BILDSPEL: Hoppet bär Thailand

TAMAPRAO/MUANGMAI. Tunga, varma oktoberdroppar faller tätt. Don tittar upp mot himlen, drar ner mössan över huvudet och går förblindad med bestämda treåringssteg rakt ut i regnet på den leriga gräsplanen och hoppar i vattenpölarna. Drar upp mössan. Skrattar med glada ögon. De andra barnen sitter och äter, slamrar, pratar med höga röster. Svarta kalufser, hundarna tigger.

Prund blåser en såpbubbla mellan händerna. Barnhemmet ger en punkt av trygghet i en tillvaro som slogs sönder av flodvågen. Foto: Leif Å Andersson

– Munkarna tyckte att de svenska förlorade själarna skulle ha någonstans att ta vägen. Pagoden är deras plats. Det är så munkarna resonerar: det är många svenska andar som rör sig här, och marken är helig, säger Narin Florén.

Men det är thailändare som bor här. Hälften av dem är barn. Lille Don är ett av de drygt trettio. Tre radhusbyggnader kantar den leriga gården, det finns gemensamt kök, tvättplats, matrum och ett större ”vardagsrum” med teve under tak. Thailändsk standard.

***

Kusinerna Pre, 14 år, och Sao, 13 år, bor här sedan i mars.

– I början drömde jag om vågen, tänkte hela tiden på den, men det har försvunnit nu. Jag är inte så rädd längre, säger Pre.

Hon har just kommit tillbaka till Muangmai efter att ha varit med om att begrava sin bror.

Både Pre och Sao bodde i Bang Niang, i provinsen Phang Nga norr om Phuket, där Khao Lak ligger. Deras hem totalförstördes och de hamnade i uppsamlingsläger, de temporära plywoodskjulen längs landsvägen. Här tog släktingar och vänner hand om varandra.

– Då var vi fortfarande väldigt rädda. Ingen visste om det skulle komma mer, om det skulle hända något mer, säger Sao.

Barnhemmet är ett riktigt hem, tycker de. Skola på dagarna, sen jobba extra på barnhemmet ibland, ta hand om de mindre, hjälpa till med olika sysslor, läxor, ibland bara leka, göra ingenting.

***

– Men det vore bra om vi kunde hitta något jobb efter skolan också så att vi kunde ha mer pengar, säger Sao.

Flickorna vill gå yrkesskola, technical college, för att skaffa sig vettiga jobb, inte lågavlönade servicejobb.

Den första tiden drömde de båda mardrömmar om vågen. Det har blivit lättare nu, mardrömmarna är borta, men minnena lever kvar.

– Jag vill inte simma igen, inte i havet, säger Pre.

***

På språng mot framtiden. Muangmais barnhem med svenska pengar i ryggen ger thailändska barn och familjer en ny chans. På den leriga gården i det varma höstregnet leker de stora barnen med de mindre. Aldrig stilla, alltid glada. Foto: Leif Å Andrsson

På gården leker de mindre barnen. Don drar målmedvetet upp sin trehjuling på sandhögen. Den leriga gården snyggas upp gradvis, Narin Floréns byggare kommer hit när de har tid och schaktar undan jord och byggskräp.

***

Mängder av gåvor strömmar in till stiftelsen bakom barnhemmet. Barn som skänker sin älsklingsnalle, men också storinsamlingar som sänder säckvis med kläder.

– En del har blivit förstört. Det är för att vi vägrat betala mutor för att få ut grejerna från tullen. Så vissa grejer stod länge ute i kartongerna och förstördes av fukten, säger Hans Forsell.

Tillsammans med sambon Susanne Janson fungerar han som arbetsledare för de svenska volontärerna och thailändska anställda på hemmet. Susannes båda tonårsdöttrar Eleonor och Josefin dödades i vågen, liksom ytterligare fyra nära anhöriga. Arbetet på barnhemmet är ett sätt för Susanne och Hans att hitta en ny mening med att leva. Och att få ge tillbaka något till Thailand.

***

Hemmet är till för barn och familjer som inte kan klara sig själva. Några som en direkt följd av tsunamin. Andra indirekt. Det är vanligt att familjeförsörjare från olika delar av landet reser till turistorterna, däribland Phuket, för att tjäna ihop pengar under turistsäsongen. Många av dem dog i vågen. Det är alltså inte helt lätt att reda ut vem som är fattig på grund av tsunamin och vem som var fattig redan innan.

Här spelar det ingen roll. Tsunamin var utlösaren, men barnhemmet måttar över något stort, en hel samhällsförändring, att alla ska ha samma chans.

Hans och Susanne är fulla av tankar, funderingar och oro. De har gjort alla misstag man kan, säger Hans. Det märkte de efter en kurs i hjälparbete. De vet till exempel inte riktigt hur de ska hantera den lätt förståndshandikappade mamman med tre barn och man. Barnen mår fint, äter, växer och utvecklas. Så länge pappan inte är där. Men när han kommer hem ställer han krav, vill ha mat som mamma ska laga. Men hon kan inte riktigt. Vet inte att man ska städa efter sig. I de odiskade skålarna kryper larver och ohyra. Nu har Hans och Susanne förbjudit henne att laga mat i sitt eget rum.

– Men är det rätt sätt? Ska man hjälpa henne på något annat sätt? Vi är inte proffs, säger Susanne.

En beteendevetare, kanske en psykolog, ska knytas till barnhemmet. För just nu verkar flödet av donerade pengar stabilt nog att avlöna fler.

***

Ett gäng flickor sitter i ett av radhusrummen och spelar ”Len” – man studsar en sten och medan den är i luften ska man plocka så många andra stenar det går. De skrattar och fnittrar. Några pojkar klättrar i fruktträdet, gungar livsfarligt i grenarna för att komma åt frukterna. Inte för att äta, utan för att det är spännande. Det är tryckande fuktigt varmt. Regnsäsongen har glömt bort att den ska vara slut.

***

Nu, i november, är de akuta hjälpinsatserna i landet på väg att avslutas, det finns permanenta bostäder till de flesta lägerboende, saker och ting ska börja återgå till det normala. Men det är nu de riktiga problemen börjar, anser Hans Forsell.

I många fall har släktingar – den thailändska motsvarigheten till socialhjälp – ryckt in med tak över huvudet, mat, pengar. Men både tålamod och pengar börjar ta slut. Samtidigt borde turistsäsongen börja och pengarna flöda in. Men vad händer om turisterna väljer andra platser?

– Det är nu ställen som det här verkligen behövs. Men det ska inte vara någon permanent lösning för barnen och familjerna, utan ett steg på vägen till ett bättre liv, säger Hans Forsell.

Läs fler artiklar från Thailand i lördagens pappersutgåva av Sydsvenskan.