Som en pytons­ dödliga famntag

I Italien börjar semestern för de allra flesta med Ferragosto den 15 augusti, den enda stora sommarhelgen. Storstäderna slår igen och man kan knappt röra sig mellan solstolarna från Sicilien i söder till Ligurien i norr, för att inte tala om i semesterparadiset Sardinien.

Normalt råder torka så här års, såväl vad gäller väderleken som i medierna. En typisk augustinyhet dök upp häromdagen, när polisen i Rom avslöjade en knarkliga som låtit en tre meter lång albinopyton vakta deras kokainlager. Därmed avskräckte de såväl tjuvar som polisen från att närma sig drogförrådet. De hotade dessutom kunder som inte betalade med ormen, som inte fick någon mat för att den skulle vara extra aggressiv.

Polisen kallade in den statliga skogsvaktarkåren, som rådigt gav ormen en kyckling. När albinopytonen lade sig till rätta för att sussa på maten, fångade skogsvaktarna den i en bur och bar i väg den till stadens zoo.

Men det är inte bara i undre världen det rör på sig denna sommar. Det är kaos i maktens boningar och politikerna använder sig av raffinerade metoder för att ge varandra skrämselhicka. Att hota med att avslöja obehagliga sanningar är italienska politikers favorittrick när det drar ihop sig till maktstrid på högsta nivå. Säkerhetspolisens dossierer, utskrifter av avlyssnade telefonsamtal och uppgifter om ljusskygga affärer kan vara lika farliga för en politikers karriär, som en pytonorms dödliga omfamning.

Slaget står mellan Silvio Berlusconi och hans första och viktigaste politiska allierade, deputeradekammarens talman Gianfranco Fini. Berlusconi plockade ut Fini och det då nyfascistiska partiet MSI ur det politiska ghettot 1994, genom att bjuda in dem till sin regeringskoalition. I höstas gick Berlusconis parti Forza Italia och Finis parti, som under tiden bytt namn till Alleanza nazionale, samman i Il Popolo della libertà, Frihetsfolket.

Det dröjde inte länge förrän det gemensamma partiet började knaka i fogarna. Fini tyckte att Berlusconi agerade alltför självsvåldigt och Berlusconi tyckte att Fini var alltför självständig i förhållande till partiets linje. Fini sade sig vara för att ge invandrare italienskt medborgarskap och vägrade gå med i Berlusconis attacker mot domare och åklagare. Han har också haft kritiska synpunkter på det lagförslag om begränsad telefonavlyssning och pressfrihet som Berlusconi vill driva igenom.

Härom veckan nådde striden sin kulmen. Fini bröt sig ur partiet och tog med sig tillräckligt många parlamentsledamöter för att äventyra regeringens majoritet. Blir det nyval? Är Berlusconis politiska saga all? Båda frågorna är lika aktuella som relevanta.

Sedan dess har den Berlusconi-trogna pressen grävt fram alla tänkbara tarvligheter som Gianfranco Fini har sysslat med i det fördolda, bland annat en skum lägenhetsaffär, och det är italienarna väldigt känsliga för.

Nu slår Fini och hans män tillbaka och hotar med avslöjanden om Berlusconi. Vad ligger egentligen bakom hans vänskap med Rysslands premiärminister Vladimir Putin och Libyens diktator Muammar Kadaffi? Och varför är han så otroligt angelägen om att få igenom lagen som gör det omöjligt för medierna att publicera utdrag ur avlyssnade telefonsamtal?

Det hettar till. Den symboliska pytonormen lägger sig tillrätta runt parlamentet. Vilken munsbit ska han plocka först, Berlusconi eller Fini?