Slaveriets arv delar befolkningen

Årets semester tillbringade vi på en herrgård i kaffedalen Vale do Café utanför Rio. Det är inte så lyxigt som det låter. Vi bodde i de gamla slavlängorna.

När världen lärde sig uppskatta kaffe i mitten av 1800-talet var det härifrån det mesta av kaffet kom från. Varje herrgård i den bördiga dalen hade upp emot trehundra slavar som planterade, plockade och torkade kaffebönorna. Då var Brasilien ­världens största slavkoloni. De vita godsherrarna köpte tre gånger så många slavar som USA. Affärerna gick så bra att ingen brydde sig om att slavarbete var förbjudet i resten av världen.

När Brasilien, som sista västland, förbjöd slaveriet 1888 var det inte heller för att en människorättsvåg krävt det. Det var kejsarens dotter, den liberala prinsessan Isabel, som passade på när hennes pappa var sjukskriven.

”Jag har precis godkänt en lag som upphäver slaveriet. Kramar till dig pappa”, skrev prinsessan på en lapp till kejsaren.

Slavarna på kaffegodsen drog in till Rio och letade efter riktiga jobb. Det fick de inte. Ingen ville betala slavar för att arbeta.

I stället bjöd den portugisiske kejsaren in ­europeiska bönder för att ersätta arbetskraften. De före detta slavarna började klä Rios kullar med kåkstäder och de fattiga européerna tog över jobben. Snart var den brasilianska rasblandningen igång. Numera bor det hundra miljoner vita och hundra miljoner färgade i ­Brasilien. Landet brukar ­kallas för världens största ras­demokrati.

De övergivna kaffe­godsen har blivit populära turistattraktioner för medelklassen. För fem tusen kronor får man fyra övernattningar i dubbelrum med helpension i herrgårdens matsal. På dagarna tar lekledare hand om barnen så att föräldrarna kan dricka caipirinha runt poolen. Det är andra gången vi åker till Hotel Fazenda Arvoredo. Första gången tänkte jag inte på det. I år blev det övertydligt.

Vi är den enda familjen på stället som är blandad. Jag är vit, min fru Regina är färgad och vår dotter Clara är mittemellan. Alla andra av hotellets ­sextio gäster är vita.

Det är städerskorna, servitörerna, lekledarna, badvakterna och kökspersonalen som är färgade. Endast hotelldirektören och hans sekreterare är vita. 122 år efter att slaveriet förbjöds, är Brasilien fortfarande uppdelat i herrskap och tjänstefolk. Svarta passar upp vita.

Det innebär inte att någon tittar snett på oss. På det sättet är Brasilien en rasdemokrati. Det är i den ekonomiska fördelningen som det blivit snett.

Vita brasilianare tjänar dubbelt så mycket som afrobrasilianare. Vita skolbarn går i genomsnitt åtta år i grundskolan. Färgade barn går i fem år.

Flera gånger har ­män-niskorättsaktivister försökt få igenom en lag som ska kvotera in afro­brasilianare på universiteten så att det gamla slavsamhället kan skrotas. Kongressen vägrar. De tycker att en lag, som behandlar folk olika på grund av hudfärg, är diskriminerande.

Ska en kvoteringslag ge företräde åt svarta, ska vita också ha företräde.

Nästa sommar tror jag att vi åker på semester någon annanstans.