Redan som spädbarn ville Ismael Filbert vara i ständig rörelse. Mamma Carina bar runt honom i famnen samtidigt som hon viftade med leksaker över armen för att han skulle må bra.
I mars 1997, när Ismael var två år, gjorde Sydsvenskan ett reportage från en öppen förskola i Malmö.
– Min son blir lätt stimmig. Hade jag haft honom i lägenheten alltid skulle han ta sönder våra möbler, berättade Carina Filbert då.
Tre år senare kom förklaringen: adhd.
– Ismael hade svårt med sociala signaler och reagerade kraftigt på dofter och beröring. Det var jobbigt för honom. Han kunde kräka och få vredesutbrott på en buss där det luktade illa. Vi blev avslängda och utskällda många gånger, säger Carina Filbert.
Eftersom Ismael hade svår adhd fick han medicin omgående. Det blev räddningen för familjen, enligt Carina Filbert.
– Utan medicin hade han nog inte kunnat bo hemma. Den är A och O, säger Carina Filbert och tar fram en tablett som hon själv sköljer ned.
F
ör sju år sedan fick
hon också diagnosen adhd med tillhörande medicinering. Sedan dess är livet enklare och mer strukturerat. Lägenhetens väggar i knalliga kulörer har hon målat över i vitt, tankarna far inte längre fram och tillbaka och hon har lättare att stötta sonen Ismael med rutiner och påminnelser.
– Innan kunde jag gå till affären och komma hem med tvättmedel när jag behövde mjölk. Jag köpte barntröjor fastän garderoben var fylld med oanvända plagg. Nu fungerar det bra och mitt jobb underlättas också, säger Carina Filbert som är fritidspedagog på Rosengårdsskolan i Malmö.
Ismael Filber
t öppnar kylskåpsdörren och plockar fram mat till devon rex-katterna Chili och Gosgos. De flyttade in för ett halvår sedan, vanvårdade och magra. Nu har de ätit upp sig och spinner förtjust när han klappar dem ömsint över den lockiga pälsen.
– Jag är egentligen kattallergisk, men de bidrar till att skapa lugn här hemma. De är underbara och måste få stanna, säger Carina Filbert.
I augusti tog Ism
ael Filbert bussen in till stan för att börja gymnasiet på Latinskolan i Malmö. Han går en särskild samhällslinje för ungdomar med diagnoser som adhd och aspergers.
Undervisningen sker i små klasser och präglas av fasta ramar och god framförhållning. Eleverna använder ofta datorer och har skärmar runt skrivborden för att minska sinnesintrycken.
Han trivs, precis som han gjorde på Bunkeflo skoldaghem där han gick för tre år sedan.
– Där gick andra som var typ som mig. Personalen visste hur de skulle hantera oss för att få oss lugnare. Jag lärde mig lite själv också, hur jag skulle hantera ilskan, och matte och svenska.
Skoltiden har
annars präglats av motgångar och svårigheter. Ismael Filbert har bytt skola flera gånger och Carina, som läste till fritidspedagog, pluggade på nätterna för att kunna hjälpa honom på eftermiddagarna. Hon har fått strida för att han ska få hjälp.
– Folk har inte lyssnat, inte förstått, inte haft kompetens. Ismael har behandlats illa av både lärare och kompisar. Det var en lång, tröttsam kamp ända tills han kom till Bunkeflo, då kunde jag släppa allt. Den skolan är bara bäst.
Om sonen hade haft en synlig funktionsnedsättning och suttit i rullstol hade han accepterats på ett helt annat sätt av samhället och pedagogerna, tror Carina Filbert. Fortfarande kan hon stöta på människor som anser att adhd är ett uppdiktat funktionshinder.
– Till dem vill jag bara säga: Välkommen att prata med mig. Välkommen att gå i mina skor i en vecka.
Numera blir Ismael Filbert sällan dåligt bemött. Han har utvecklat strategier för att kompensera sin adhd. Det tar mycket energi, men fungerar.
– Nu är jag äldre och beter mig mer normalt när jag är med folk.
Det senaste året
har han ansträngt sig extra mycket i skolan. Han låg flera år efter och i våras riskerade han att bli underkänd i flera ämnen.
– Mamma sade att jag skulle få en dator om jag klarade godkänt. Jag satt alltid och pluggade på läxhjälpen.
I juni kom avgångsbetyget från grundskolan. Ismael Filbert sprättade kuvertet och förstod att han skulle få sin efterlängtade speldator. Han kunde också se fram emot att komma in på Latinskolan och fortsätta planera för en framtid som polis.
– Jag grät hela den dagen han fick betyget, jag grät när jag kom till jobbet, jag gråter till och med nu när jag berättar om det. Det var så fantastiskt, en sådan lycka och en sådan upprättelse för oss båda. Han hade till och med VG i ett par ämnen.