Gräl? Nej, det ska nog inte bli ett gräl till, tänker Richard Jomshof när
han i januarimörkret kör de elva milen hem från jobbet i Växjö.
Han har just fått sparken. Igen.
– Vi hade redan grälat om det här så många gånger. Den här gången blev det
mer en uppgiven kväll.
Hans fru Linda har länge bönat och bett att Richard Jomshof ska gå ur
partiet. För hennes skull. För hans egen skull. För ettårige sonen Ludwigs
skull.
Men Jomshof, ledamot av Karlskrona kommunfullmäktige och ansvarig utgivare
för partitidningen SD-Kuriren, har bestämt sig. Han ska vara lärare och
Sverigedemokrat.
Och den här gången hade han verkligen trott att det skulle funka. Ja, det
gjorde ju faktiskt det. Tills tidningen skrev.
”Ledande Sverigedemokrat lärare på gymnasium i Växjö”.
Så löd rubriken i Smålandsposten i december 2004.
Då hade Richard Jomshof jobbat i två och ett halvt år på privata gymnasiet
Procivitas i Växjö (skolan finns även i Malmö och Helsingborg). Hans
politiska åsikter hade hela tiden varit kända av skolledning, elever och
kolleger.
På första lärarjulfesten hade det blivit lite diskussion över glöggen. Och
några elever med invandrarbakgrund hade sökt upp honom efter en lektion. De
var oroliga över att bli sämre behandlade.
Richard Jomshof svarade som han brukar: han vill ha det som i Danmark
ungefär. Han sade att han tycker att Sverige ska ta emot färre invandrare
och att han inte tror på stater byggda på mångkultur, men att han är
övertygad om principen om alla människors lika värde. Han bad
invandrareleverna säga till om han yttrade något som kunde verka det minsta
kränkande.
Efter det hade det varit lugnt.
Richard Jomshof trodde nog att han skulle klara sig kvar på Procivitas,
trots artiklarna i Smålandsposten. Rektorn tycktes stödja honom helhjärtat:
– Enligt de utvärderingar som eleverna gör av sina lärare varje termin är
Richard Jomshof extremt populär, sade rektorn till Smålandsposten.
Rektorn, Johan Kåberg, sade också:
– Man kan inte säga upp en människa på grund av hans eller hennes politiska
åsikter. Det förbjuder grundlagen.
Inget snack där. Men rektorn sade ytterligare något, som antydde vad som
skulle hända:
– Om det såg ut att bli ett problem för skolan till följd av rapportering i
massmedia skulle man behöva tänka till.
Under julhelgen tänkte Procivitas ledning till. Mindre än en månad efter
Smålandspostens artikel bestämde skolans vd Peter Connée att Jomshofs
tidsbestämda kontrakt som lärare i geo-grafi, psykologi och filosofi inte
skulle förlängas.
Inte för att han eller skolan var missnöjd med Jomshof. Tvärtom. Faktum var
att det skulle bli svårt, trodde Connée, för Procivitas att hitta en lika
bra lärare. Men... ja, efter Smålandspostens artiklar anordnade
skolledningen en omröstning där eleverna fick svara på om de hade förtroende
för sina lärare.
Richard Jomshof fick ett hundraprocentigt stöd av sina egna elever i de fyra
klasser där han undervisade. Men ett femtiotal andra elever på skolan hade
enligt Procivitas inte ”fullt förtroende” för honom.
Procivitas ser eleverna som sina kunder och agerar därefter, brukar Peter
Connée säga.
Han skickade ut ett pressmeddelande med rubriken ”Eleverna har makten på
Procivitas”. Jomshof skulle bort.
Hans egna elever var arga och ledsna.
– Vi stod praktiskt taget och skrek till ettorna på skolan som inte haft
Richard: ”Lär känna honom innan ni dömer!”, minns Ida Ragnarsson som gick i
trean och satt i Procivitas variant på elevråd, elevplenum.
Ida Ragnarsson tog studenten i våras och pluggar idag på LTH Campus
Helsingborg. Richard Jomshof var den bästa läraren på Procivitas, säger hon.
– Han hade respekt för oss och brydde sig om oss. Och han var inte rädd för
diskussion.
Alla i klassen visste att deras lärare var Sverigedemokrat.
– Det märktes inte i klassrummet. För oss var han Richard, läraren. Och det
var mer spännande att han spelat i ett populärt syntband på 90-talet, säger
Ida Ragnarsson.
Klasskompisen Torbjörn Arvidsson är av samma åsikt.
– Richard var vår bästa lärare. Han var närvarande på ett sätt som inte
många andra lärare var.
Ändå, menar Ida Ragnarsson, måste man respektera dem som inte ville ha kvar
Richard Jomshof. Flera av dem hade invandrarbakgrund.
– Det är klart att det var allvarligt att eleverna som nästa år skulle ha
honom inte litade på honom.
Richard Jomshof undervisade när han fick beskedet. Han kallades från
klassrummet. Vd Peter Connée förde ordet. Rektor sade nästan inget.
– Jag fattade ju vad det handlade om. De sade till mig att de inte vågade ta
fajten med media. ”Jag är feg, jag erkänner det”, sade Peter Connée till mig
under samtalet, säger Jomshof.
Peter Connée är en erfaren affärsman som gärna framhåller sin bakgrund som
”vd inom Stenbeckssfären” (han var vd för MTG Internet Retailing). Han har
också varit vd för Nationalencyklopedin.
Connée går med på att träffa Sydsvenskan, men avbokar i sista stund mötet.
Han vill inte göra fler uttalanden i ärendet, säger han.
Under ett tiominuters telefonsamtal – som Connée inte vill ha citerat – blir
ändå flera saker tydliga:
* Att omröstningen om Richard Jomshofs lämplighet anordnades på grund av
”ett mediedrev”.
* Connée tror att Jomshofs politiska åsikter var orsaken till att Jomshof
inte visade sig ha allas förtroende
* Procivitas ledning gjorde ingen självständig analys av Richard Jomshofs
lämplighet som lärare, utan ansåg att det räckte att en femtedel av skolans
elever inte hade förtroende för honom.
Slutsatsen är ofrånkomlig: Richard Jomshof fick sluta på grund av sina
åsikter.
– Det vore töntigt att förneka det, säger Ida Ragnarsson.
Hans åsikter fällde honom också i Karlskrona våren 2002, när han just börjat
ett vikariat som samhällskunskapslärare på af Chapmangymnasiet. Där avbröt
kommunens utbildnings-ledare hans vikariat i förtid, efter att syndikalister
hotat att ockupera de klassrum där Sverige-demokraten skulle undervisa.
När Richard Jomshof senare samma år sökte jobb på Vägga-skolan i Karlshamn
uppmanade dåvarande SSU-ordföranden Mikael Damberg rektorerna att inte
släppa in Jomshof i skolorna, varken som politiker eller lärare. SSU-basen
sade i Sydöstran:
– Jag hade aldrig accepterat att min dotter hade Richard Jomshof som lärare
i samhällskunskap.
Richard Jomshof blev inte kallad till intervju.
Richard Jomshof har lite syntlugg kvar, en lugg som han stryker åt sidan så
att den inte ska ramla ner framför glasögonen.
Luggen är en rest från tiden med Helsingborgsbandet Elegant Machinery, ett
av Sveriges populäraste syntband genom tiderna.
– Vi ska börja spela mer nu under hösten.
Han räknar med att få tid att turnera. Några lärarjobb blir det inte före
valet 2006, det är han säker på. I hemkommunen Karlskrona upplever han det
som att han har yrkesförbud.
Men i augusti i år hände något. Komvux i småländska Lessebo behövde en
SO-lärare och rektorn för skolan blev jätteglad att en behörig, erfaren
lärare som Jomshof ville ha jobbet. Kunde han komma på intervju nästa dag?
Det kunde han.
Nästa morgon ringde Lesseborektorn. ”Vi har fått reda på vem du är och du
behöver inte komma”, sade hon och lade på luren.
Någon timme senare ringde Jomshof rektorn för att få henne att ompröva sitt
beslut. Rektorn var inte där, men skolans syokonsulent förklarade gärna
läget för Jomshof. Han spelade in samtalet på band:
Syokonsulenten:
”Du behöver inte komma. Vi är inte intresserade längre, för vi var
inne på internet. Du vet nog vad det gäller.”
Jomshof:
”Mina åsikter har inte med mitt jobb att göra. Ingen har någonsin kritiserat
mig för min undervisning.”
Syokonsulenten:
”Nej. Det tror vi inte heller men våra värdegrunder stämmer inte överens med
dina åsikter. Även om du skulle sköta dig så känner vi att... vi vill inte
det.”
Jomshof:
”Okej. Jag blev så paff för rektorn var så positiv tidigare. Jag var med i
moderaterna tidigare och jag har precis samma åsikter idag. Vad jag tycker
privat har inte med saken att göra.”
Syokonsulenten:
”Det var ju de här skriverierna i Smålandsposten. Vi känner att vi kanske
inte är beredda att ta den smällen va. Du var ju på Procivitas, eller hur?”
Jomshof:
”Procivitas har känt till mina åsikter hela tiden och för dem var det inget
problem.
Syokonsulenten:
”Vad var problemet då? Varför fick du sluta då?”
Jomshof:
”De blev väl rädda. De är ju en privatskola och blev rädda för all
uppståndelse i tidningarna. De var väl fega helt enkelt.”
Syokonsulenten:
”Vi kan väl säga att vi är det också då.”
När Sydsvenskan ringer utbildningschefen i Lessebo, Christer Fredriksson, är
han på gott humör. Han skrockar över att Lessebo ”hade tur” eftersom det
fanns andra behöriga lärare bland de sökande så att de slapp anställa
Richard Jomshof.
Dagstidningens dramaturgi, även morgontidningens, är rätt svartvit. Vem som
är skurk och vem som är offer bör framgå tydligt, annars blir det
förvirrande. Alla läsare kan koderna.
Många tidningar har genom åren skrivit om Richard Jomshof. Sydsvenskan
också. Det var för fem år sedan, när Jomshof var omtyckt lärare på
Lerbäcksskolan i Lund.
När en tidningsartikel börjar med en scen där en människas känslor och
tankar beskrivs, där hans familj nämns – som det här reportaget – då vet
alla att ”det där är offret”. Det är som ett slags kontrakt vi journalister
har med läsaren.
Om en nyhetstext däremot har rubriken ”Föräldrar oroade över högerextrem
lärare” – Sydsvenskans rubrik på artikeln om Jomshof på Lundasidorna för
drygt fem år sedan – då förstår alla att det är den högerextrema läraren som
är the bad guy. Det är en roll Jomshof är van vid, det är den han alltid
spelat.
I det här reportaget verkar det vara tvärtom: den högerextreme läraren är
offret. Titta på Jomshof, duktig lärare, lite udda åsikter kanske, men fin
kille på det hela taget, och barn och fru och allt. Och kolla hur han blir
behandlad!
Det kan vara på sin plats att påminna om en del saker. Som att Richard
Jomshof är ansvarig utgivare av en tidning som konsekvent skyller våldtäkter
och brottslighet på islam och ”det mångkulturella samhället”. En tidning där
polisbefälet Bengt Lindström med sitt hatiska mejl till Ilmar Reepalu är en
hjälte och sanningssägare. En tidning som inte tvekar att sätta rubriker som
”Ännu en afrikan bakom överfallsvåldtäkt i Karlstad”.
Frågan är: har de här sakerna att göra med Richard Jomshofs jobb som lärare?
– Nej. Alla lärare har en privat uppfattning, säger undervisningsrådet Bengt
Landfeldt.
Han är värdegrundsexpert på Myndigheten för skolutveckling i Stockholm, och
har varit med att utforma riktlinjer till svenska skolor för hur
extrempartier ska hanteras.
Inte heller när en lärare ska anställas bör politisk uppfattning vägas in.
– Då kopplar man kompetensen till åsikten, säger Landfeldt.
Hans Persson, tidigare skolchef i Malmö och numera ordförande för
rektorernas organisation Skolledarna, är inne på samma spår. Den rektor som
avslutar ett kontrakt med en anställd på grund av dennes åsikter är ”ute på
väldigt djupa vatten”.
– Men det är klart att det finns anledning att se upp om man vet att en
lärare tillhör ett extremparti. Han måste visa att han omfattar principen om
allas lika värde och respekt för andra kulturer.
Hur blir det då om Richard Jomshof visar respekt för andra kulturer i sin
lärarroll, men inte gör det på sin fritid?
– Då finns det anledning att se upp. Som rektor måste man hålla en väldig
koll på detta. Men vi har åsiktsfrihet, och så länge läraren i sitt yrke
inte sprider värderingar i strid med skolans har vi i princip inte med det
att göra, säger Hans Persson.
Martyr?
Richard Jomshof säger det själv. Vi talar om Sverigedemokraternas kampanj
till valet 2006 och då säger han det:
– Vi har skojat i partiet om att vi behöver en martyr.
En martyr.
Richard Jomshof är redan en martyr. Sök hans namn på internet och du ska
finna drösvis av indignerade artiklar och upprop från främlingsfientliga
hemsidor, fulla av uttryck som ”berufsverbot” och ”de tolerantas
intolerans”.
Varje gång en tidning – Smålandsposten, Blekinge Läns Tidning, Sydöstran,
Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, Sydsvenskan – skriver att Jomshof
fått sparken från ännu ett jobb, får de som ifrågasätter den svenska
demokratin och åsiktsfriheten vatten på sin kvarn.
– Jag vet ju att vissa i partiet tycker att det är bra. Att varje gång jag
får sparken genererar det röster. Men jag vill inte vara martyr. Jag vill få
ett jobb och försörja min familj.
Vad driver dig att fortsätta i Sverigedemokraterna, när din familj och dina
släktingar vädjar till dig att sluta och du tycks förstöra din yrkeskarriär?
– Ilska, kan man väl säga. Första gången det blev debatt, när jag jobbade i
Lund, funderade jag verkligen på att lämna partiet. Då var det inte en så
stor grej för mig. Men sedan tänkte jag: nää! Och helt ärligt: jag tror
verkligen på demokrati. Jag tycker inte att det ska gå till så här.
Det tycker inte det svenska rättsväsendet heller. Det visade fallet med
Migrationsverkets byrådirektör Kenneth Sandberg, Sverigedemokrat i Kävlinge
som fick sparken 1997 för ”samarbetssvårigheter”. Lunds tingsrätt ansåg dock
att Sandbergs åsikter låg bakom avskedandet och ogiltigförklarade
uppsägningen. Arbetsdomstolen gick på samma linje och Kenneth Sandberg
tilldömdes en halv miljon kronor i skadestånd.
Trots domen fortsätter Sverigedemokratiska politiker att förlora jobb på
grund av sina åsikter. Men det är svårt att bevisa. Arbetsgivare skyller på
arbetsbrist, på att ”vikariatet ändå var slut” eller på rädsla för attacker
från vänstergrupper.
– Idag är det vi Sverigedemokrater, säger Richard Jomshof. Var dras gränsen
nästa gång? Vilka åsikter kan man mer få sparken för?
Ett svar kom i Dalarna i augusti: kristdemokratiska åsikter. I Leksand fick
Sakarias Winberg, en kristdemokratisk fritidspolitiker, sparken från en
projektanställning på LO redan innan han börjat.
Sakarias Winberg jobbar i vanliga fall halvtid på Folksam. I somras blev han
erbjuden en femveckors heltidstjänst för LO, som samarbetar med Folksam. Han
skulle ingå i ”Bilpatrull Dalarna” och sälja försäkringar till LO-medlemmar
på arbetsplatser. I färgglada broschyrer presenterades Sakarias Winberg och
hälsades ”välkommen in i gänget!”.
Så publicerade Dala-Demokraten insändaren om alkoholskatten. Sakarias
Winberg hade skrivit den tillsammans med en partikamrat och undertecknat den
med namn och partibeteckning.
– LO ringde och sade att min insändare retat upp folk. Jag erbjöd mig att
inte skriva insändare under de fem veckor jag jobbade för dem, men det
räckte inte. Uppdraget var avslutat, sade de.
Till skillnad från de flesta rektorer som Richard Jomshof haft kontakt med
hymlade LO aldrig med var skon klämde.
– Hade vi vetat att han var kristdemokrat hade han aldrig fått jobbet, säger
Sten-Åke Mörk, LO:s ombudsman i Dalarna.
Sakarias Winberg insåg att LO:s agerande var olagligt. Han tog kontakt med
LO och lyckades få ut sin lön för de fem veckorna, runt 30 000 kronor.
I soffan i lägenheten i Karlskrona lutar sig den annars lugne Richard
Jomshof irriterat fram. Sydsvenskans reporter har kallat honom
högerextremist och en förorättad Jomshof berättar om grova hot från ”riktiga
högerextremister”, nazister i Karlskrona, för att han i deras ögon
förespråkar en ”perverterad nationalism”.
– Jag blir kallad judelakej. Nazister kommer hem till min familjs dörr och
hotar. Jag har tvingats installera överfallslarm.
Han går ändå med på att hans åsikter är extrema på den svenska politiska
skalan.
– Men i Danmark är man extrem om man förespråkar mångkulturalism.
Han funderar faktiskt på att flytta till Danmark. Eller till Finland, ett
land han gillar starkt, bland annat på grund av den restriktiva
invandringspolitiken. Därför är skolan också så bra i Finland, skrev Richard
Jomshof i maj på sin blogg. Han refererade uppskattande en finländsk
professors åsikter:
”Finlands stränga invandringspolitik med en näst intill obefintlig
invandring har lett till att kvaliteten på skolan kunnat bibehållas, vilket
inte är fallet i länder med stor invandring.”
Richard Jomshof är väldigt rädd för islam och muslimer. Han anser att
Sverige riskerar att invaderas av muslimer vars främsta mål är att omvandla
Sverige till en islamsk stat.
I den stränga invandringspolitikens Finland skulle han slippa samsas med
särskilt många muslimer. Finland har också en väldigt konkret fördel jämfört
med Sverige.
– I Finland skulle jag kunna få ett jobb.