50 miljoner dollar från Hamas ska läka såren efter kriget

GAZA. Männen som samlats vid vattentanken i tältlägret i det sönderbombade Jabaliyya är upprörda. De gestikulerar och skriker i munnen på varandra.

– Mitt hus är helt förstört. Jag borde få mer pengar än du!

– Tvåtusen euro fick jag. Så mycket är din eländiga kåk inte värd!

– Min granne känner en höjdare i Hamas och han fick fyra­tusen euro rätt i handen!

I ett av de tält som rests på en öppen plats mellan ruinerna sitter tre kvinnor med sina barn. De iakttar männen under tystnad.

Bakom tälten och de krossade husen breder ett ingenmansland ut sig mot muren till Israel. En flock magra getter letar efter grässtrån i sanden. Här kom de israeliska stridsvagnarna rullande efter ett par veckors attack från luften.

– Vi sprang panikslagna från rum till rum. Vi viftade med en vit flagga, men de fortsatte skjuta, berättar Samira Abed Rabu.

Så räknar hon upp namnen på alla i hennes släkt som dödats: femton personer, flera av dem barn.

– Våra hus är helt utbrända. Så nu sitter vi här, suckar hennes syster Itaf.

Hennes äldste son fick en kula i ryggen och ligger inhyst hos släktingar i Gaza stad. Kanske är han invalidiserad för livet. Men Itaf har make och sju andra barn att tänka på. Vart ska de ta vägen?

– Femhundra euro fick vi av Hamas. Det räcker ju inte till någonting. Inte ens tapeter. Vi vill inte ha pengar. Vi vill ha fred.

Få vågar kritisera makthavarna öppet, men man behöver inte vistas länge i Gaza för att inse att kriget som kostade över 1 300 palestinier livet har fått Hamas popularitet att rasa.

– Hamas skrävlar om seger. Vad är det för seger? Det är ju vi vanliga människor som fått betala priset med vårt blod, säger en man som heter Mustafa.

– Rädslan härskar i Gaza, säger en annan, som kallar sig Ahmed. Folk är trötta på Hamas propaganda. Vi är livrädda att de ska skjuta raketer och dra på sig Israels vrede än en gång. Särskilt om Benjamin Netan­yahu vinner valet i Israel nästa vecka.

Livet har börjat återgå till det normala i Gaza stad med sina myllrande gator. Men kriget och den arton månader långa isoleringen har satt outplånliga spår: svartbrända husrester och fasader perforerade med kulhål.

På gatorna leker småbarn i drivor av skräp. Magra åsnor med överlastade kärror stretar fram mellan krockskadade bilar. På lyktstolparna hänger martyr­porträtt. Enstaka uniformerade män med kalasjnikovar över axeln hänger i gathörnen. Från moskéernas minareter slokar Hamas gröna fana i stilt­jen.

Flera personer berättar att islamisterna passat på att avrätta folk från rivaliserande Fatah efter kriget. ”En man jag känner frågade en Hamaskille: Hur många av er hundar har dött? De sköt honom på fläcken”, säger en man.

I Hamasradion förklarar Ihab al-Ghsain, talesman för Hamas inrikesdepartement, varför vissa personer dödats:

”Vi avrättade dem inte för att de tillhör Fatah. Utan för att de var kollaboratörer. De samarbetade med israelerna under kriget.”

Vid resterna av det som var al-Montada, högkvarteret för Hamas säkerhetsstyrkor, sitter en klunga unga män och hänger i vaktbyggnaden. De bär skägg i varierande längd. En av dem fingrar oupphörligen på ett radband.

Förödelsen på området är total. Det mesta raserades redan vid israelernas första flygattack i slutet av december, då sextio Hamasmän dödades här, däribland säkerhetsstyrkornas chef Ismail al-Jabari.

– I den byggnaden dog fjorton martyrer, säger en av männen och pekar.

– Där är bilen som vår ledare satt i när den träffades av en missil, säger han som är gruppens chef och pekar på vraket av en Cherokeejeep.

Sina namn vill männen inte uppge. Men de berättar mer än gärna om Hamaskrigarnas mod under striderna och om vilka vapenarsenaler som fortfarande väntar på israelerna om de vågar komma tillbaka.

– Israelerna ville rensa Gaza från Hamas och lämna över det till Fatah. Men vi stoppade dem med vår hjältemodiga kamp, säger befälet.

– Visst var det en seger. Judarna misslyckades ju med att nå sitt mål, hävdar en annan.

Tillhör de själva Qassambrigaderna – Hamas spetsförband som står för det mesta av raketbeskjutningen av Israel?

De sneglar på varandra och svarar undvikande.

– Vi vet utifrån vår heliga Ko­ran att Israel kommer att anfalla oss igen. Då ska de veta att vi har tusentals raketer kvar att skjuta mot dem, försäkrar en av dem. Lite senare avslöjar han för vår tolk att han varit med och avfyrat raketer.

Avlägsna detonationer hörs, följt av kulspruteknatter. Männen spanar oroligt mot himlen. ”Droner”, säger de till varandra. Israelernas obemannade luft­farkoster finns däruppe och spanar. Så gott som varje dag också nu efter krigets slut har det kommit attacker från luften.

På väg ut från området anförtror en av Hamasmännen vår tolk att de väntar en hemlig leverans till al-Montada.

En sak ska vi veta, säger befälet till avsked:

– Kriget har stärkt Hamas. Folk tackar oss för allt vi gjort.

Ahmed al-Kurd ler vänligt och beordrar en av sina underlydande att servera te ur silverkannan på bordet. Han slår sig ner i den svarta läderfåtöljen under den jättelika tavlan av al-Aqsa-moskén.

Innan han börjar tala sätter han hastigt sin namnteckning på ett dokument som hans sekreterare, en kvinna i svart hijab, sträcker fram.

– Kompensationen? Jo, vi är i full färd med att dela ut pengar till familjer med martyrer och familjer som fått sina hus förstörda. Femtio miljoner dollar har vi att fördela i det här akuta programmet. Vi räknar med att det blir mer.

Ahmed al-Kurd är socialminister i Gaza. En av Hamas moderata ledare. Och ansvarig för ersättningen åt drabbade familjer.

Att checkarna som distribue­ras skulle vara ett sätt för Hamas att köpa tillbaka Gaza­bornas hjärtan vill han inte höra talas om.

– Det är inget konstigt. Vi är ju regeringen. Vilken regering som helst, även den i Sverige, skulle väl försöka hjälpa sina medborgare.

Gynnar Hamas sina egna, som det påstås?

Ministern skakar på huvudet.

– Nej, kompensationen följer strikta principer, säger han och räknar upp de olika summor som familjer får, beroende på hur hårt de drabbats.

Men var kommer pengarna ifrån? Gaza har ju varit isolerat ända sedan Hamas sommaren 2007 tog kontrollen genom att kasta ut Fatah.

Ett av Israels argument för att hålla Gaza stängt är att förhindra att såväl vapen som pengar skickas från Iran.

– Vi har vänner över hela världen som hjälper oss, säger Ahmed al-Kurd och ler. Europa, Turkiet och Saudiarabien. Också i Iran naturligtvis.