– Missade jag våldet nu? frågar en Stockholmskollega när jag rusar ikapp
efter att ha stannat till vid ett mindre gruff intill det svartklädda
demonstrationståget.
Vi gillar inte våld mer än någon annan, men nyhetslogiken kräver action. Ju
mer action, desto större utrymme. Vi hoppas mest på de svartklädda.
Antifascistisk aktion, Afa, är med i tåget, och de har varit våldsamma förut.
Några medier har flera reportrar på plats. Vi andra tränar oss i konsten att
vara på flera ställen samtidigt.
Absolut ingenting händer, men vi svettas och svär och springer mellan mötet
och de olika demonstrationerna med våra tjocka kameror och svindyra foträta
skor.
Andra har likadana svindyra skor men något mindre kameror. De är
civilpoliser. De svettas knappt, och ibland sitter de ner på parkbänkar och
smälter in.
Ännu fler har pyttesmå kameror och kassar i händerna. De är vanliga
Karlskronabor, som entusiastiskt fotograferar alla de övriga.
– Äsch, det är ju bara småbarn, säger en kvinna i jeanskjol när
demonstrationståget drar förbi på Stortorget.
De ställer upp framför Rådhuset med sina banderoller som inför ett klassfoto.
Plötsligt rivstartar fyra polispiketer och svänger runt Stortorgets hörn på
två hjul.
Action!
Vi springer, genar, tappar dem. En kollegas polisradio brusar. Han springer
in i parken.
– Har ni sett några polisbussar som kör snabbt?
Några tjejer på en uteservering pekar.
Till slut tvärbromsar vi alla på innergården bakom optikerbutiken: en kille
i keps, tjugo poliser, tre piketer, de tio journalister som har bäst
kondition och tjugo andäktiga Karlskronabor.
– Vad händer? frågar någon.
– Ingen aning, säger en fotograf innan han höjer kameran igen.
Civilarna får klapp på axeln och ”bra jobbat” innan de kör iväg med killen,
som visar sig ha pangat en bilruta.
På kvällen tar sverigedemokrater, extrainkallade poliser och journalister in
på samma hotell. Demonstranterna är någon annanstans. När du läser det här
äter vi frukost i samma matsal. Sedan börjar allt om på nytt.