Teaterchefens monolog

Sverige.
Sedan arton år driver Kjell Stjernholm Moomsteatern. Så gott som dagligen möts han av det han kallar den strukturella diskrimineringen av förståndshandikappade.

Nyligen när jag skrev en ansökan använde jag ordet förståndshandikappad om skådespelarna. Det fick jag backning på från mottagaren som påpekade att en människa inte är förståndshandikappad utan att man är en person med intellektuellt funktionshinder eller en person med utvecklingsstörning. Det var uppenbart viktigt, men för mig blir det där bara ett slags politisk korrekthet.

Det är inte språkbruket som är problemet i sammanhanget utan den strukturella diskriminering som genomsyrar hela samhället. Under de senaste fem åren har Moomsteatern producerat professionell teater för 22 miljoner kronor. Alla medverkande har fått adekvat betalt för sina jobb – utom de utvecklingsstörda skådespelarna. De har fått dag-ersättning på 26 kronor. Då måste man ställa sig frågan hur mycket bättre en förståndshandikappad person måste vara för att få lika mycket i lön som dem vi kallar för statistiskt normala.

En annan sida av diskrimineringen är att förståndshandikappade betraktas som objekt som ska utvecklas och det är pedagogerna som ska göra jobbet. Makten ligger då hos pedagogen och objektet, det vill säga den handikappade, är utan verklig makt. I det ligger också att en utvecklingsstörd människa aldrig tillåts bli klar, han ska alltid gå i skolan och vara i en process av lärande. Jag menar att det fråntar människan möjligheten till reell makt.

Att driva en professionell teater med förståndshandikappade innebär att hela tiden konfronteras med människors föreställningar och förebilder.

Handikappade ska inte ta sig ton och blattar ska inte bo i villa; ifall de bryter mot de normerna skapas ett förändrat maktförhållande. När människor sätter sig i teatersalongen har många en bild av vad en utvecklingsstörd människa kan utföra i sitt yrke professionellt. För många räcker det att en utvecklingsstörd står på scenen och skakar en burk med makaroner. Hos oss är skådisarna subjekt, de har vunnit sina egna framgångar. Vi gör det onormala till en normalitet. Syftet med det är att ta med oss publiken på en resa i detta.

Man kan säga att jag värjer mig mot det som föder oss. Bara knappt 5 procent av vår bidragsfinansiering är kulturpengar, resten är pengar från sociala ”instanser”. Vårt arbete betraktas som ett socialt och godhjärtat projekt eftersom skådespelarna är funktionshindrade. Det krockar med våra ambitioner att vara en fungerande arbetsplats med anställningar, jämställdhet, medbestämmande och kvalitet, det vill säga tydliga konstnärliga resultat.

Regeringen har uttalat en tydlig målsättning att kulturområdet i Sverige ska göras tillgängligt för handikappade. Men även i det finns en strukturell diskriminering så länge tillgänglighet inte är synonymt med professionell delaktighet, det vill säga så länge handikappade kan gå och se på teater, men inte förväntas att professionellt platsa som yrkesutövare.

Ibland anklagas vi av andra teatrar i det fria kulturlivet för att ha konkurrensfördelar på grund av våra förståndshandikappade skådisar. Men det finns faktiskt ingenting som stoppar andra teatrar från att på lika villkor anställa handikappade.

Fotnot: Sedan den 10 juni 2005 är de fem skådespelare som var i Slovenien anställda med avtalsenliga löner vilket finansieras genom partnerskapet inom Equal.

Relaterade artiklar

Författare:
Publicerad 26 maj 2006 15.42
Uppdaterad 26 maj 2006 23.30

Sverige
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu