Miljö: Opinionssiffror skrämmer till tystnad

En enda gång i svensk politisk historia har miljön fått en avgörande betydelse för ett val.

Sommaren 1988 liknade ingen annan: På havsbottnarna låg ruttnande drivor av fisk, krabbor och musslor, angripna av en okänd planktonalg vid namn chrysochromulina. På stränderna flöt uppsvullna, virus­dödade sälar i land.

Havet är sjukt, larmade experterna. Och vips åkte ett nytt parti in i Sveriges riksdag: Miljöpartiet.

Valåret 2010 saknar inte miljökatastrofer. Hotet från den globala uppvärmningen ökar. Algblomningen frodas i den övergödda Östersjön. Och i Mexikanska golfen har BP:s olja förött det marina livet.

Ändå lär miljön knappast dominera valrörelsen. Inte ens klimatfrågan, som var brännhet under det svenska EU-ordförandeskapet i höstas, kommer partierna att ödsla krut på i val­spurten.

Varför?

En orsak kan utläsas i Sifos opinionsmätning från i mars. Tusen personer fick frågan: Vilket parti känner du störst förtroende för när det gäller klimatet?

Hela 39 procent svarade Miljöpartiet. Tvåa blev Moderaterna med 11 procent. Övriga partier fick ensiffriga procenttal.

Alltså: Svenska folket litar i särklass mest på Maria Wetterstrand och ­Peter Eriks­son i kampen mot växthuseffekten.

Det senaste året har Miljö­partiet fördubblats sitt stöd i väljarbarometrarna och etablerat sig runt 10 procent. Följaktligen är ingen av de andra partiledarna pigg på att snacka miljö när det drar ihop sig till val.

Just nu utvärderar Naturskyddsföreningen partiernas miljöpolitik. Det gjorde man även inför valet 2006. Då fick Moderaterna betyget ”extremt dåligt”, sämst av alla, sedan Fredrik Reinfeldt i valrörelsen promenerat omkring på Gotland och sagt att algblomningen inte var mycket att bry sig om.

Samma höst släpptes Sternrapporten om den accelererande uppvärmningen av jordklotet, samtidigt som Al Gores ”En obekväm sanning” gick upp på svenska biografer. Plötsligt var klimatet brännhett även i politiken.

Statsminister Reinfeldt fattade snabbt galoppen. På Moderaternas partistämma i Gävle året därpå lovade han minska klimatutsläppen med trettio procent.

– Förändra er eller dö! uppmanade han häpna gammelmoderater.

Sveriges EU-ordförandeskap hösten 2009 skulle blir Reinfeldts stora triumf. Så var det tänkt. Med ett nytt FN-avtal om utsläppsminskningar i ryggen skulle M-ledaren få en svårslagen trovärdighet i miljöfrågor – vilket skulle ge utslag i årets val.

Men FN-mötet i Köpenhamn slutade i fiasko. Och sedan dess har luften gått ur klimatdebatten, både globalt och i Sverige. Under Almedalsveckan i år var det bara de gröna språkrören och Centerledaren Maud Olofsson som nämnde miljön mer än i bisatser.

Så vad har regeringen åstadkommit under fyra år vid makten?

Svante Axelsson, generalsekreterare i Naturskyddsföreningen, har inte mycket positivt att säga.

– Sverige brukar ligga i framkant när det gäller miljön. Vara ett föredöme internationellt. Men den sittande regeringen har varit väldigt passiv, säger han.

I klimatfrågan har de båda blocken positionerat sig:

De rödgröna lovar minskade utsläpp av växthusgas med 45 procent i Sverige till år 2020. Därutöver ska Sverige bekosta klimatinsatser i fattiga länder.

Alliansen har satt målet till 40 procent mindre utsläpp, och då ska klimatinsatser som görs utomlands räknas in.

Båda blocken talar om att uppmuntra grön tillväxt, det vill säga stimulera investeringar som både skapar jobb och ger mindre utsläpp.

Ekonomiska styrmedel är båda sidor positiva till. Handeln med utsläppsrätter vill både regeringen och oppositionen bygga ut. De rödgröna lovar höja koldioxidskatten så att bensinen blir 49 öre dyrare om två år. Fredrik Reinfeldt säger att han kan tänka sig högre koldioxidskatt.

Efter sitt klavertramp i algsörjan i Östersjön under förra valrörelsen har Reinfeldt som statsminister intresserat sig mer för innanhavet. Men politiken är motsägelsefull, anser Svante Axelsson.

Å ena sidan har regeringen infört förbud mot fosfater i tvättmedel, vilket är bra. Å andra sidan har skatten på handelsgödsel avskaffats, vilket ökar läckaget av kväve från jordbruket.

När det gäller biologisk mångfald är Naturskyddsföreningen också kritisk till regeringens politik. Uppluckringen av strandskyddet, som gjort det lättare för markägare att få dispens att bygga vid sjöar och hav, var ett steg i fel riktning. Liksom den hårt kritiserade licensjakten på varg.

– Regeringen har varit extremt dålig på att hantera biologisk mångfald, säger Svante Axelsson.

Många av frågorna har skötts av miljöminister Andreas Carlgren. Det har bidragit till att Centerns rykte som miljöparti fått sig en knäck. Närings­minister Maud Olofssons hantering av statliga Vattenfalls kolsatsning i Tyskland har inte bättrat på bilden. Lika lite som partiets manövrer i kärnkraftsdebatten.

Efter stor vånda gjorde Centern i vintras upp i alliansen om att Sveriges tio reaktorer får ersättas med nya om kraftbolagen är villiga att investera. Kärnkraftsvänliga Folkpartiet hoppas att det ska ske. De gamla Linje 3-aktivisterna inom Centern håller tummarna för att industrin inte ska ha råd.

De rödgrönas linje är att kärnkraften ska avvecklas i en takt som ekonomin och jobben tål. Men även det är en kompromiss. Mellan Miljöpartiet och Vänstern som vill snabbavveckla. Och de tunga LO-förbunden, vars ledare sitter i Socialdemokratins topp och argumenterar för nya kärnkraftverk som ska ge billig energi.

Just detta – att båda blocken är så splittrade – gör kärnkraften till den enda miljöfrågan det kan bli strid om i valrörelsen.