"Systemet är ruttet, jag röstade inte i valet"

Just nu är protesterna tystade, men ilskan och maktlösheten finns kvar hos de oppositionella. Sydsvenskans rapportör, som reser runt i det stängda Iran, talar persiska och har tidigare bott i landet. För att bevara anonymiteten berättar vi inte mer än så.

Universitetsläraren Saman har hållit sig undan demonstrationerna efter valet, trots att han håller med om deras budskap.

– Det värsta som skulle kunna hända är att min utbildning skulle förklaras ogiltig. Vad skulle jag då ha kvar? säger han.

Vi träffas på gräsmattan intill en av Isfahans ståtliga broar, en populär mötesplats för flanörer, familjer och studenter.

För några dagar sedan råkade Saman hamna i kravaller.

– Jag tog första bästa taxi hem.

30-årige Saman har haft siktet inställt på att åka utomlands i flera år. Men det är inte så enkelt.

Efter att ha fått sin examen som kemiingenjör vid universitetet i Shiraz gjorde han obligatorisk militärtjänst i två år.

Innan lumpen får man inget pass, såvida man inte har en särskild anledning. Som att ens far stupade i kriget mot Irak, eller att man har kontakter som kan friskriva en.

Efter militärtjänstgöringen började Saman jobba för att tjäna ihop pengar inför utlandsflytten och han har ännu inte gift sig. Men hans lön som universitetslärare i en mindre stad utanför Isfahan är så låg att det är svårt att få ihop tillräckligt med pengar inom rimlig tid.

Fortfarande hoppas han kunna ge sig iväg inom ett par år. Kanske till Kanada, om han bara får ihop ett tillräckligt stort startkapital och får godkänt i språktestet. Att stanna i Iran är inte ett alternativ.

– Numera vågar jag knappt gå omkring på stan med kvinnliga bekanta. När som helst kan polisen komma och ifrågasätta vårt förhållande, säger han.

– Det tar decennier innan man kan leva drägligt i Iran, och den tiden har inte jag. Systemet är ruttet, jag röstade inte i valet. Vad skulle det göra för skillnad, så länge Khamenei har sista ordet?

Sist jag träffade Saman, för fyra år sedan, var han full av ambitioner och såg fram emot att doktorera på den amerikanska kontinenten. Nu är hans tålamod på upphällningen.

– Om jag inte kan doktorera så tar jag ett jobb utomlands, helst något som är relaterat till min utbildning. Om inte det går så kan jag kanske bli pizzabagare.