Enligt kollegan Anna Roxvall, som nu också befinner sig på den hemliga ort dit de två flögs efter frisläppandet, mår de efter omständigheterna bra.
– Det känns jätteskönt att se dem i ögonen och se att de finns. De är ute och mår efter omständigheterna bra. Det är samma personer som för 14 månader sedan, även om de varit med om allt det här.
Under den korta tid som de två journalisterna hittills varit i frihet har de gjort sådant som inte var självklart under tiden i fångenskap.
– Jag vet att de sovit, ätit och duschat. Sedan vet jag att de har svårt att förstå att de faktiskt kan gå ut när de vill, säger Anna Roxvall.
Schibbye och Persson har valt att vänta med att komma hem till Sverige, även om längtan hem förstås är stor.
– De fattar vilket enormt tryck och intresse det är från medier. Under ett år har de varit i en situation där de knappt kunnat vända sig utan att slå i en annan person. Att i det läget gå rakt hem och rakt in i armarna på hundra journalister skulle inte fungera. De behöver få lugn och ro så att bruset i huvudet hinner lägga sig och få sova ett par nätter, säger Anna Roxvall.
Ambassadör Jens Odlander flög med Schibbye och Persson till den okända ort där de befinner sig och är fortfarande kvar tillsammans med dem.
– Vi vill prata ut bägge sidor om vad om hände och jämföra berättelserna om vad som hände de här 14 månaderna, säger en uppenbart mycket nöjd Odlander på telefon till TT.
De har också ett behov av att uppdatera sig. Samtalet är en del av förberedelserna inför hemkomsten förklarar Odlander.
– Sen är det också trevligt att tillbringa ett par dagar tillsammans.
Ambassadören har också skött "logistiken" – att slussa dem dit de nu befinner sig.
– Platsen är också något som UD har ordnat, säger Odlander som räknar med att flyga tillsammans med journalisterna till Sverige, när det nu sker.
På frågan om vad som var jobbigast under de 14 månaderna som de båda svenska journalisterna var fängslade svarar han:
– Det var när åtalet väcktes.
Fram till dess hade han ändå hoppats att det inte skulle bli en juridisk process.
Redan att gripandet offentliggjordes innebar en låsning – då släcktes hoppet om en "informell lösning". Därifrån och fram till åtalet var det tungt.
– Då hade jag att göra med polis och säkerhetstjänsten. Det var svårare. Jag försökte nå de politiska beslutsfattarna och de tog emot hela tiden men det blev liksom inget bra snack. Det var svårt att värdera vart man var på väg, säger Odlander.
Han ångrar ingenting av ambassadens arbete, men nämner ett annat bakslag.
– Jag är naturligtvis glad de här dagarna men lite olycklig för att det inte kunde bli några veckor eller månader tidigare. Det fanns en förhoppning om att de skulle släppas i juli eller augusti. Vi hade signaler om detta men sen tror jag att Meles sjukdom spelade alla ett spratt.