Humlorna, som hölls nedkylda i veckor efter tillfångatagandet, måste ha trott att de dött och kommit till himlen.
Åtminstone fram tills i går då de sakta tinades upp och släpptes ut i den brittiska högsommarvärmen. När jag träffar Gammans på naturreservatet Dungeness sydost om London är det svårt att föreställa sig att hon nyligen var en av Sveriges mest hatade personer.
Nu står hon och rodnar över de rungande applåder som digniteter och frivilliga naturmänniskor bjuder på för ett väl genomfört projekt.
Det har bara hunnit gå veckor sedan hon, enligt uppgifter i svensk press, var frontpersonen bakom projektet som skulle till Sverige för att utrota den skånska vallhumlestammen.
Inget kunde ha varit mer felaktigt.
– Jag blev chockad över reaktionerna, berättar hon för Sydsvenskan.
Hon pratar på ett undvikande sätt, som om hon vill lägga det bakom sig och fokusera på mer positiva saker. Hon har dock svårt att neka till att hennes mejl och Twitterkonto fylldes av hat från okända.
– Hade nyheterna stämt hade jag förmodligen reagerat på samma sätt. Men folk förstår nog att vi, som brinner för att rädda utsatta arter, inte skulle drömma om att utrota en humleart på en plats för att försöka plantera in den på en annan.
En bit ifrån henne står den svenske forskaren Björn Cederberg. Han är specialinbjuden och tittar entusiastiskt på medan en humla flyger mellan den plastask där hon hållits fånge till en mer inbjudande blomma.
Han har arbetat med insekter under en stor del av sitt liv ändå, eller kanske just därför, är det enda han kan tänka på känslan att hålla en drottning i sina bara händer.
– Egentligen är jag allergisk mot bistick, men de brukar bara sticka om de blir stressade, säger han.
Liksom Gammans, blev han chockad av de felaktiga tidningsvinklarna om det brittiska projektet. Som delansvarig för den svenska artdatabanken vet han att den skånska vallhumlestammen är starkare än vad som antyddes.
Populationen vallhumlor har förstås minskat i Skåne som en följd av detta, men minskningen ligger mellan en promille och en procent. Den är knappt mätbar.
Det hade varit en sak om de hade slagit ihjäl humlorna, fortsätter han. Men tvärtom satsar de ju stora pengar på att försöka få dem att överleva. De kunskaper vi kan få av detta kommer vi själva få mycket glädje av. Förhoppningsvis blir vi bättre på att ta hand om våra egna humlor som ett led av detta.
Han slårsig ner i gräset och låter en omtöcknad drottning klättra runt i hans hand. Runt honom svärmar fotografer och radiojournalister det brittiska medieintresset för evenemanget är stort. Den ansedda dagstidningen The Guardian har gjort förhandsartiklar och i går direktsände BBC från Dungeness i morgon-tv.
Den brittiske miljöministern Richard Benyon, var en av många som tog tillfället i akt att önska forskarna lycka till.
– Återinförandet av denna humleart som varit frånvarande från Storbritannien i tolv år är underbara nyheter. Nu hoppas jag att den kommer trivas och i framtiden sprida sig till fler områden, sa han i en kommentar.
Björn Cederberg, som sett liknande projekt haverera förr som när brittiska forskare försökte genomföra samma procedur fast med humlor från Nya Zeeland är mer optimistisk denna gång. Sverige är, menar han, mer likt England både geografiskt och årtidsmässigt.
Hur goda är chanserna att det lyckas?
Det är en stor genetisk diversitet i den population drottningar de tagit. De är med andra ord inte systrar med varandra, det borgar för att det ska gå bra, trots att man bara har ett fåtal drottningar att utgå ifrån.
Av de 89 vallhumledrottningar som samlades in i Skåne i början av maj, kunde bara 51 släppas ut i går. Resten dog längs resan eller underkändes efter kontroll eftersom de bar skadliga parasiter eller sjukdomar.