser man dem på samma plats, ute igen.
Hur borde det vara?
– Att man får utegångsförbud om man gjort dumheter. Och att föräldrarna håller fast vid det.
Parash Lama säger att många föräldrar i Backa är invandrare som lever ett segregerat liv.
– De har inte så mycket koll på vad som sker ute.
Han kom själv till Sverige som trettonåring och har tydliga minnen av sin uppväxt i Kathmandu i Nepal.
– Alla vuxna höll koll på barnen. Gjorde man något dumt kunde man vara säker på att ens föräldrar fick veta det. Så har många invandrarfamiljer haft det i sina hemländer. Sedan kommer de till Sverige där man som förälder är mer eller mindre ensam ansvarig för sitt barn. Man känner inte ens grannen som bor bredvid. Då tappar de väldigt snabbt kontrollen över sina barn.
Parash Lama ser att Backas ungdomar behöver mer av de vuxna, men samtidigt ser han att vuxenvärlden backar undan.
– Det har blivit så skevt. Vuxna vågar inte ta diskussionen med ungdomar. Det blir separata världar. Det verkar som att vuxna tänker "gäng" så fort de ser en grupp ungdomar. Speciellt invandrare blir stämplade som farliga. 'Dem ska man nog inte säga till, då kan det hända grejer.'
Istället ringer de Parash Lama och de andra fältassistenterna och säger att ungdomar "står i grupp".
– Då är det vårt jobb att gå fram och prata. Och många gånger förstår ungdomarna resonemanget om vi säger att de stör grannarna.
Samtalen om att unga "står i grupp" kommer ofta från de lite finare bostadsområdena, säger Parash Lama.
– De måste ju vara någonstans. Vart ska vi köra iväg dem?
Ikväll syns inte en enda ungdom till, inte på torget eller vid skolorna, inte vid Hjalmars grill.
– På sommaren händer det mer, säger Parash Lama.
Vart ska Backas ungdomar ta vägen? Reben Rada och Mohammed Khodr, 24 och 26 år, förstår frågans allvar bättre än de flesta. De har själva vuxit upp i Backas problemtyngda hyreshus, de har gått ut skolan utan betyg, de har haft ont om pengar och tufft hemma.
– Vi har gått den hårda vägen. Varit ute mycket och hittat på dumheter. Men sen har vi vänt på steken helt och hållet. De flesta ser nog oss som förebilder, säger Rebin Rada.
När Rebin Rada och Mohammed Khodr blev rekryterade som projektanställda på fritidsverksamheten i Backa var deras tuffa uppväxt en merit: de känner och förstår de yngre.
Sedan ett år tränar de fotbollslaget Backa BK i division sju, och de spelar själva i laget. Målgruppen är killar i åldern 18-25 som blivit för gamla för fritidsgården. Rebin och Mohammed försöker ta hand om sina spelare och ge dem vad de själva behövde när de var yngre.
– Många känner sig otrygga, säger Mohammed Khodr.
– Man litar inte på folk. Man tror att alla är emot en, säger Rebin Rada.
– Vi försöker ge dem uppmärksamhet. Visa dem att de finns, syns och kan, säger Mohammed Khodr.
Idag bygger fotbollslaget på kommunens stöd, men målet är att det ska bli en stabil förening som drivs av Backaborna.
– Om alla runtomkring hjälper till kommer det att bli jättebra, säger Rebin Rada.
– Man smutsar ju inte ner någonting om man ser att alla är med och bidrar.
Han beskriver laget som ett bra kompisgäng.
– Jag vet själv hur jag hade det när jag var yngre. När det var jobbigt hemma och jag inte ville gå hem lutade jag mig mot mina vänner. Vännerna blev min andra familj. Vi var ofta 20-25 stycken i en stor flock. Gjorde vännerna något dumt följde jag med i den vågen.
– Men samlar man ihop vännerna i en förening, som vi gör nu, då glömmer man bort dumheterna och pushar varandra mot samma mål. Nej, du kan inte dricka på lördag för vi har match på söndag.
Huvudmålet för Ung och Trygg är att stoppa rekryteringen till kriminella gäng, utifrån logiken att om fler får bättre uppväxtvillkor väljer färre att begå brott. Satsningen har pågått sedan 2004. Har den lyckats?
Kommissarie Even Magnusson:
– En ganska bra värdemätare är hur många unga som varit misstänkta för brott fem eller fler gånger.
Mellan år 2007 och 2010 sjönk siffran från 150 till 100.
Och socionomen Anette Hillskär Malmfors hör hoppfulla berättelser från Biskopsgården.
– Unga vuxna kriminella säger att de inte orkar hålla på med kriminalitet längre. Det har blivit svårt att rekrytera yngre hantlangare till skitjobben så de måste göra allting själva.
Ung och Trygg är inte längre en fri enhet med central placering nära den politiska makten utan ingår nu i Göteborgs sociala resursförvaltning.
– Vår utmaning är att hålla frågan vid liv. Att den inte dör i allt annat socialt arbete, säger Anette Hillskär Malmfors.
I Backa hoppas områdespolisen Håkan Bredinge att lugnet och den goda stämningen ska hålla i sig.
– Det är många som vill mycket nu, känns det som.
Men han är orolig för den höga arbetslösheten som bitit sig fast.
– Det som verkligen behövs i Backa är jobb. Vad får de unga för förebilder när mamma och pappa inte har jobb?
Ett annat stort problem som kvarstår i Göteborgs kamp mot kriminaliteten är de svaga skolresultaten i utsatta områden.
– Jag vet ingen större friskfaktor än godkända betyg, säger polisen Even Magnusson.
– Men det har blivit sämre. Det finns områden där 70 procent av barnen lämnar skolan utan godkända betyg.