Nyligen när jag skrev en ansökan använde jag ordet förståndshandikappad om
skådespelarna. Det fick jag backning på från mottagaren som påpekade att en
människa inte är förståndshandikappad utan att man är en person med
intellektuellt funktionshinder eller en person med utvecklingsstörning. Det
var uppenbart viktigt, men för mig blir det där bara ett slags politisk
korrekthet.
Det är inte språkbruket som är problemet i sammanhanget utan den
strukturella diskriminering som genomsyrar hela samhället. Under de senaste
fem åren har Moomsteatern producerat professionell teater för 22 miljoner
kronor. Alla medverkande har fått adekvat betalt för sina jobb – utom de
utvecklingsstörda skådespelarna. De har fått dag-ersättning på 26 kronor. Då
måste man ställa sig frågan hur mycket bättre en förståndshandikappad person
måste vara för att få lika mycket i lön som dem vi kallar för statistiskt
normala.
En annan sida av diskrimineringen är att förståndshandikappade betraktas som
objekt som ska utvecklas och det är pedagogerna som ska göra jobbet. Makten
ligger då hos pedagogen och objektet, det vill säga den handikappade, är
utan verklig makt. I det ligger också att en utvecklingsstörd människa
aldrig tillåts bli klar, han ska alltid gå i skolan och vara i en process av
lärande. Jag menar att det fråntar människan möjligheten till reell makt.
Att driva en professionell teater med förståndshandikappade innebär att hela
tiden konfronteras med människors föreställningar och förebilder.
Handikappade ska inte ta sig ton och blattar ska inte bo i villa; ifall de
bryter mot de normerna skapas ett förändrat maktförhållande. När människor
sätter sig i teatersalongen har många en bild av vad en utvecklingsstörd
människa kan utföra i sitt yrke professionellt. För många räcker det att en
utvecklingsstörd står på scenen och skakar en burk med makaroner. Hos oss är
skådisarna subjekt, de har vunnit sina egna framgångar. Vi gör det onormala
till en normalitet. Syftet med det är att ta med oss publiken på en resa i
detta.
Man kan säga att jag värjer mig mot det som föder oss. Bara knappt 5 procent
av vår bidragsfinansiering är kulturpengar, resten är pengar från sociala
”instanser”. Vårt arbete betraktas som ett socialt och godhjärtat projekt
eftersom skådespelarna är funktionshindrade. Det krockar med våra ambitioner
att vara en fungerande arbetsplats med anställningar, jämställdhet,
medbestämmande och kvalitet, det vill säga tydliga konstnärliga resultat.
Regeringen har uttalat en tydlig målsättning att kulturområdet i Sverige ska
göras tillgängligt för handikappade. Men även i det finns en strukturell
diskriminering så länge tillgänglighet inte är synonymt med professionell
delaktighet, det vill säga så länge handikappade kan gå och se på teater,
men inte förväntas att professionellt platsa som yrkesutövare.
Ibland anklagas vi av andra teatrar i det fria kulturlivet för att ha
konkurrensfördelar på grund av våra förståndshandikappade skådisar. Men det
finns faktiskt ingenting som stoppar andra teatrar från att på lika villkor
anställa handikappade.
Fotnot: Sedan den 10 juni 2005 är de fem skådespelare som var i Slovenien
anställda med avtalsenliga löner vilket finansieras genom partnerskapet inom
Equal.