Törnrosen. Den grönvita markisen vid vårdcentralen är svartbränd. Fönstret till pizzerian mitt emot källarmoskén är krossad och lagad med tejp.
Över de gula tegelhusen hänger tunga moln.
På asfaltgången bortåt Zlatan Court kommer Samira Daabas promenerande. Hon är på väg hem från jobbet på Kastanjens förskola. Hemma i lägenheten väntar fyra egna barn.
– Man aktar sig för att släppa ut dem på kvällarna. Det har blivit så mycket gäng som samlas.
Samira har bott på Törnrosen i tjugo år. Förr kände hon sig alltid trygg, säger hon. Så är det inte längre.
– Ungdomar är fulla av energi. Men de har inga jobb och inga pengar. Då hittar de på en massa dumma saker.
Hon kastar en blick upp mot den slitna husfasaden.
– Det är fattigdomen, säger hon. Jag tror att många av dem inte ser någon framtid.
Belle vue. Beleshögsvägen är lummig som en park. Här är snittpriset för de arton senast sålda villorna sju miljoner kronor.
En röst från Eva Jansson-Hambergs mobiltelefon förkunnar: ”Time: one hour five minutes. Average pace: fifteen steps a minute.”
Hon förklarar generat:
– Det är för att Morris ska få lagom motion. Min hund alltså…
Eva bor några hundra meter bort, på Nya Bellevue, med make och två döttrar. De köpte huset när de flyttade ut från Rörsjöstaden.
– Jag älskar tystnaden här. Den ger frid, säger Eva, som driver egen dansstudio vid Värnhemstorget.
Men segregationen i Malmö oroar henne.
– Mina vänner på andra håll i landet ringer och tror att det ständigt står folk i vår trädgård och vill skjuta oss.
Överdrivet, så klart, tycker Eva.
– Men ett sånt här villaområde är som en oas för vissa killar. De tror de kan få en mobiltelefon genom att ta den. Polisen har varit här och gripit ett par såna killar.
– Våldet kommer hit också. Det känns som att man inte är lika trygg längre.
Stadshuset. September 1994. Efter tre års moderatstyre i Malmö återtar Socialdemokraterna makten. Kommunstyrelsen får ny ordförande: Ilmar Reepalu.
Han har en bestämd föresats: Systemskiftet – det moderata marknadsexperimentet i Malmö – ska avvecklas. Den accelererande segregationen ska brytas.
I Stockholm lämnar Carl Bildt över regeringsmakten till Ingvar Carlsson. I Malmö har Socialdemokraterna gott hopp om att ställa saker till rätta i folkhemmet. Staden ska delas i tio stadsdelsområden så att demokratin fördjupas och makten förs närmare folket.
I en intervju i Sydsvenskans artikelserie ”Systemskifte Malmö” har Ilmar Reeaplu strax före valet sagt:
– Jag är rädd för en utveckling där barnen i vissa stadsdelar växer upp i en miljö där ingen i deras vuxenvärld någonsin haft ett jobb. De vuxna saknar en roll i samhället. Barnen växer upp med ett primitivt språk. Detta skapar en tickande bomb.
En varning från mannen som ska styra Malmö de kommande arton åren.
I det valprogram som Malmös socialdemokrater antagit konstateras:
”Bostadssegregationen är en av 1990-talets största rättviseutmaningar. Stoppas inte den nuvarande utvecklingen är ett tvåtredjedelssamhälle med i huvudsak etniska gränser inte långt borta. Den historiska erfarenheten visar hur svår en mångkulturell utveckling är och hur lätt ett segregerat samhälle rasar samman i motsättningar och våld”.
Hur blev det?
Det finns motstridiga bilder av Malmö modell 2012.
Nio mord på nio månader har förstärkt ryktet om ”gangsterstaden” där kriminella gäng och brottssyndikat styr och där hederliga medborgare gör säkrast i att hålla sig borta från gatorna.
”Shariastaden” Malmö är en bild som spritts av såväl amerikanska Fox News som på främlingsfientliga sajter i Sverige. En stad där muslimska fundamentalister härskar över befolkningen i nedgångna bostadsområden.
Men det finns också positiva projiceringar av Malmö.
Kommunledningen framhäver gärna bilden av Malmö som ”Turning Torso-metropolen” med en långsiktigt hållbar stadsmiljö och en dynamisk framtid.
Bland nyinflyttade invånare – många från Lund – lyfts Malmö fram som ”hipsterstaden”, en ung, mångkulturell smältdegel där det pulserande nöjeslivet pågår till morgonkröken.
I bilderna av Malmö finns korn av sanning. Och våldsamma överdrifter.
Malmö har sedan 1994 haft en dramatisk utveckling. Staden fick en bro, en högskola, en bomässa, en skyskrapa, en citytunnel – samt 63 000 nya invånare och ett växande utanförskap.
Arbetslösheten är hög. Enligt Statistiska Centralbyrån är sysselsättningsgraden i Malmö 62,5 procent, en bra bit under rikssnittet och tio procentenheter lägre än i Stockholm.
Men det som präglar staden tydligast är de växande klyftorna mellan rik och fattig.
Sydsvenskan har med hjälp av kommunens egen statistik kartlagt hushållens disponibla medelinkomst – hur mycket pengar en familj har att röra sig med – i Malmös 134 delområden.
Sen Ilmar Reepalu kom till makten har hushållen i Malmö fått i snitt 40 procent mer pengar att köpa mat, kläder och betala sin bostad med. Den disponibla snittinkomsten 2010 ligger på 256 000 kronor.
Men de välbeställda delarna av Malmö har haft långt bättre utveckling än områden med sämre ekonomi.
Facit för de tio rikaste delarna av Malmö är i snitt plus 72 procent.
För de tio fattigaste områdena bara plus 15 procent.
Sämst utveckling har sex delområden i Fosie och Rosengård. Ett vanligt hushåll i Törnrosen har knappt 170 000 kronor att röra sig med per år.
Det står i skarp kontrast till Malmös guldkust. I Fridhem, Västervång och Bellevue är den disponibla inkomsten i snitt långt över en halv miljon. Rikast är folk i Bellevue: 984 000 kronor per hushåll – nästan sex gånger så mycket som i Törnrosen.
Törnrosen. Av de drygt tretusen invånarna i områdets gula tegelhus är 61 procent födda utomlands.
En av dem är Adnan Arslan. Han är kurd från Elazig i östra Turkiet och har bott här i åtta år. Så illa som sitt rykte är Rosengård inte, säger han. Men bo kvar vill han inte heller.
– Här är så många som har svårt att få jobb. Hela tiden kommer nya familjer hit. När folk går arbetslösa bråkar de hemma i lägenheterna.
Själv gick Adnan på socialen i två år. ”Jättedåligt”, säger han. ”Man hade inte råd att köpa någonting.” Nu jobbar han på en städfirma och försöker spara ihop till en lägenhet någon annanstans.
Framförallt tänker han på sjuårige sonen Salih.
– Han börjar skolan till hösten. Men skolan här är kass. Lärarna är inga dåliga människor, men de kan för lite svenska.
Helst vill Adnan Arslan skriva in sin son i någon annan av Malmös skolor. Men han har ett problem.
– Jag äger ingen bil så att jag kan skjutsa honom. Så vi får se hur det blir…
Västervång. Christer Boll vallar hunden Frode bland Friluftsstadens forsythiabuskar. Som flygledare har han jobbat både i Stockholm och utomlands. Nu är han pensionär och bor med sin hustru i ett av Malmös höginkomstområden.
– Här är skönt, lugnt och fridfullt, säger han.
Christer vet att han rör sig på stadens solsida. Han är uppvuxen i västra Malmö. När han återvände till sin hemstad låg radhusen här nära till hands. Men inträdesbiljetten till Malmös finaste områden är hög.
– Visst är det så. De här radhusen kostar tre, fyra miljoner stycket. Och villorna häromkring ska vi inte tala om.
Som gammal Malmöbo har Christer märkt av ökade klyftor.
– Ja, så är det ju. De som anländer till Malmö hamnar ute i periferin. Det är bara att konstatera. Samtidigt bor det mer höginkomsttagare här omkring.
Christer Boll tror inte att det uppflammade våldet bara beror på att Malmö är en delad stad.
– Det är mer komplext än att bara skylla på segregationen. Det har ju också att göra med gängkriminaliteten.
Han funderar någon sekund innan han slår fast:
– Fast den finns ju också på andra ställen än i Malmö.
Sju khusområdet. Fakulteten för Hälsa och Samhälle är inhyst i en nybyggd betongkoloss på Universitetssjukhusets område, mitt på den geografiska skärningslinje som sedan decennier delat Malmö mellan det rika väster och det fattiga öster.
Professor Tapio Salonen har i mer än tjugo år varnat för att välfärdssamhället håller på att slås sönder av polariseringen mellan dem som har arbete och dem som står utanför.
Nu ingår han i Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö – en grupp forskare som fått i uppdrag att kartlägga hälsoklyftorna, samt att föreslå åtgärder.
– Det pågår en rumslig uppdelning av staden, säger han.
Arbetet är långt ifrån färdigt. Men i grafer och statistik kan Tapio Salonen redan nu visa på det delade Malmö:
Sysselsättningen i Malmö ligger klart under rikssnittet. Men stadens svenskfödda befolkning har jobb i lika hög grad som rikets invånare i stort. Däremot är arbetslösheten skyhög bland de utomlands födda.
Inkomstklyftan har ökat dramatiskt sedan 1990-talet. Rika har fått ett lyft. Fattiga ligger kvar på bottnen.
Malmös barn är fattigast i Sverige. Siffror som Tapio Salonen tagit fram åt Rädda Barnen visar att en tredjedel av barnen växer upp i ”ekonomiskt utsatta familjer”. I Rosengård är andelen så hög som två tredjedelar.
Invånarna i ekonomiskt välordnade Limhamn-Bunkeflo lever i snitt åtta år längre än de som bor i Södra Innerstaden.
– Malmö har en stor andel fattiga invånare och många som varken är i arbete eller studier, men de flesta Malmöbor har samtidigt fått det allt bättre, sammanfattar Tapio Salonen.
Hur stora klasskillnader tål Malmö?
– Det beror på hur det faktiskt och subjektivt upplevs, säger Salonen. För den som aldrig upplevt jämlikhet är ojämlikhet mindre upprörande.
Efter en stunds eftertanke tillägger han:
– I Malmö anläggs flera hundra bränder på ett år. Det är inget problem så länge det brinner någon annanstans. Men vänta tills det brinner hemma hos dig. Då blir bränderna ett samhällsproblem.
– Om klyftorna blir för stora i ett samhälle så smäller det. Det visar historien.
Törn rosen. Hussein Moukdad kom från Libanon till Malmö för över tjugo år sen. Han tycker att Törnrosen, där han bor, har förändrats.
Han sneglar bort mot sin taxibil.
– Förr var det lugnt här. Man kunde lämna bilen på gatan. Nu måste man ha den övervakad.
När Hussein kör sina kvällspass ser han en hel del som oroar.
– Jag ser många unga killar med pistol. Polisen är här hela tiden nu. Det är bra. Men det borde inte behövas.
Hussein Moukdad kastar en blick på den krossade rutan till pizzerian.
– Förr hade de unga respekt för vuxna. Nu, om jag säger till en sjuåring på gatan, svarar han: ”Vad fan har du med det att göra?”
Wael al-Kurdi, som står bakom disken inne på pizzerian, flyttade från Rosengård häromåret. Han kommer från Syrien och utbildade sig till tandläkare i Moldavien.
– Min fru är därifrån. Det var svårt för henne att få kontakt när alla grannar är araber, säger han.
Förutom extrajobbet på pizzerian läser Wael al-Kurdi på Komvux för att få jobba som tandläkare. Upprörd visar han fram sina diplom.
– Jag har samma utbildning som en svensk tandläkare. Jag talar svenska, arabiska, ryska och engelska. Ändå måste jag plugga och gå på oavlönad praktik innan jag får jobba!
Fridhem. Malmös krogkung Dan Walterström bor på Fridhem. Han äger nöjespalatset Malmborgen med nattklubben Swing Inn och restaurang Elysée.
Häromåret hyrde han in sig i en lägenhet på Ramels väg i Herrgården medan hans villa renoverades.
– Jag visste inte vad Rosengård var. Jag har bott på andra ställen i Malmö och ville med egna ögon se vad som fanns där ute.
– Det var helt fantastiskt. Det var en helt annan värld, men alla var jättevänliga och gulliga.
Första dagen kom en åttaåring fram och frågade om han var polis. ”Nej, det är jag inte”, svarade Dan. ”Är du från socialen”, undrade han. ”Nej, inte det heller. Jag bor där uppe på tredje våningen”, svarade Dan. ”Tror jag inte på. Jag ska hålla ett öga på dig”, sade killen och cyklade vidare.
– En gång åkte jag hiss med Mustafa och Muhammed, två nioåriga grannkillar. När vi kom ner i trapphuset var det helskräpigt. ”Ni får tjugo kronor i veckan om ni håller rent här”, sade jag till dem. Sedan ringde de på hos mig en gång i veckan för att hämta sina pengar. De gjorde trappan skinande ren.
Dan Walterström upplevde aldrig Rosengård som hotfullt.
Men han föredrar att bo kvar i sin villa.
– Fridhem är fridfullt. Det gör skäl för sitt namn. Dessutom är området perfekt för vinterbad, för att åka rullor och för att rasta hundarna.
Stad shuset. Att vara oppositionsråd i Malmö är inte lätt. Moderaten Anja Sonesson har haft jobbet i sex år.
I kommunvalet 2010 fick Socialdemokraterna 34,9 procent av rösterna – 3,3 procentenheter mer än i riket. Oppositionen är svag och splittrad. Därför har Ilmar Reepalu kunnat styra och ställa, trots att hans makt vilar på en bräcklig rödgrön allians. Få tror att Anja Sonesson någonsin får regera Malmö.
När Anja Sonesson kritiserar Reepalu tar hon sällan hans namn i sin mun.
– Man har satsat för lite på att få Malmö att hålla samman, säger hon. Man har struntat i skolan.
Egentligen är hon mammaledig. På en filt på golvet i kontoret i Stadshuset kravlar hennes sex månader gamla dotter.
Anja Sonesson har valts in i en moderat arbetsgrupp som ska föreslå en ny kriminalpolitik för Sverige. Hon efterlyser strängare straff, men tycker också att Moderaterna i Stockholm måste ”se problemen tidigare för att kunna förebygga”.
– Se hur segregationen befästs här i Malmö. Vi har fått en splittrad bild av staden. Det finns maktlöshet och utanförskap å ena sidan, tillväxt och framtidstro å den andra.
Anja Sonesson gillar inte att Reepalu så ofta anklagar moderata ministrar för att försvåra Malmös problem.
– Det är en av Ilmars talanger. Att skylla ifrån sig. Först skyllde han på Malmömoderaterna. Sedan 2006 har han pekat finger åt regeringen.
Ändå instämmer Anja Sonesson i flera av Reepalus krav på M-regeringen: skärpta vapenlagar, mer kameraövervakning, ett nytt skatteavtal med Danmark – och ändrad integrationspolitik.
Ett stort problem, anser hon, är att nyanlända invandrare fortsätter strömma till Malmö.
– Malmö har tagit ett för stort ansvar. Vi ska vara humanister och ge alla som tar sin tillflykt till Sverige de bästa förutsättningar för boende, skolgång och en chans att etablera sig på arbetsmarknaden. Men det kan inte Malmö erbjuda.
Framför sig ser Anja Sonesson ett skräckscenario:
– Att klyftorna fördjupas ytterligare. Att vi får mer av konflikter och utanförskap. Och mer av gated communities.
Ilmar Reepalu har just kommit hem från Chicago. På en konferens har han pratat om regionbygget kring Öresund.
– De ställde inte en enda fråga om ”Sveriges Chicago”. Våldet i Malmö är ingen stor sak i USA, säger han.
Från hörnrummet på sjunde våningen i Stadshuset har Ilmar Reepalu styrt staden i snart två decennier. Skrivbordet är belamrat med pappershögar. En urdrucken kaffekopp. I fönstret ett segelfartyg. På väggen tickar en stor guldpendyl.
Självfallet faller mycket av ansvaret för det som hänt i Malmö på Ilmar Reepalus axlar.
Det som är bra. Och det som är dåligt.
Till det senare hör våldet. Nio gangstermord på nio månader. Men Reepalu rabblar egna siffror över ”kriminella avrättningar” i Skåne.
– Den i särklass farligaste orten är Bjuv, en bråkdel så stort som Malmö. Därefter kommer Helsingborg. Malmö hamnar långt ner på listan, påstår han.
Men det är inte sant. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) anmäldes 1 727 våldsbrott per hundratusen invånare i Malmö 2010 – jämfört med 1 465 i Helsingborg och 1 268 i Bjuv.
Ilmar Reepalu tycker sig ägna allt för mycket tid åt att korrigera bilden av det farliga Malmö, en mytbild som blivit stark ”eftersom den har nyhetsvärde”. När ett planerat scoutläger flyttas från Kroksbäck till Ystad förstärks myten.
Men naturligtvis är Ilmar Reepalu bekymrad – över de ökade klyftorna, över att den grova organiserade brottsligheten fått en bredare rekryteringsbas – och över att ”unga killar står redo att ge sig in i riskfyllda verksamheter eftersom de upplever att andra dörrar är stängda”.
Hur blev det så här?
– Jag beskylls ofta för att skylla på andra. Men jag måste ändå beskriva hur det är, säger han och kommer raskt in på sitt favoritämne: ebo – lagen om eget boende för asylsökande.
Enligt Reepalu bär Sveriges migrationsministrar – från Birgit Friggebo till Mona Sahlin och Tobias Billström – ett tungt ansvar för att Malmö fått ta emot allt för många nyanlända invandrare.
Enligt ebo-lagen kan nyanlända ta med sig sin dagpenning och bosätta sig var de vill i landet.
– Det har kommit så många invandrare till Malmö att arbetsmarknaden haft svårt att ta hand om dem. Därför har vi fått stadsdelar som präglas av totalt utanförskap. Vi har inga verktyg att hantera det.
Samtidigt har regeringen och finansminister Anders Borg förstärkt klyftorna. Jobbskatteavdrag, Rut och ny fastighetsskatt. ”En gigantisk förmögenhetsomflyttning” där välbärgade familjer bara fått mer, menar Reepalu.
– De som har jobb och inkomster lever i den bästa av världar.
Ilmar Reepalu tror att utvecklingen kan vändas. Det gäller att bli av med ebo. Själv föreslår han att nya invandrare ska anvisas en ort där de kan få jobb och där de måste stanna i tre och ett halvt år.
Arkitekten Ilmar Reepalu vill också bygga småhus mellan Rosengårds höghus. Om området byggs ihop med centrala Malmö längs ett levande gatustråk kan Rosengård bli ”Möllevångens förlängning”.
Även Reepalus motståndare medger att han varit en god marknadsförare av staden. Samtidigt beskylls han för att blunda för problemen och enbart satsa på ”Turning Torso-staden”.
Påståendet gör honom upprörd.
– Tror ni att Malmö varit bättre om vi bara haft stämpeln som ”gangsterstaden”? Om vi inte fått högskolan? Om vi inte fått besöksnäringen att blomstra? Om vi inte varit en av världens ledande miljöstäder? Om vi inte lockat unga människor och unga företag till Malmö?
Fridhem. På Grönvångsgatan i Fridhem pågår vårstädning – eller snarare vårröjning. Här har två jättevillor nyligen sålts för 17,0 och 18,2 miljoner kronor. De nya ägarna gör precis som Zlatan Ibrahimovic en gång gjorde med sin patriciervilla längre ner längs gatan. De satsar på en omedelbar totalrenovering.
Utanför Villa Roma står fem hantverksbilar parkerade. De skvallrar om att det pågår elinstallationer, murning, håltagning och målning. I grosshandlarvillan Öregården på andra sidan gatan är snickare, rörmokare och målare i fullt arbete. Fyra man rör sig bland planteringarna.
– Vi ska röja hela trädgården så att det går att borra för jordvärme, förklarar Christian Ståhl medan han tar ett rejält tag om en marktäckande murgöna och drar upp den med ett rotstycke.
För den som går förbi är det bara att konstatera: det här kostar mycket pengar.
Törnrosen. Utanför Törnrosens vårdcentral kommer Nese Spah släntrande. Hon är på väg hem från skolan. Hon är 17 år och läser samhällsvetenskaplig linje på Malmö Latin. Hon bor i en av de gula tegellängorna med sina föräldrar och sin bror.
– Vi är turkar, säger hon. Ja, jag är ju född i Sverige. Och mina föräldrar i Makedonien. Men vi kommer från en turkisk släkt.
Nese Spah trivs utmärkt i Törnrosen, trots att det varit lite stökigt den senaste tiden.
– På kvällarna hänger här en massa killar. De ropar saker efter en. Som tjej går man inte gärna ensam till affären på kvällen.
– Annars är det här stöket inget min familj känt så mycket av. Utom explosionen i helgen, förstås. Då kom det en massa brandbilar och poliser.
När Nese Spah tagit studenten tänker hon plugga vidare. Ekonomi, förmodligen. Hon tycker det är viktigt att också ha vänner från andra delar av Malmö. ”Man vill ju se något annat, också.”
Fast när hon blir vuxen och bildar familj är hon inte främmande för att bo på Rosengård.
Fattigt? Hon ser sig omkring. Skakar sen på huvudet.
– Jag tycker inte Törnrosen känns fattigt. Visst, kiosken därborta är inte lika fin som en kiosk i Limhamn. Men man har så man klarar sig.