”Jag såg själv sällan mina föräldrar”

”Gränserna mellan manligt och kvinnligt flyttas, men det går långsamt. Fortfarande får kvinnorna dra dubbla lass, både hemma och på jobbet. Restaurangbranschen är nog ännu mer konservativ än de flesta andra.

Jag adopterade mitt första barn när jag var fyrtio år. Mina två flickor från Vietnam är ett och tre år gamla. Jag ville vänta med familj tills jag hade fått jobbet att fungera. Idag tjänar jag bra och har barnflicka från nio på morgonen till elva på kvällen.

Jag uppfostrar dem som ensam mamma. Det är ett val jag har gjort. Jag skämmer bort dem materiellt när jag träffar dem. Det är klart att de ibland skulle vilja att jag stannade längre med dem.

Jag försöker föra vidare mina värderingar om respekt, generositet och hårt arbete till dem. Jag såg själv sällan mina föräldrar, min familj är krögare sedan flera generationer. Det var mormor som uppfostrade mig. Det här korset runt halsen är ett minne av henne.

Om jag hade bildat familj vid ­trettio års ålder så hade jag aldrig kommit hit där jag är idag. Som kvinna är det ett val man måste göra: karriär eller familj. Jag respekterar helt det individuella valet. Är man kvar i det här yrket samtidigt som man är frustrerad över att inte vara hemma med sina barn så har man inget att göra här. Inte på min nivå i alla fall.

Jag har sett många talangfulla unga kvinnor i mitt kök välja bort karriären för barn och familj, just när de håller på att lyfta. Det har jag aldrig sett en man göra.

Om en manlig anställd vill vara hemma med sjukt barn? Då får vi väl klara oss ändå, men det är sällan det händer. Det är mammorna som tar hand om det.

Det tyder på att vi fortfarande har lång väg att gå. Det är uppenbart. Jag fördömer inte. Det bara är så att mammorna är hemma och läser sagorna – utom på helgen då papporna gör det. Det tar lång tid innan den mentaliteten ändras. Hos både män och kvinnor.”