HAMMENHÖG–SKILLINGE. En lång kö av fnittrande nioåringar i strumplästen ringlar genom klassrummet mot den unge mannen i limegrön tröja, som sitter på huk intill dörren och skriver autografer.
”Tänk själv!” klottrar han på deras lappar.
Han skämtar och rufsar om en och annan i håret.
Gustav Fridolin från Vittsjö är två år yngre än Zlatan och en av få svenska politiker med stjärnglans.
Hans cv är imponerande: Sveriges yngste riksdagsledamot 2002. Fyra år som folkvald, sedan blev han folkhögskolelärare och journalist. Tre böcker har han skrivit. Comeback i riksdagen 2010.
Sitt första offentliga framträdande som språkrör för Miljöpartiet förlägger Fridolin till Österlen. Byskolorna i det åldrande Simrishamn är hotade. Den Moderatledda kommunledningen vill spara pengar, slå ihop skolor och bussa ungar mellan byarna. 32 lärare ska bort. Föräldraföreningar, understödda av lokalpolitiker från Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, är upprörda.
Fridolin lyssnar med stort allvar över en risotto i bespisningen i Hammenhögs skola.
– Om kommunen vill skapa fler arbetstillfällen är det ju en väldig omväg att börja med att säga upp folk, säger han.
Föräldrarna och lokalpolitikerna nickar instämmande.
– Det är aldrig någon besparing att spara på barnen, säger Fridolin, en punchline som går hem och som han strax upprepar i en intervju med lokalradion.
När besöket är över kramar han om sina partikamrater och plockar upp några exemplar av sin bok ”Blåsta” ur en svart maskroskasse av tyg och ger till föräldrarna.
Medan bilen rullar mellan knallgula rapsfält mot Skillinge frågar jag vem det egentligen är som är ”blåst” – och av vem?
– Jag tror att vi alla är blåsta, säger Fridolin.
Han förklarar:
– De allra flesta av oss prioriterar skola, äldreomsorg och sjukvård väldigt högt. Vi är beredda att betala för det. Efter nittiotalskrisen kom en väldig högkonjunktur. Ändå gick vi in i nästa kris med lägre lärartäthet, större barngrupper på dagis, mindre personal i äldreomsorgen och färre bäddar i sjukvården.
Men vem är det som har blåst oss? envisas jag. Svaret blir mer diffust. Det tycks vara de stora partierna – Moderaterna och Socialdemokraterna – som saknar framtidstro och därför har blåst oss, kanske utan att riktigt vara medvetna om det själva.
– Politiken har blivit så mycket administration och förvaltning. Det saknas idéer och visioner om vart man ska. Och när det inte finns några mål så blir det lätt bara besparingar.
Det är här ”nya Miljöpartiet” kommer in – det som under Gustav Fridolins och språkrörskollegan Åsa Romsons ledning ska staka ut ”den tredje vägen” i svensk politik.
Blockpolitiken är död, säger Fridolin och allt för mycket har blivit ”ett pr-spel där man ska locka över väljarna med smart formulerade utspel”.
– Jag vill se Miljöpartiet som en förändringskraft. När vi kliver in i regeringen efter nästa val så ska vi så klart kunna sköta det på ett kompetent sätt. Men vi ska inte göra det bara för att få fina visitkort, vi ska bära på en förändring.
”Change”, som Obama skulle uttrycka det. Vad betyder det i Fridolins tappning?
För att få svaret på den frågan får man gå tillbaka till en för många förbluffande allians som Gustav Fridolin ingick för ett drygt år sedan. Biblioteket ”hemma i Vittsjö” var hotat. Bland dem som Fridolin bjöd in till en manifestation var den gamle chefredaktören på Svenska Dagbladet och Dagens Industri – Bertil Torekull.
Genast sa det klick mellan de två. Och enligt Fridolin var det Torekull som övertalade honom att göra comeback i politiken och bli språkrör.
– Jag har bollat mycket med honom om jag kan bära upp det här förtroendet, säger Fridolin.
Strax före valet i höstas offentliggjorde Torekull i en debattartikel i Expressen att han inte längre var borgerlig – utan ”fridolinist”.
Gustav Fridolin har stora ambitioner.
– Jag ser det som självklart att Miljöpartiet har en statsministerkandidat, säger han.
Frågan om det bör bli han själv undviker han blygsamt genom att säga att ”det är dags för en kvinna”.
Men för att bli ett statsbärande parti måste MP växa. En större del av medelklassen måste lockas. Då duger det inte att förknippas med ”gröna khmerer” i lusekoftor som tror att självhushållning är nyckeln till jordens räddning.
– Miljöpartiet har gått från att uppfattas som det mest bakåtsträvande partiet till att vara det mest framtidsinriktade, hävdar Fridolin.
I hans politiska budskap är ”ekonomisk tillväxt” centralt, något som han utvecklar i boken ”Maskiner och människor” som kom ut i april. Om klimathoten ska avvärjas måste vi tro på tekniska innovationer och en växande ekonomi.
– Den förändringskraft som finns i ekonomin måste utnyttjas om vi ska klara omställningen, säger han.
Fridolin talar länge och engagerat om att ”företagande och idéer måste få möjlighet att växa”.
Men skulle inte de orden lika gärna kunna komma från en liberal i Folkpartiet, Centern eller Moderaterna?
Nja, Gustav Fridolin har visserligen en stark tro på marknadskrafterna, men han är också övertygad om att politiken måste tygla dem. Tillväxten får inte vara blind. Den ska styras mot ”bättre sätt att förflytta sig och bättre sätt att göra energi”. Han tar statliga Vattenfall som exempel på bristen på visioner, bristen på politisk styrning.
– Vattenfall borde vara ett perfekt verktyg i energiomställningen. Men vad används det till? Jo, att bygga ny kolkraft i Tyskland!
Vid skolan i Skillinge väntar en ny grupp arga föräldrar. Det blir rundvandring och fika i biblioteket.
– Byskolorna är livsviktiga, säger en pappa. Läggs de ner dör byarna.
Fridolin nickar och lyssnar, dricker kaffe och småpratar avspänt. ”Att spara pengar på barn är ingen besparing.”
Det slår mig att han påfallande ofta hämtar exempel ”hemma i Vittsjö” och från ”skolan i Bjärnum”.
Lite senare frågar jag honom om det där med hans bakgrund.
Gustav Fridolin växte visserligen upp i lilla nordskånska Vittsjö med sin mamma. ”Morsan var sekreterare på kalkbruket i Ignaberga innan hon tog över sina föräldrars herrekipering i Vittsjö.” Men vid femton flyttade han in i ett av miljonprogramsområdena utanför Stockholm.
– Jag har ju en fot på landsbygden och en i storstan, säger han.
Och just det måste även Miljöpartiet ha, tror Fridolin.
– Det är på landsbygden och i storstädernas förorter vi har de stora framtidsprojekten. På landet ska vi tillverka biobränslen och förorterna ska vi rusta upp med solpaneler på taken.
Själv bor Gustav Fridolin idag på Kungsholmen i Stockholm med sin fru Jennie och ska bli pappa i juli. Om ett halvår tar han paus från språkrörsjobbet och blir föräldraledig.
– Det känns jättestort. Som om allt annat får andra proportioner.
I snart tio år har han varit ett politikens underbarn. Välsmord i mun och aldrig ett felsteg. Vid MP-kongressen i helgen erkände han att han rökt brass, men det tog de flesta bara som en bekräftelse på att Gustav Fridolin är mänsklig.
Då och då får han höra att han är en politisk broiler. Fast det rycker han på axlarna åt.
– Min morfar brukade säga att om man sticker ut hakan får man vara beredd på en smäll.
När vi skiljs plockar Gustav Fridolin upp mobilen för att slå en signal till sin ”mentor” Bertil Torekull i Brantevik för att höra om han är pigg på en fika.