Bertil Höckerdahl minns vad han tänkte den där eftermiddagen i december då Taimour Abdulwahab sprängde sig själv i luften.
Mobilen ringde. Det var från Säpos kommunikationscentral. En explosion mitt i julruschen vid Drottninggatan. Uppgifterna var ännu motstridiga och förvirrande. Men det talades om blod och död.
– Min första tanke var att det måste vara en uppgörelse i den undre världen, säger Bertil Höckerdahl.
Han kliar sig fundersamt i sin gråsprängda skäggstubb. Hans röst är lågmäld och ögonen påfallande blå.
– Det är konstigt, säger han. Men jag blev förvånad när jag insåg att det var ett självmordsattentat.
Konstigt – eftersom det ju var just detta som Bertil Höckerdahl själv hade varnat för i den hemliga rapport han skickat till regeringen några månader tidigare: en terroristattack med islamistiska förtecken i Sverige.
– Jag tror det ligger i sakens natur. Man blir överraskad när något sånt här händer. Det är som i krig.
Bertil Höckerdahl är 58 år, överstelöjtnant och bördig från Oskarshamn. Strax innan Sovjetunionens kollaps flyttade han från infanteriet i Eksjö till arméstaben i Stockholm. Några år senare inledde han sin karriär vid den militära underrättelsetjänsten Must. Sommaren 2008 utsågs han till chef för NCT – Nationellt centrum för terroristhotbedömning – som skapats tre år tidigare.
– Centret är en effekt av chocken efter smällen i USA, förklarar han.
Natten till i måndags dödades terrornätverket al-Qaidas grundare Usama bin Ladin av amerikanska soldater i ett hus i Abbottabad i Pakistan.
En lysande triumf för USA.
Men få tror att bin Ladins död minskar hotet och risken för nya islamistiska terrordåd i väst. Monstret han skapade lever sitt eget liv. ”Martyren” bin Ladin är farligare än någonsin som inspiratör åt jihadister över hela världen.
Det var med terrorattacken mot USA den 11 september 2001 som hans namn fick vingar. Dådet skakade hela den västerländska underrättelsevärlden. Inte bara på grund av antalet dödsoffer, utan också för att det avslöjade skriande brister i terrorbekämpningen.
Små pusselbitar av information som fanns hos CIA hade kunnat hjälpa FBI att avvärja attacken. Om de bara nått fram.
Upptäckten fick USA och dess allierade i Europa att inrätta ”Joint Intelligence Centers”. I Sverige döptes det till NCT och huserar nu på åttonde våningen i det stora polishuset på Kungsholmen i Stockholm.
Här sitter femton underrättelseexperter från Säpo, Must och signalspaningsorganet FRA i samma lokal. Den som väntar sig att möta ljusskygga spioner i trenchcoat blir besviken. Bertil Höckerdahl tar emot i jeans och rutig skjorta under smårutig kavaj. De flesta av de män och kvinnor vars jobb är att värna rikets säkerhet handlar mjölk på Ica och hämtar ungar på dagis. Men deras jobb är topphemligt.
– Jag kan tala om var jag arbetar för kompisar och grannar. Aldrig vad jag sysslar med. Det har blivit en del av livet för mig, säger Bertil Höckerdahl.
Poängen med NCT är samordningen. När Sverige hotas ska den ena handen veta vad den andra gör.
Analytikerna i gruppen tillbringar den mesta tiden med att läsa.
Säpo bidrar med rapporter från spaning, buggning och telefonavlyssning. Must med underrättelser från utlandet. FRA med signalspaningsresultat. Alla tre får in ett digert material från partners i Europa och USA. Men lika viktigt är öppna källor på internet, allt ifrån nyhetssajter till den ymniga floran av våldsförhärligande islamistiska hemsidor som uppmanar till självmordsattentat.
– Plötsligt hittar någon en informationsbit som sticker ut. Då kontaktar man analytiker från de båda andra myndigheterna. Har de pusselbitar som bekräftar det första fyndet, ja då är vi sannolikt något på spåret, förklarar Bertil Höckerdahl.
Den sista veckan i september i fjor hände just detta.
Bruset blev plötsligt starkare.
Från flera håll kom underrättelser som tillsammans bildade ett alarmerande mönster.
Den 30 september skrev Bertil Höckerdahl en rapport på två sidor. Förutom det obligatoriska ”Hemlig” försågs dokumentet med ytterligare en stämpel: ”Brådskande”.
Sydsvenskan har tagit del av rapporten – som skickades till en exklusiv skara inom regeringskansliet, försvaret och säkerhets- och underrättelsetjänsterna.
Budskapet var glasklart: Det fanns indikationer på att terrordåd förbereddes mot Sverige.
Att svenskar varit inblandade i islamistisk terrorism hade hänt förut. Men då hade det rört sig om attacker utomlands.
I oktober 2005 dömdes Ferman Abdullah från Malmö och Abu Berzengi från Stockholm till långa fängelsestraff för att ha finansierat ett sprängdåd med över hundra dödsoffer, utfört av Ansar al-Islam i Irbil i norra Irak.
I januari 2007 dömdes Mirsad Bektasevic från Kungälv till femton års fängelse av en domstol i Sarajevo för att ha planerat ett självmordsattentat med en grupp som kallade sig ”al-Qaida i norra Europa”.
I höstas pågick en förundersökning mot svenska medborgare i Göteborg. Två män med koppling till den fundamentalistiska rörelsen al-Shabaab misstänktes för stämpling till terroristbrott i Somalia.
Nu hade NCT fått korn på något helt nytt: ett terrordåd med islamistiska förtecken kunde befaras på svensk mark.
– Vi identifierade att det fanns individer som kunde tänka sig att genomföra attentat i Sverige, säger Bertil Höckerdahl.
Så fort detta stod klart beslutade NCT att höja hotnivån till 3 på den 5-gradiga skala kontoret använder.
”Terrorhotet mot Sverige höjs från lågt till förhöjt”, skrev Bertil Höckerdahl.
Vilka var då pusselbitarna?
Enligt NCT:s rapport bestod några av dem av observationer om ”förändrad aktivitet inom vissa miljöer i Sverige”.
Säpo hade klassificerat tvåhundra individer i Sverige som ”våldsbejakande islamistiska extremister”. De hölls under uppsikt med spaning, telefonavlyssning och buggning – så långt resurserna räckte.
Under hösten hade säkerhetspolisen snappat upp information om att något var på gång. Bland de mål som bedömdes troliga var konstnären Lars Vilks och Nerikes Allehanda i Örebro, som hotats för att man publicerat Vilks teckningar av profeten Muhammed i en rondellhunds skepnad.
I det tilltagande ”informationsbruset” ingick också att en stor terroristrättegång förbereddes i Göteborg.
Dessutom hade amerikanska FBI och brittiska MI5 vid den här tiden just varnat för ett ”spektakulärt och samordnat terrordåd” i Europa. Larmet byggde på uppgifter från en tysk-afghansk avhoppare, som berättat att ett tjugotal européer utbildats på al-Qaidas träningsläger i provinsen Waziristan i Pakistan.
– Pusselbitarna kom både från Sverige och från utlandet, sammanfattar Bertil Höckerdahl.
Den 1 oktober skickade Säpo ut ett pressmeddelande – och därmed blev det känt för allmänheten att hotet mot Sverige ökat.
Det skulle dröja 72 dagar tills bomben smällde. Trots att hotbilden var förhöjd och beredskapen skärpt gled Taimour Abdulwahab in under radarn utan att ge avtryck på skärmarna – förrän det var för sent.
I efterhand vet vi en hel del om mannen som skulle bli Sveriges förste självmordsbombare.
Taimour Abdulwahab kom som tioåring till Sverige från Bagdad med sina föräldrar och syskon. Familjen hamnade i Tranås. I skolan såg lärare och kamrater Taimour som en helt vanlig grabb. Lite bråkig. Spelade basket. Festade och jagade tjejer när han kom i tonåren. Fick skapliga betyg i skolan.
Strax innan han fyllde tjugo flyttade Taimour till Luton för att utbilda sig till naprapat vid Bedfordshire University. Där började en dramatisk förvandling.
Flytten sammanföll i tid med terrorattacken mot USA den 11 september 2001. Staden som Taimour kom till var en smutsig industristad. Hög arbetslöshet. Och ett fäste för radikala muslimer.
I den här miljön växte Abdulwahabs intresse för religion. Och han radikaliserades snabbt. Under flera år var han en trogen besökare i Luton Islamic Center. Men enligt ordföranden Abdul Qadeer Baksh blev svensken allt påstridigare i sitt förhärligande av martyrskap och våld i islams namn.
– En dag för tre år sen fick han ett vredesutbrott och rusade ut. Sen dess har jag inte sett honom.
Taimour Abdulwahab gifte sig med rumänskfödda Mona Thwany och fick tre barn. Han gjorde resor till Mellanöstern, bland annat Jordanien, sannolikt även till Jemen och Irak, där han ska ha fått terroristutbildning.
Hemma i Luton fylldes hans Facebook-logg med videoklipp där irakiska och tjetjenska jihadister sprängde ”otrogna” i luften.
Den 19 november flög Taimour Abdulwahab till Sverige. Han installerade sig hos föräldrarna i Tranås och började förbereda sig. Han köpte en bil, en vit Audi, på Blocket. Han inhandlade aluminiumpulver, gasoltuber, tryckkokare och annat till bomberna.
På lördagsmorgonen den 11 december kör han från Tranås till Stockholm. När han klockan halv fem på eftermiddagen lämnar sin bil är han klädd i en tjock täckjacka. Och han är tungt lastad: en ryggsäck med spikar och sprängämnen, ett bombbälte med sex rörbomber, en väska med en tryckkokarbomb, en mobiltelefon och en kommunikationsradio.
Med mobilen skickar han en två minuter lång ljudfil till Säpo, polisen och TT där han förklarar sitt förestående dåd.
”Nu har Islamiska staten uppfyllt vad de lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta. Våra aktioner kommer att prata för sig själva.”
På Säpo noterar registratorn senare att ljudfilen tas emot klockan 16.40. Åtta minuter därefter exploderar Audin med en öronbedövande knall på Olof Palmes gata.
Taimour Abdulwahab befinner sig själv i julträngseln längs Drottninggatan. Han fångas på flera övervakningskameror. Så försvinner han i en tvärgata. Kort därpå detonerar bomberna han bär på sig.
Om det beror på Taimours fumlighet eller en lycklig slump att han inte tar med sig dussintals människor i döden är ännu en öppen fråga.
Klockan 10.00 på söndagsmorgonen håller polis och åklagare presskonferens i polishuset på Kungsholmen.
– Vi tror att han var ensam, säger Säpos operative chef Anders Thornberg.
Den bilden skulle revideras.
Tidigt på morgonen den 8 mars slår skotsk polis till mot en lägenhet i Glasgow och griper en 30-årig man vid namn Ezzeden al-Khaledi.
Han sitter i dag häktad för brott mot paragraf 15 och 16 i den brittiska terroristlagen. Det betyder att han misstänks för att ha finansierat terrorism.
– Vi kan bekräfta att han har koppling till Stockholmsfallet, säger polischefen Ruriardh Nicolson.
I övrigt är polisen mycket förtegen.
Enligt den skotska utredningen, som drivs med stöd av Säpo, öppnade al-Khaledi konton i fyra banker: Lloyds TSB, Post Office, Halifax Bank of Scotland och Santander. Från dessa konton misstänks Taimour Abdulwahab ha fått pengar – från juni 2009 tills han sprängde sig till döds i december 2010.
Enligt vad Sydsvenskan erfar är polisen i Sverige och Skottland fortfarande osäkra på vilken roll Taimours hustru spelat. Klart är att Mona Thwany ett dygn efter terrordådet lade ut en film på Youtube där Taimour berättar om sitt martyrskap. På sin blogg har hon tagit avstånd från bombdådet.
I en brittisk tv-intervju, den enda hon gett, säger hon:
– Jag visste inget om den här sidan av Taimour.
När vi möter Säpos generaldirektör Anders Danielsson i polishuset på Kungsholmen erkänner han utan omsvep att hans organisation gjorde en miss.
– Den enkla förklaringen till att vi missade Taimour är ju att han inte fanns i vår kända värld.
Borde han ha funnits där?
Danielsson rycker på axlarna. Taimour Abdulwahab ingick inte i det pussel som i september fick NCT att höja hotbilden.
– Han har vistats utanför landet i tio år. Han fanns inte för oss. Vi kan inte ha koll på alla. Nu försöker vi vara självkritiska och fundera över hur vi ska upptäcka en ny Taimour i tid. Men vi kan aldrig ge några garantier.
Dagarna efter självmordsdådet fick Säpo kritik i medierna för att man inte upptäckt mejlet från Taimour Abdulwahab förrän flera timmar efter bombdådet. Den kritiken tycker Anders Danielsson är orimlig.
– När bomben smäller sätts vår ledningscentral på fötter. Vi har spanare ute på stan. Vi har personskydd. Vi måste fokusera på statsministern och andra skyddspersoner. Det tycker jag är en riktig bedömning i det skedet.
Det finns två helt olika myter om Säpo. Å ena sidan ett gäng halvrasistiska klantskallar, en bild som fått näring i Jan Guillous Hamiltonböcker och diverse tv-thrillers. Å andra sidan en högeffektiv spionorganisation som ser och hör allt.
Anders Danielsson skakar på huvudet åt båda.
– Men hallå! Säpo sitter inte dygnet runt och kollar klipp på Youtube och läser allt på Facebook. Det är inte rimligt.
Säkerhetspolisen har tusen anställda och då ingår 170 livvakter. Det går åt ett dussin poliser för att ha spaning på – eller skydd av – en enda person dygnet runt. Därför finns det inte resurser att ha totalkoll på alla säkerhetsrisker.
Anders Danielsson vill ändra lagen så att Säpo får rätt att beställa signalspaning av FRA för att inte missa viktig information. Annars är han en ovanlig Säpochef. Han vill inte ha mer övervakning i samhället.
– Säpo arbetar i ett fält där vi möter religiöst och politiskt motiverade gärningsmän. Då är vi inne på fri- och rättigheter som är grundlagsskyddade.
– När det inträffar ett terrordåd får man inte bli hysterisk. För mycket övervakning blir kontraproduktivt. Om staten blir så svag att den inte kan skydda medborgarna förlorar den i legitimitet. Men detsamma händer om den blir för stark. Går staten för långt vinner terroristerna. Deras mål är ju att destabilisera och skapa oro så att staten ska reagera med oproportionerligt våld. Det är den balansakten som är så svår.
Fem månader efter Sveriges första självmordsattack är hotnivån för nya terrorattacker fortfarande förhöjd.
I polishuset på Kungsholmen har Bertil Höckerdahl och hans medarbetare fått nya omständigheter att ta med i sina analyser.
Kort efter att Taimour Abdulwahab sprängt sig själv i luften gjorde Iraks inrikesminister Jawad al-Bolani ett olycksbådande uttalande som kablades ut över världen.
– Det misslyckade attentatet i Stockholm var bara början.
Enligt den irakiska regeringen hade fängslade al-Qaida-krigare avslöjat att terrornätverket planerat flera självmordssprängningar i Europa och USA.
Hemma i Sverige driver Säpo en förundersökning för att ta reda på vem som ligger bakom en svenskspråkig video som somaliska al-Shabaab lagt ut på nätet. På filmen uppmanar en man som kallar sig ”Abu Zaid” alla muslimer att döda ”den där hunden som kallas Lars Vilks”.
I Köpenhamn sitter tre svenska män och en tunisisk medborgare, bosatt i Sverige, häktade misstänkta för att ha förberett en massaker på Jyllandsposten som hämnd för publiceringen av karikatyrteckningarna av profeten Muhammed. Och nu måste terroristjägarna även väga in risken för hämnd för Usama bin Ladins död i sina hotbedömningar.
Några planer på att blåsa faran över finns knappast på NCT:s kontor.
– Terrorn är gränslös, säger Bertil Höckerdahl. Sverige blir allt mer internationellt. Vi har den militära närvaron i Afghanistan. Vi har fenomenet med kränkningen av profeten, både i Jyllandsposten och med Lars Vilks. Trenden för terrorhot i världen pekar tyvärr uppåt.