Hon syftade på Pragvåren för fyrtio år sedan, då sovjetiska tanks krossade ett
folkligt tjeckiskt uppror mot Imperiet.
Den här gången, slog Rice fast, ska ryssarna inte ”hota ett grannland,
ockupera dess huvudstad, störta regeringen och komma undan med det.”
Betyder dessa hårda ord att världen står på randen till ett nytt kallt krig
där två supermakter hotar avfyra kärnvapen mot varandra? Knappast.
Konflikten i Sydossetien och Georgien må ha frostat ner de redan tidigare rätt
bistra förbindelserna mellan Washington och Moskva. Men, precis som
Condoleezza Rice sade, det är inte 1968 – utan 2008.
För fyrtio år sedan stod två maktblock mot varandra: Warszawapakten och Nato,
delade av murar och taggtråd. Det var planekonomi mot marknadsekonomi med få
broar emellan.
I dag är öst och väst sammanflätade i ömsesidigt beroende.
Europa är i skriande behov av rysk olja och gas. Det gör att länder som
Tyskland och Frankrike ligger lågt. Och Ryssland, vars kapitalism står och
faller med de fossila råvarorna, behöver också köpare, välmående nationer
med gott om euro och dollar.
USA må vara världens enda militära supermakt. Men president George W Bush vet
att han behöver hjälp av de ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij
Medvedev för att tvinga Iran och Nordkorea att avstå från kärnvapen och med
att hantera konflikter som den i Sudan.
Efter Sovjetunionens sammanbrott för två decennier sedan har förbindelserna
mellan Washington och Moskva ömsom tinat och frusit till.
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 förde Bush och Putin närmare
varandra. I ”kriget mot terrorismen” hade de båda ett gemensamt intresse.
Medan Bush tog itu med al-Qaida i Afghanistan kunde Putin ta hand om de
upproriska islamisterna i utbrytarrepubliken Tjetjenien på sitt sätt.
På senare år har relationerna åter kylts ner. USA och Europa har med oro sett
Putin föra Ryssland i totalitär riktning och ge sig själv en ”tsarliknande”
ställning i sin iver att återupprätta den gamla stormakten.
Amerikanernas planer på att bygga ett missilförsvar i Tjeckien och Polen har
lett till protester från Moskva. Ryssarna har blivit allt mer trängda av att
den ena efter den andra av de gamla kommunistrepublikerna närmat sig väst.
En orsak till kriget i Sydossetien är att Georgien så snabbt som möjligt
vill gå med i Nato.
Efter fem dagars strider var Rysslands mål nådda: Att ta kontroll över
Sydossetien och Abchazien – och sätta skräck i georgierna.
På USA:s anklagelse att Ryssland angripit en suverän nation har de ryska
ledarna ett givet svar: Ni hjälpte Kosovo – varför skulle vi inte få hjälpa
Sydossetien?
Från olika västledare kommer nu förslag om hur Ryssland ska straffas:
Några EU-länder vill blockera förhandlingarna om ett rysk-europeiskt
samarbetsavtal.
Andra vill bromsa Ryssland inträde i världshandelsorganisationen WTO.
USA har till och med talat om att utesluta ryssarna ur G8, klubben för
världens mäktigaste industrinationer.
På väg till Tbilisi lovade Condoleezza Rice att USA ska skicka massiv
humanitär hjälp till Georgien med militära flygplan och fartyg. Men
försvarshögkvarteret Pentagon meddelade samtidigt att varje leverans ska
clearas med ryssarna ”för att undvika missförstånd”.
USA visar gärna upp sin krigsmakt i regionen – så länge man är säker på att
inte hamna i gruff med Ryssland.
Kriget i Georgien har kanske orsakat mer än en fnurra på tråden mellan
Washington och Moskva. Men det råder inget nytt kallt krig.