Vem ska betala för miljövänligare kolkraft?

Kraftverkens utsläpp måste ner i underjorden för att halten av klimatgaser skall minska i atmosfären.

Det menar EU-kommissionen och i förra veckan tog parlamentets industriutskott ställning till koldioxidlagring och att skattebetalarna skall bidra med miljardbelopp till försöksanläggningar.

– Vi kommer inte förbi att kol är det enskilt största energislaget, säger centerns Lena Ek i industriutskottet.

I brunkolslandet Tyskland har svenska Vattenfall på egen hand så smått börjat pröva tekniken. Nyligen invigdes ett kolkraftverk som avskiljer koldioxid och komprimerar gasen för att göra den hanterlig.

Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem vid Chalmers, är inblandad i försöket med pilotanläggningen och han tror att tekniken kan ha framtiden för sig.

– Sätts det bara en prislapp på kolidioxiden kommer detta att vara en av flera tekniker för att minska utsläppen framöver, säger han.

På ungefär samma sätt resonerar EU-kommissionen som vill få fart på utvecklingen. För att halvera utsläppen av klimatgaser till år 2050 anses det inte räcka med energieffektiviseringar och satsningar på förnybar energi.

Enligt kommissionens förslag som EU:s beslutande organ har att ta ställning till, skall tolv större demonstrationsanläggningar stå klara år 2015. Därefter, är det tänkt, skall åtminstone alla nya kolkraftverk utrustas med avskiljningstekniken.

Men anläggningarna är till en början väldigt dyra, så knäckfrågan blir vem eller vilka som skall betala för demonstrationsanläggningarna.

EU-parlamentarikern Lena Eks svar är att de omkring tolv miljarder kronor det rör sig om kan hämtas från handeln med utsläppsrätter.

Vattenfalls nya koldioxidrensande kraftverk har byggts i Schwarze Pumpe, femton mil söder om Berlin. Där ligger sedan tidigare en av bolagets fyra stora anläggningar i Tyskland som eldas med brunkol, det bränsle som är värst när det gäller koldioxidutsläpp per energienhet.

Men att satsningen på 650 miljoner kronor på pilotanläggningen har gjorts för att putsa på en skamfilad image, förnekas av bolaget.

– Det går inte att tänka bort kol även om man skall få ner och få bort utsläppen av koldioxid, säger Arne Mogren, chef för Vattenfalls klimatkontor.

Filip Johnsson på Chalmers konstaterar att vi är ofantligt beroende av fossila bränslen och säger att det är ohederligt att ge sken av att det på kort sikt är möjligt att helt ställa om till förnybar energi.

– Så mycket är samhället inte berett att betala, säger han. Vi skulle helt tvingas sluta konsumera.

Koldioxidlagring har prövats under tio års tid i Norge.

StatoilHydro kommer undan koldioxidskatt genom att återföra klimatgasen till sandstenslagren under Sleipnerfältet utanför Stavanger och sedan två år också till Snöhvit-fältet i Barents hav.

– Risken att lagret skall läcka avtar också med tiden och mätningar visar att Utsiraformationen hittills håller tätt, säger Björn Berger, geolog på företaget. Men det är viktigt att koldioxiden löser sig i vatten. Den blir då som en tung salt Ramlösa som inte kan flyta upp.

Å andra sidan är processen långsam. Modelleringar som gjorts visar att all koldioxid blandats med vatten först 500 år efter tillslutningen av lagret.

Vattenfalls anläggning i Schwarze Pumpe är inte större än ett medelstort svenskt kraftvärmeverk. Tekniken som används kallas oxyfuel och innebär att brunkolet, som grävs upp i ett väldigt dagbrott intill, eldas i närmast rent syre.

Avgaserna blir vattenånga som kondenseras och koldioxid som fångas in och komprimeras. I Altmark, knappt 30 mil från anläggningen, skall koldioxiden lagras i en gammal gaskälla och transporten dit sker med tankbilar. Om koldioxidlagring kommer att ske i större skala är det bara pipelines och möjligen fartyg som diskuteras för transporterna.

Pilotanläggningen är på 30 megawatt. Vattenfall vill även vara en del av EU-kommissionens strategi att bygga demonstrationsanläggningar som är tio gånger större. Bland annat har Ålborg på Jylland pekats ut.

Vattenfalls klimatansvarige Arne Mogren säger, precis som Kommissionen, att det är nödvändigt att hitta finansieringsmodeller för demonstrationsanläggningarna.

– Investeringen blir mellan 50 och 100 procent större jämfört med ett konventionellt kraftverk och driften innebär energiförluster eftersom det kostar att skilja av och komprimera koldioxiden, säger Arne Mogren.

Enligt Arne Mogren innebar det en gigantisk kostnad och en stor risk om Vattenfall ensamt svarade för den fortsatta utvecklingen av tekniken.

Professor Filip Johnsson – som är med och utvecklar förbränningstekniken i Vattenfalls anläggning – säger att det är priset på koldioxidutsläppen och ingenting annat som avgör om lagring blir en metod för att minska på klimatgaserna. Utsläpparna kan inte som nu få gratis utsläppsrätter utan priset måste upp till 25-30 euro per ton, menar han.

Gott om lagringsplatser finns det hur som helst i underjorden.

– Det finns troligen plats för Europas samlade utsläpp under 500–600 år, säger Filip Johnsson.