Ett barn räcker för Indiens medelklassfamiljer

– Vi kommer nog inte vilja ha fler barn. Vi vill ha kvalitetstid med vår dotter och råd med bra utbildning. Har vi bara ett barn kan vi ge henne det bästa, säger Arvind Anche, pappa till fyraåriga Chandana.

Arvind är gift med Parimala V och de bor tillsammans med Arvinds föräldrar, bror och svägerska i ett medel­klassområde i Bangalore i södra Indien. Båda är ingenjörer och arbetar heltid på internationella företag. Liksom många andra har de lång resväg till jobbet, uppemot två timmar varje väg. Det innebär att de är borta från hemmet minst tolv timmar om dagen, under intensiva arbetsperioder upp till sexton.

För att få livet att gå ihop har familjen flyttat till ett hus som ligger tio minuters promenad från Parimalas föräldrars bostad. På så vis kan mor- och farföräldrarna dela på ansvaret för barnbarnet.

– Den äldre generationens hjälp är en nödvändighet för alla yrkesarbetande kvinnor, konstaterar hon.

– Vi vill gärna ha fler barnbarn! Jag tror att barnet kommer känna sig ensamt. Två barn är bättre, säger hennes svärmor Shanta Lakshmi.

– Chandana kanske kommer att sakna syskon, instämmer Parimala V. Men jag jobbar tolv timmar om dagen och har inte tid att umgås med flera barn. Och jag vill inte vara borta från karriären i flera år. Det är en tillräcklig utmaning att jobba och ta hand om ett barn.

I Indien har kvinnor rätt till tolv veckors föräldraledighet. Ersättningen betalas av arbetsgivaren. Halva ledigheten tas ut före förlossningen, resten efter. Allt fler, framför allt internationella bolag i tjänstesektorn, erbjuder obetald tjänstledighet i upp till ett år. Parimala jobbar på ett amerikanskt teknikbolag och har utnyttjat den möjligheten. Dessutom kunde hon jobba hemifrån på deltid en period efter tjänstledigheten.

Pappa Arvind tog ut en veckas semester efter förlossningen, men någon pappaledighet existerar inte.

Parimala som skruvat på sig i soffan en stund ursäktar sig. Hon måste jobba.

– Vi är inne i en leveransfas i mitt projekt, förklarar hon och smiter iväg till hemmakontoret.

Seema Anche är familjens andra svärdotter och gift med Arvinds yngre bror Naveen. Hon, svärmor och hushållerskan Maia lagar familjens mat. Seema är i fjärde månaden så snart finns det två barn i huset.

– Det lutar åt att vi också bara skaffar ett, säger Naveen Anche.

Farfar Neelakantha Murthy växte upp i en familj med nio barn.

– Sju pojkar och två flickor. Mina föräldrar klarade att ge oss alla en utbildning, även om far bara var brevbärare.

Han rullar undan mattan och alla får en lunchtallrik med krispigt bröd, bönsallad, ris och linsgryta. Till det serveras en lokal specialitet från delstaten Karnataka: ”ragi mudde”, en brun paltliknande klump gjord av hirsmjöl.

– Ragi, hirs, är den mest fantastiska födan i världen för diabetiker, säger han.

Välfärdssjukdomen ökar dramatiskt i Indien, både Neelakantha Murthy och Shanta Lakshmi har dia­betes.

Neelakantha Murthy är pensionerad men jobbar deltid med att sälja solfångare. Parimalas pappa har fortsatt att arbeta i sitt eget företag efter pensionen. Varken Arvind eller Parimala måste i dagsläget försörja sina föräldrar. På sikt ska de dela ansvaret med sina syskon.

– Att lilla Chandana en dag ska försörja sina föräldrar, alltså oss, finns inte med i planerna, säger Parimala som efter en halvtimme vid datorn återvänt till vardagsrummet.

– Vi vill inte vara beroende av henne. Dessutom kommer hon ju att bo i någon annans hus eftersom hon är en dotter. Det är därför alla föredrar att få en pojke.

Varje år aborteras uppskattningsvis 100 000 flickfoster i Indien. I delstaten Karnataka, där familjen Anche bor, är aborter av flickfoster inte lika vanligt som i norra Indien. Ändå föds där 14 procent färre flickor än pojkar trots att det är straffbart för en läkare att avslöja fostrets kön.

– Jag känner inte till något sjukhus i Bangalore där läkarna skulle avslöja barnets kön. I vår bekantskapskrets pratar folk inte så mycket om kön. Alla våra vänner har ett barn och det viktiga är att barnet är friskt, säger Parimala V.

Hon och Arvind Anche fattade nyligen ett viktigt beslut när de valde skola åt Chandana. Antagningsprocessen var tuff med många sökande. Skolledningen gjorde ett urval baserat på vilken utbildning och anställning föräldrarna har och kallade sedan till intervju.

– Man testar inte barnen utan föräldrarna. Vi fick bland annat frågor om hur mycket tid vi tillbringar med vår dotter. De ville vara säkra på att vi har kvalitetstid och inte dumpar över vår stress på henne.

I tolv år kan Chandana gå i den nya skolan, så hennes föräldrar behöver inte fundera över hennes vidareutbildning på många år än. Arvind är redan säker på att han inte vill att Chandana blir ingenjör.

– Som ingenjör måste man hela tiden fortsätta lära sig. Och konkurrensen är hård. Det får bli hennes eget beslut en dag men det är ändå viktigt att hon tidigt får rätt inriktning. Det är ett enormt tryck på barn i Indien eftersom det finns så många och antalet skolor är begränsat, säger han.

Chandana har redan fått sina första betyg i förskolan, fyra år gammal.

– Men det är bättre än när jag var liten. Då rankade man också barnen redan i småskolan.