LUND. En sen kväll på 90-talet på studenthaket Chrougen. Det är spritstinnt, högljutt, festligt. Som det brukar vara på denna föregångare till dagens Tegnérs i AF-borgen.
På herrtoaletten är studenten Andreas Bergh inbegripen i en intensiv diskussion om flykting- och invandringspolitik. Bergh är för en generös flyktingpolitik och tycker att hans motdebattör är intolerant. Känslorna svallar.
Då kommer ytterligare en ung man in på herrmuggen. Han lyssnar ett tag. Vänder sig till Andreas Bergh och säger:
– Du måste vara från Luf.
– Och det var jag ju! säger Andreas Bergh idag, mer än femton år senare.
Luf är Folkpartiets ungdomsförbund och ska utläsas Liberala ungdomsförbundet. Över en kycklinggryta hos Greken på Sandgatan ler Andreas Bergh åt Chrougenminnet. Han har hunnit bli doktor i nationalekonomi: en samhällsforskare och debattör som är knuten till Ratio, Näringslivets forskningsinstitut.
Andreas Bergh har själv valt lunchställe, lite av nostalgiska folkpartiskäl. Han och hans FP-vänner åt ofta Grekens mustiga grytor på 90-talet.
De var ett gäng Lundastudenter som skulle gå vidare mot lyckade karriärer. Förutom Andreas Bergh ingick Sofia Nerbrand, som grundade tidskriften Neo, och Mark Klamberg, folkrättsjurist och integritetsdebattör, i Luf-gänget. Klamberg är gift med Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson (FP).
Andreas Bergh växte upp i Malmö, i Oxie. När han flyttade till Lund kändes det som om han hittade hem.
– Det var inte så alltid lätt i Oxie. Jag är ju mer en Lundabo till min person. Jag tycker inte om fotboll. Jag har för många böcker. Mina föräldrar är inte arbetare.
Folkpartiet i Lund var väldigt annorlunda jämfört med FP i Malmö, minns Andreas Bergh. FP-folket i Malmö hade svårt för den mjuke och socialliberale FP-ledaren Bengt Westerberg.
– Det var ett kopiöst missnöje med Bengt i Malmö. I Malmö slogs FP 1991 med Ny Demokrati om väljarna. Bengts tal om en generös flyktingpolitik gick inte alltid hem. Och hans pappamånader gillade Malmöfolket inte alls.
I Lund var Bengt Westerberg däremot omtyckt. Av partifolket och av väljarna. 1985 röstade 17,1 procent av Lundaborna på Folkpartiet i riksdagsvalet. Det kan jämföras med 12,3 procent som FP fick i förra valet. Det var visserligen störst andel i hela landet, det är därför Lund blev partiets starkaste fäste – men en så liten andel väljare hade FP i Lund aldrig på Westerbergs tid.
Under Westerberg ledning fick FP också alltid fler röster i riksdagsvalet än vad FP lokalt fick i Lund. Nu är det tvärtom. FP Lund med Tove Klette i spetsen fick hela 15,5 procent i kommunvalet 2006.
2007 tog Jan Björklund över FP-rodret efter Lars Leijonborg. Han är olik Bengt Westerberg på flera vis. Åsiktsskillnaderna finns där – Jan Björklund röstade exempelvis emot pappamånaderna – men framför allt handlar det om vilka frågor som Björklund väljer att betona.
På Bengt Westerbergs tid sökte sig Folkpartiet aktivt till frågor där partiets engagemang för flyktingar blev tydligt. Det var en del av Westerbergs ledarskap, att snabbt visa avsky mot intoleranta tendenser. Många minns när Westerberg reste sig från tv-soffan på valnatten år 1991, när nydemokraterna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson skulle sätta sig.
Jan Björklund graviterar inte mot flyktingfrågor på samma vis. Hans politiska engagemang handlar mycket om skolfrågor. Han betonar disciplin och ordning och krav. När han blev tillfrågad om jämställdhet – en klassisk FP-paradgren – listade han de två jämställdhetsfrågor som han tyckte var viktigast: disciplin i skolan och fri företagsamhet.
Jan Björklund har fått mycket beröm för sitt sätt att tala politik, även av motståndare till vänster. Han talar tydligt, vardagligt, engagerat. Väcker starka känslor. Når ut.
”Jag har motvilligt börjat förstå att jag gillar honom. Jag önskar att det fanns fler av hans sort; politiker som helt på egen hand kan skapa politisk diskussion”, skrev Per Wirtén i vänstertidskriften Arena.
Men Andreas Bergh tvivlar på att Björklunds stil går hem särskilt bra bland Lunds akademiker.
– Jag tror att många i Lund ogillar det sätt som Jan Björklund förenklar politiken på. Att prata om ”flumskolan” mot ”kunskapsskolan” som om det inte fanns några nyanser ... Akademiker vill ha politiker som istället bejakar sakers komplexitet.
När FP:s ledare i Lund Tove Klette får höra om Andreas Berghs teori – att Lundaliberalerna föredrar nyansrikedom – nickar hon eftertänksamt.
– Precis så är det. Den befolkning vi har i Lund vet att världen inte är svartvit. Att tala på ett intellektuellt å-ena-sidan-å-andra-sidan-sätt går hem här. Den biten har ju inte Björklund.
Tove Klette är sjuttio år gammal och en självklar frontfigur för FP i Lund. Hon blev politiskt aktiv ganska sent – 1979 – och blev kommunalråd första gången 1991. Till höstens val toppar hon FP-listan igen.
Hon drogs till Folkpartiet på grund av partiets socialliberala profil och starka jämställdhetspatos. Även om hon önskar att hennes nuvarande partiledare betonade detta mer, så tror hon att många Lundabor till hösten kommer att rösta på Jan Björklunds folkparti.
– Många högutbildade Lundabor delar Jan Björklunds syn på skolan och att man ska satsa på utbildning. Ett starkt folkparti är en garant för det.
Tove Klette beskriver Folkpartiet som ett ständigt försök att hitta balans mellan hjärta och hjärna. Det har varit mycket hjärna under de sista åren, säger hon.
Önskar du att FP betonade hjärtat mera?
– Det kan man nog säga.
Tove Klette är partiets ansikte i Lund. Men kanske förkroppsligar en annan person ännu mer Folkpartiets Lundasjäl: Sverker Oredsson, historieprofessor, antinazist, ex-kommunalråd och före detta universitetsdirektör.
Liksom Andreas Bergh får han själv välja intervjuplats.
– Vi tar Café Lundagård.
Där sitter han nu vid ett fönsterbord och berättar om hur han fostrades ”som en högerpojke” i en strängt religiös familj i Jönköping. Flytten till Lund på femtiotalet var en lättnad. Han bytte tidning – från konservativa Svenska Dagbladet till liberala Dagens Nyheter – och kände sig befriad.
Lund, det var liberalismen och friheten.
Vi talar om en sak som Mark Klamberg berättat på telefon: att de många polsk-judiska familjer som kom till Lund i slutet på 60-talet nästan samtliga blev övertygade folkpartister. Klamberg kommer själv från en sådan familj.
– Människor röstar mycket baserat på känsla, inte på enskilda förslag från partierna, säger Sverker Oredsson.
– De här polsk-judiska invandrarna letade nog efter ett frihetligt, klart anti-kommunistiskt parti som var tydligt tolerant och välkomnande. Då är det inte långt till Folkpartiet.
Har Folkpartiet kvar den toleranta känslan?
– Mja ... joo. Det tycker jag nog, säger Sverker Oredsson.
Liksom Tove Klette hyllar han Jan Björklunds insatser på skolområdet. Där har Folkpartiet vunnit problemformuleringsprivilegiet – det är FP och Jan Björklund som sätter agendan.
Men när han självmant rankar de bästa partiledarna genom tiderna sätter han utan att tveka Bengt Westerberg före Jan Björklund (båda kommer efter Oredssons favorit Bertil Ohlin).
Sverker Oredsson lutar sig tillbaka i Lundagårds soffa:
– Det var utmärkt att Bengt reste sig från soffan och markerade mot Ny Demokrati.
Vi avslutar reportaget genom att gå tillbaka dit där det började: till den testosteronstinna atmosfären på Chrougens herrtoalett. Eller rättare sagt till Greken, där Andreas Bergh återberättar episoden.
Om ett motsvarande pissoargräl inträffat idag: Hade en lyssnare – som då, på 90-talets Chrougen – förstått att den invandringsvänlige självklart hörde hemma i FP-lägret? Andreas Bergh är inte säker.
Bergh, som satt i tekniska nämnden i Lund på 90-talet, var riksdagskandidat för FP vid valet 2002. Men något år efter valet lämnade han Folkpartiet. Han tyckte att FP hamnade fel i debatten med sitt språkkrav för nya svenska medborgare. Kravet rimmade inte med att samtidigt stå för ett mångkulturellt samhälle, ansåg Bergh.
– När FP sen började varna för polacker och pekade ut invandrare som bidragstagare, då gick jag ur.
Under Bengt Westerbergs tid var det inte tal om att fiska i grumliga vatten, säger Andreas Bergh.
Gör Folkpartiet det idag då, enligt dig?
Andreas Berg gör en liten paus, för att hitta rätt ord.
– Grumligare, i alla fall.