Selma minns Srebrenica

I dag begravs 610 offer för massakern i Srebrenica där cirka 8000 män mördades.

Men kropparna efter Malmöbon Selma Salihovics farbror och hans tre söner finns inte med.

De saknas fortfarande.

– Det finns inte en enda familj i Srebrenica som inte har förlorat anhöriga, säger Selma Salihovic som i tre år levde i den lilla staden tills den föll i serbiska händer den 11 juli 1995.

Selma Salihovics berättar att varenda gång hon besöker släkten i Bosnien påminns hon om omfattningen av massakern i hemstaden. - Båda mina mostrars barn har inga pappor. Så är det för tusentals andra barn, säger hon. Foto: Leif Å Andersson

Hon är 28 år och i våras tog hon en kandidatexamen i sociologi. 1998 flyttade hon till Sverige och bor nu i en nyinköpt lägenhet med sin sambo. Paret väntar sitt första barn i augusti.

Hon säger att hon försöker leva ett normalt liv, men att varje juli kommer minnena och saknaden tillbaka efter ett 50-tal släktingar och otaliga vänner och bekanta som mördades på bara några dagar i juli 1995.

I en av gravarna som jordfästs i dag finns hennes sambos morbror.

– Jag vet inte om kan prata om en riktig begravning. I många av kistorna finns bara en enstaka benstump som har identifierats med hjälp med av DNA-analys, säger hon när Sydsvenskan träffar henne i bostaden i Malmö.

Cirka 2000 människor har hittills blivit begravda. Ytterligare 2500 säckar med uppgrävda ben väntar på analys.

Nya massgravar hittas fortfarande, en för bara några dagar sedan.

Arbetet med identifieringen försvåras av att gravarna har grävts upp med bulldozers och flyttats till andra ställen. Benen har krossats och blandats.

Ett annat stort problem är att vissa familjer är helt utplånade. Det finns ingen som kan lämna DNA-prov.

Selma Salihovics farbror och hans tre söner väntar fortfarande på att få sin sista vila. Hon har inte ens en bild på släktingarna att visa upp.

När serberna tågade in den 11 juli 1995 hann hon aldrig ta med sig några familjealbum.

–Plötsligt spred sig ryktet att serberna var nära bageriet som låg i utkanten av staden. Kaos utbröt. Vi lämnade lägenheten på tio minuter. I trapphuset var det fullt av folk som ville fly, men ingen visste vart.

De flesta av männen försökte ta sig till bosniskt territorium via bergen. Kvinnorna och barnen sökte skydd hos den holländska FN-bataljonen vars bas låg i byn Potocari, några kilometer ifrån Srebrenica.

–Fram till sista stunden trodde jag att Srebrenica inte skulle falla. Byn var under FN:s skydd, men det hjälpte inte.

Efter att ha tillbringat några dagar hos FN-bataljonen fick hennes familj åka buss till den bosniska staden Tuzla.

Vid utgången stod serbiska soldater och sorterade ut de få männen som var kvar.

– Man hörde bara ”Du, där, kom hit”. Jag såg hur det bildades en klunga pojkar och män och deras jackor och väskor låg slängda på gräset. Många av dem har aldrig kommit tillbaka.

Hon var skräckslagen för sin 14-årige brors skull.

– Men han var så undernärd att han såg ut som en 10-åring och kunde därför passera.

Bussresan från Srebrenica innebar slutet på det treåriga lidandet i den lilla byn, där hon sedan födseln bodde tillsammans med sin mamma och bror. Hennes pappa omkom i en bilolycka innan kriget.

Staden hade runt åtta tusen invånare innan tusentals flyktingar strömmade dit under kriget, vilket gjorde att invånarantalet nära nog femdubblades.

– Människor levde i en obeskrivlig misär. I en fyrarums lägenhet bodde ofta fyra familjer. Under hela kriget fanns varken mat eller el. Vi fick hugga ved i närheten av fronten för att värma oss.

Under det timmeslånga samtalet berättar hon sakligt och detaljerat om bilderna som för alltid har etsat sig fast i minnet.

Om människor som vinglade fram på gatorna av utmattning eftersom de var hungriga.

Om tristessen och ovissheten och känslan av total hjälplöshet när man inte kan påverka sin egen situation.

Om bilder på lemlästade och döda.

– Eftersom det är en så liten stad såg vi dagligen när de skadade och döda fördes till stadens sjukhus. Jag minns en gång när en granat föll på en lekplats där barn spelade fotboll. Flera dagar efter den massakern låg kroppsdelar kvar på lekplatsen.

Hon säger att hon måste koppla borta känslorna för att kunna berätta. Men berätta måste hon göra. För de dödas skull.

– Jag känner tacksamhet för att jag är kvar i livet och en plikt gentemot de döda. I bland undrar jag varför just jag överlevde.