New York. Alex Castañeda bär på två nyinköpta kuddar: en till sin fru och en
till sitt nyfödda barn. Efter jul kommer hans lilla familj hit, till Jackson
Heights i Queens i New York.
– När barnet blir äldre ska vi nog flytta härifrån ...
Området ser ut som en New York-film från förra sekelskiftet: ingen talar
engelska, det är fullt av folk och på en upphöjd järnväg viner ett tåg förbi
en gång i minuten, så högt att alla samtal måsta stanna av.
... till ett lugnare ställe, kanske till Long Island City.
Alex Castañeda kom hit som 19-åring. Nu är han 31 och jobbar med att plocka
disk på en tapasrestaurang.
– Det är hårt jobb, men bättre än i Peru. Jag tjänar 600 dollar i veckan. Där
hade jag tjänat 200 dollar i månaden.
Mamma, pappa, syster – nästan hela Alex släkt är i New York. Sedan några år är
Alex amerikan. Några problem med myndigheterna har han inte haft när han
fixat visum till sin fru och sitt barn.
– Det var inte så svårt att bli medborgare. De frågade bara lite om USA:s
historia. Och jag har alltid gillat historia.
2009 tillträdde USA:s första svarta president, den första latinska kvinnan
blev domare i Högsta domstolen och ett militärfartyg döptes efter en
medborgarrättsaktivist.
I amerikanska och europeiska medier framställs USA ofta som en konservativ
stat med en besutten, vit majoritet. I verkligheten är bara varannan nyfödd
amerikan vit och den legala invandringen rekordhög. Förra året fick 1,1
miljoner människor permanent uppehållstillstånd. Fler utlandsfödda än
någonsin bor nu i USA och inte sedan början av förra seklet har andelen
invandrare av USA:s befolkning varit större.
Det skulle inte spela någon roll om man stängde gränserna i morgon.
Födelsetalen i minoritetsgrupperna, främst bland de spansktalande, är så
mycket högre att USA är förutbestämt att bli ett brunt-gult-svart-vitt land.
Mellan 2000 och 2008 växte antalet vita med två procent, hispanics och asiater
med över 30 procent var.
– Det finns mycket kraft i de här siffrorna, säger Kenneth Johnson, demograf
vid University of New Hampshire.
Årtalet då USA får en ”minoritets-majoritet” flyttas fram varje år. Senaste
budet är 2042. Fyra stater är redan nu ”minority-majority states”:
Kalifornien, Texas, New Mexiko och Hawaii. New York är snart där.
Än syns effekten inte fullt ut i politiken. Minoriteterna är yngre och är
mindre benägna att gå till vallokalerna.
– Men i större städer är partierna väldigt noga med att balansera valsedlarna.
Har de en svart borgmästarkandidat nominerar de en spansktalande till en
annan hög post för att maximera sin räckvidd, säger Kenneth Johnson.
I all uppståndelse kring presidentvalet förra året gick en liten detalj förbi.
För första gången någonsin nominerade inget parti två vita män till
president och vicepresident. En av poängerna i Obamas kampanjgeneral David
Plouffes bok ”Audacity to Win” är att det i princip hade varit dött lopp
mellan John McCain och Barack Obama om samma människor hade röstat 2004 och
2008. Plouffes kampanj förändrade inte väljarnas åsikter – den förändrade
väljarkåren. Nya unga, svarta och latinska väljare lade sina röster på
Obama.
”Den som skulle bli fri måste först bli rik”, skriver Vilhelm Moberg i
”Utvandrarna”, romanen om svenska invandrare i USA på 1800-talet. Ett och
ett halvt sekel senare har inte mycket förändrats. Vägen in är hårt jobb,
oftast i så lågbetalda yrken att infödda amerikaner inte vill ha dem.
Alex Castañedas syster Vivien Grullon har tre: hon är städare, barnpassare och
butiksbiträde. Lönen är femton dollar i timmen.
– Jag jobbar för mina två diamanter. Mitt mål är att de ska gå på college,
säger hon och visar en bild av dottern Andrea.
Kineser, svenskar, italienare och irländare i USA har tidigare gjort samma
sak: föräldragenerationen sliter för att barnen ska få det bättre.
Enligt Pew Hispanic Center är var fjärde jordbruksarbetare och var femte
städare i USA en illegal invandrare. Men långt ifrån alla latinamerikaner
har kroppsarbete.
På ett kontor i Jackson Heights sitter Linda Delgado, vice ordförande för
Delgado Travel, en kombination av bank, postkontor och resebyrå med filialer
i lationotäta områden över hela New York.
Här kan ekvadorianer, mexikaner och andra skicka pengar till hemländerna för
en avgift på tre procent. De kan ringa hem för 10 cent i minuten och köpa
sydamerikanska tidningar. Julen och mors dag är stressigast.
I två små rum sänds lokalradio på spanska.
– Ända sedan min pappa startade företaget har vi varit starkt involverade i
lokalsamhället. Det är viktigt. Vi stödjer idrottsföreningar och kyrkor
också.
Så här har det alltid fungerat i USA. I början av seklet var invandrartäta
Lower East Side världens banktätaste område, för om man kommer hit för en
enda sak – att tjäna pengar – så vill man gärna sätta in dem på en bank som
ser ut som bankerna gör i hemlandet.
– Vi fokuserar på människornas behov. Och det känns tryggt för dem att alla
talar spanska.
Det gör inte Anthony Viggiani, inte ännu, men han lär sig. Han är
säkerhetsansvarig och den ende vithyade personen. Efter att han pensionerat
sig som polis, började han jobba här.
– Jag tror att alla i USA kommer att få lära sig spanska. Det är nog så det
måste bli, säger han.
Även om invandring är mindre kontroversiellt i USA än i Europa har frågan
blivit känsligare. För tre decennier sedan stod president Lyndon Johnson
framför ett räkneverk och firade att USA:s befolkning passerat 200 miljoner.
När den på 2000-talet nådde 300 miljoner skedde det i tysthet.
Den nya känsligheten grundlades för ett halvt sekel sedan. Mellan 1946 och
1964 var invandringen till USA den lägsta någonsin, och de som kom var
främst europeér. Den generation som växte upp de åren demonstrerade för
svartas rättigheter, men är skeptiska till invandring.
Enligt forskaren William Frey, vid tankesmedjan Brookings Institution, beror
det på att de helt enkelt inte träffade så många nyanlända invandrare.
USA:s historia är full av panikåtgärder mot invandring.
Mest känd är ”Emergency Quota Act”. I början av 1920-talet ville politikerna
begränsa antalet sydeuropéer så de införde kvoter som byggde på
nationaliteternas dåvarande representation i USA. Eftersom det fanns flest
väst- och nordeuropéer i landet blev det lättast för nya därifrån att komma
in.
Med ”Chinese Exclusion Act” blev det stopp för kineser mellan 1882 och 1943.
Och fram till valet av John F Kennedy hade irländarna det inte lätt som
katoliker i ett samhälle dominerat av protestanter.
– Varje invandrargrupp vill alltid vara den sista, säger Kenneth Johnson.
Dagens invandring är kanske det största provet för USA:s förmåga till
integration. Bara antalet mexikaner i USA är större än det totala antalet
invandrare i något annat land i världen.
Under tidigare invandringsvågor har den vita majoriteten alltid levt i trygg
förvissning om att de varit flest.
– Jag tror att det som upprör folk nu är den illegala invandringen, att man
kan komma hit utan rätt papper och jobba, säger Anthony Viggiani, den
pensionerade polisen, och berättar historien om sin egen släkt: hans farfar
kom till New York från Italien, de var fattiga, ingen luftkonditionering där
inte, pappa jobbade vid järnvägen, all mat som föll av tågen fick de äta
upp, Anthony blev polis, hans barn fick gå på college.
En typisk invandrarhistoria. Men han är inte säker på att mexikanernas,
ekvadorianernas och peruanernas blir likadan.
– Det som oroar mig är att de inte verkar lika intresserade av utbildning. För
dem handlar allt om att tjäna pengar. Trots att vi hade det svårt tutade min
pappa alltid i mig att utbildning var det viktigaste.
Tror han att dagens invandrare blir de första som inte lyckas ta sig uppåt i
det amerikanska samhället?
– Njae, det kanske tar lite längre tid, säger han, men så småningom ... Det är
nog inga problem.