Lyckad svartmålning ett vinnande recept

”Den här mannen ansvarar för ...” På annonspelarna sitter just nu stora bilder på de borgerliga partiledarna och finansministern, gråbleka i hyn och vända upp och ner.

Det är en särskilt tydlig bild av det man kallar negativa kampanjer. Att fokusera sitt buskap på motståndarens fel.

– Politiken är upp och ner, säger Marie Linder.

Hon är kommunikationschef på LO och vill att affischerna ska väcka debatt om den politik som har förts under mandatperioden.

– Vi försöker lyfta fram de dåliga besluten och att det finns en borgerlig regering som har fattat de besluten.

Kampanjen har blivit uppmärksammad på ledarsidor och bland bloggare. Den har kallats allt från barnslig till modig. Dess negativa ton är, enligt statsvetaren Peter Esaiasson, inte särskilt ovanlig.

– Men det är inte vanligt att så konsekvent skjuta in sig på personliga företrädare.

För LO är det inte första gången en kampanj väcker diskussion. Inför förändringen av sjukförsäkringen för två år sedan skickade organisationen brev till borgerliga riksdagsledamöters grannar, med budskapet ”Din granne tänker försämra din sjukförsäkring”. Både grannar och politiker berättade att det kändes obehagligt.

– Man kan alltid diskutera hur man ska ställa politiker till svars. Men det blir också konstigt om man som politiker inte kan stå för de beslut man fattar. Vi ville visa att riksdagen inte är en grå massa, utan att det är människor, vars beslut påverkar andra människor varje dag, säger Marie Linder.

LO vill ha en annan regering och uppmanar i den senaste kampanjen till att rösta på Socialdemokraterna.

– Det sticker vi inte under stol med. Men lika viktigt är att man går och röstar på valdagen, oavsett parti.

Får de negativa kampanjerna folk att rösta? De statsvetenskapliga teorierna brukar hävda motsatsen. I slutet på 1980-talet satsade man på negativa, personfixerade tv-reklamkampanjer i USA. Forskare menar att det drog ner valdeltagandet.

– Det ligger mycket i att det är så i den amerikanska kontexten. Vi vet mindre om ifall det funkar så i ett flerpartisystem, säger Peter Esaiasson.

En stor del av valrörelsen ägnas åt att tala om vad motståndarna gör fel. Ungefär hälften av argumenten i parti­ledardebatterna brukar vara kritik mot andras politik.

– Vi vet att många väljare är djupt misstänksamma mot politiska partier och politisk debatt. ”Politikerna bara käbblar.” Men kritik signalerar också stora skillnader mellan partierna och det ökar valdeltagandet.

Inför varje val brukar det komma diskussioner om att de negativa inslagen ökar och att svenska kampanj­arbetare inspireras av de smutsiga kampanjer man förknippar med USA. Enligt Peter Esaiasson brukar det negativa ligga på ungefär samma nivå.

Rena smutskastningskampanjer om enskilda politiker är ovanligare i Sverige. Ändå förekommer det förstås, även om partiledningarnas uttalade linje är att man håller sig för god för det.

När Maud Olofsson tidigare i veckan fick frågor om varför hon hade tvingat riksdagsledamoten Fredrick Federley att drogtesta sig vände hon kritiken mot Socialdemokraterna.

– Det var ett erbjudande som jag tycker att varje arbetsgivare ska ta. Det kanske Mona Sahlin skulle ta som exempel, sa hon till TT, med tydlig blinkning mot att Thomas Bodström hade vägrat att drogtesta sig under en intervju med Sveriges Radio.

Innan sommaren cirkulerade ett fejkat kedjebrev med Socialdemokraternas logga och Mona Sahlins signatur. Där tipsade partiledaren om att handla på statens kontokort, strunta i parkeringsböter och att låta bli att betala tv-licensen för att få ekonomin att gå ihop. Allt inspirerat av Sahlins gamla politiska skandaler.

När en moderat kommunpolitiker skickade vidare brevet till en socialdemokrat tog M-ledningen avstånd. Kommunikationschefen Pär Henriksson sa att M har en klar policy mot smutskastningskampanjer.

Fredrik Lundström, moderat kommunpolitiker i Eslöv, var en av dem som fick brevet. Han la upp det på Facebook, i en grupp med namnet ”Vi som deltar i faktakampanjen om Mona Sahlin”. Flera Skånemoderater gick med i gruppen.

I juli ringde Expressen till Fredrik Lundström och frågade varför han spred brevet trots Moderaternas policy. Fredrik Lundström bad att få återkomma. Som oppositionspolitiker i en ganska liten kommun var han inte van att uttala sig i riks­medier. Han ringde presschefen i Stockholm för att be om råd och de kom överens om ett uttalande. Det håller han fortfarande fast vid.

– Som jag sa till Expressen när de ringde: Det kändes som en bra idé då, men det var det kanske inte när jag tänkte efter.

Varför inte?

– Det finns bättre sätt att driva politik på. Det var ett misstag och jag tog bort gruppen.

I Expressens artikel upprepade Moderaternas presschef Carl Johan Swanson den officiella partilinjen.

– Jag har personligen varit i kontakt med skaparen av gruppen. Det här är en typ av kampanjverksamhet som vi bestämt tar avstånd ifrån.

Det håller inte Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan med om. Han menade att Mats Odell och Sven Otto Littorin gav valarbetarna klartecken för smutsiga metoder när de kallade de rödgrönas budgetalternativ för Tobleronepolitik.

Men att Moderaterna skulle göra valrörelsen smutsigare än vanligt avfärdade kommunikationschefen Pär Henriksson som ”trams”.

I vilket fall är falska brev inte något unikt hos Moderaterna. Förra val­rörelsen spårades smutskastningsmejl om Fredrik Reinfeldt till Social­demokraterna. Det påstods bland annat att hans barnflicka hade dåliga arbetsförhållanden och att han hade betalat hantverkare svart. Opinionsanalytikern Mats Lindström låg bakom.

”Jag förstår nu att min metod naturligtvis var djupt omoralisk och stred mot de policies och regler som finns på arbetsplatsen. Detta var mitt eget initiativ och jag gjorde det på eget bevåg. Det är helt fel sätt att bedriva politisk verksamhet”, skrev Mats Lindström i en ursäkt på Socialdemokraternas hemsida innan han tvingades säga upp sig.

Även om partierna tar avstånd från de smutsigaste varianterna av negativa kampanjer, förekommer de bevisligen. Den politiske redaktören Torbjörn Nilsson beskriver i sin bok ”De omänskliga” hur unga politiker fostras i en tradition av practical jokes och fula trick.

Som att det är vanligt att skriva falska insändare till tidningen och gnälla på andra partier. Valstugor utsätts för skadegörelse. Affischer plockas ner. Partisympatisörer skickas till andras arrangemang för att bombardera med kritiska frågor. Ungdomsförbunden ställer sig längst fram och stör parti­ledartal. Och de tar varje chans att håna motståndarna.

När Solveig Ternström lämnade Centerpartiet för Socialdemokraterna under Almedalsveckan sjöng SSU en sång med texten ”Vad är Solveig, Centern?” på Visbys gator. Dagen efter Socialdemokraternas utspel om att satsa på butlerliknande tjänster i tunnelbanan stod Muf:are i uniform på Slussens tunnelbanestation.

Både den sortens hån och de negativa argumenten är ett sätt att peka ut motståndaren som ett sämre, kanske till och med farligt, alternativ. Man målar upp skrämmande scenarion, en bild av konsekvenserna om de andra skulle vinna.

– Det är en grundläggande mänsklig egenskap att vi är mer rädda att förlora någonting vi känner till än vad vi är villiga att offra för att bygga något nytt. Kan man få motståndarens samhälle att framstå som ett hot, har man stor chans att vinna, säger Peter Esaiasson.

Se Bush-Dukakis-valkampanjfilm från 1988 på Youtube här

Se Roy Anderssons kampanjfilm från 1985 på Youtube här