De tre vanligaste reklamlapparna som delas ut på gatorna i Rio har bilder av nakna kvinnobröst, gröna sedlar eller skinande vita tänder. Lapparna, som är gjorda av tunnaste papper och knappt större än ett visitkort, gör reklam för bordeller, låneinstitut och tandläkare. Min fasa har alltid varit att jag en dag kommer att behöva en av de där lapparna.
För några månader sedan rök jag ihop med min dotter. Vi hade bråttom till hennes balett (kommer hon för sent så släpps hon inte in). Det tog en jäkla tid för henne att borsta tänderna och klä sig.
– Cllaaaarrrraaaaa! skrek jag och bet ihop tänderna.
Krack, sa det. Jag kände lätt med tungan. Min rotfyllda, vänstra framtand hade gått rakt av. Bruten. Första tanken var ”Nu flyger jag hem till min tandläkare på Djäknegatan. Inte en chans att jag går in på de där bakgårdarna där många av Rios tandläkare har sina mottagningar.” Jag ringde min fru. Hon messade genast numret till Denise.
När jag kom in på hennes mottagning var jag så desperat att jag inte frågade vad behandlingen kostade. Jag låg i tandläkarstolen och såg mig själv i spegeln utan framtand. Jag såg ett vrak. Få saker förändrar ett utseende så mycket som en förlorad framtand. Jag började lipa.
Denise tröstade mig och lovade att tillverka en provisorisk ersättningstand så fort som möjligt. Den har hon placerat i min mun nu.
Det arbetet kostade 22 000 kronor. När jag gnällde över priset sa hon:
– Om du hade velat ha det billigare kunde du ju ha gått till tandläkarna som raggar sina kunder på gatan.
Sällan har ett argument bitit bättre.
Problemet nu är att Denise och hennes mottagning inte vill släppa mig. Hennes kollega, som älskar lyxkryssningar (förra året var hon på en Skandinavienkryssning), tycker att min andra framtand också är dålig och vill rotfylla den. Denise föreslår att vi då gör två nya porslinskronor så att framtänderna får samma nyans. Deras kollega vill också vara med om bytet. Hon har gjort en dyr gipsmodell av min käft och föreslår att jag ska bära tandställning i ett år. För att tänderna lättare ska kunna regleras vill hon dra ut mina fyra visdomständer. Hennes man är tandkirurg och kan göra det åt mig. Jag kan få det för 45 000 kronor.
När jag var i Malmö på semester i september besökte jag min tandläkare för att be om råd. Hon tittade på mina tänder och uteslöt genast att jag skulle dra ut mina fyra visdomständer.
– Du behöver ingen tandreglering. Vad är det för trams! Du är hur fin i munnen som helst.
För säkerhets skull bad hon sin kollega titta. Han bara skakade på huvudet.
– Var får de allt ifrån? Låt dem inte göra ett dugg mer med dig.
I veckan var jag tillbaka hos Denise. Hennes mottagning hade saknat mig. När jag berättade att jag inte ville göra någon reglering blev de sura.
– Men en liten bettskena kan du väl i alla fall ta. Den kostar inte så mycket, sa Denise.
Nästa gång jag råkar ut för en olycka kommer jag att åka till Sverige som tandvårdsturist.