Fattiga drivs bort när staden växer

Se Martin Brusewtizs bildspel från Addis Abeba här.

I stadsdelen Kirkos ligger bostadsområdet Sheraton Area där grusstigar vindlar mellan spruckna jordhus och sneda skjul. Här och var gapar hål efter affärer. Staten börjar med att riva butikerna, för vem vill bo i ett område utan mat?

Terunesh Dansne är 85 år och har bott i sin kebele, ett statligt ägt hus, tillsammans med sin syster Werka i 25 år. Nu väntar hon, liksom alla grannarna, på att rivningspatrullerna ska komma.

Granne med Sheraton Area ligger Etiopiens lyxigaste hotell, Sheraton, som gett området dess namn. Nu vill ägaren, Etiopiens finansman nummer ett, Sheik Muhammed Al Amoudi (som även är en av de största utländska investerarna i Sverige) expandera.

Därför ska området snart jämnas med marken. Terunesh Dansne och hennes syster ska få ett ersättningshus att hyra i området Lancha en bit bort.

– Huset är så litet att vi inte vet var vi ska göra av våra grejer, säger hon.

– Och inte hur vi ska få råd med flyttbil heller, säger systern Werka.

I sin bok "Kejsaren" beskriver den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski staden 1963: Addis Abeba var då en stor by med ett par hundra tusen invånare. Getter och kor betade på gräsmattorna utmed huvudgatan Churchill Avenue och bilar tvingades stanna när nomader drev sina kameler över gatan.

Getterna finns kvar, men nomaderna och deras kameler har dragit vidare. Mellan 1974 och 2009 växte Addis med 170 procent. Idag bor 2,7 miljoner människor i staden och bostadsbristen är enorm. Överallt reser sig halvfärdiga betongmonster. Ljudet av hammarslag och snurrande cementblandare följer en vart man går.

Terunesh och Werka Dansne kommer inte kunna stanna länge i sitt nya hus för området de flyttas till ska också rivas.

För sex år sedan började investerare dyka upp, delvis lockade av stadens status som "Afrikas huvudstad". Här finns 103 ambassader och konsulat, FN:s afrikanska huvudkontor och Afrikanska Unionens säte.

Under 2010 röjdes 300 hektar land. Tusentals hus revs och tiotusen människor flyttades enligt de officiella siffrorna.

Men i många hus bor fler personer än registren säger. Ännu fler bor i svartbyggen. De kallas månhus för att de är byggda om nätterna och inte registrerade överhuvudtaget. 2008 var enligt regeringen 200 000 bostäder, fler än hälften av alla i Addis Abeba, papperslösa. Siffran antas vara högre idag.

Intill lyxhotellet Sheratons mur ligger en hydda byggd av flätade blad och presenningar. Inne i månhuset, i ett virrvarr av smutsiga filtar och tygstycken sitter Amelwork Atheretegn. I hennes famn ligger sonen Adam, fyra dagar gammal, och på jordgolvet leker dottern Libanos, fem år.

Hösten 2005 stormade Amelwork gråtande och skrikande in i ett av Addis många bostadskontor. Hon var 23 år gammal, hemlös sedan flera år, mamma till en några veckor gammal dotter, övergiven av fadern och hade precis fått veta att hon var smittad av HIV. Hon bönade om att få en bostad och fick ett stycke mark i Sheraton Area. Där byggde hon själv sitt månhus.

- Det är kallt om nätterna, men helt torrt under regnsäsongen, säger hon stolt.

Snart ska det rivas. Eftersom Amelwork bara fick ett muntligt avtal och inga papper eller ägarbevis för fem år sedan blir hon snart hemlös igen.

– När tjänstemännen var här frågade jag om jag kan få ett ersättningshus men de kastade bara mitt ID-kort i leran på marken och gick.

I ett nybyggt kontor i stadsdelen Piazza sitter Abebe Zeluel, chef för statliga Land Development and Banking and Urban Renewal Project, alltså stadens utveckling. Han berättar att bara under 2010 byggdes 70 000 lägenheter avsedda för fattiga som tvingats flytta.

- Bor man i ett hus som ska rivas får man köpa en kraftigt subventionerad lägenhet. Har man inte pengarna får man ett lån hos banken.

Men den fattigaste delen av befolkningen sliter redan med att få ihop dagens hyra på ett par tiotals birr. De billigaste nya lägenheterna, ett rum med kokvrå, kostar 20 000 birr (cirka 8 000 kronor). Trerummarna kostar 150 000 birr utan köksutrustning, dörrar, innergolv, tapeter och målning. El- och vattenkostnader tillkommer.

Amelwork Atheretegn och alla andra som bor i ett av de 200 000 papperslösa husen har ingen rätt att köpa en lägenhet, de erbjuds inget ersättningshus och får ingen ekonomisk ersättning när deras hus rivs.

De nya förorterna håller på att bli medel- och överklassområden samtidigt som underklassen tvingas ut ur staden. Segregation skapas i ett Addis som alltid varit känt för integration.

- En del människor far illa av att flyttas. De förlorar den fördel de har av att bo mitt i staden och mister sitt sociala nätverk. Men det är ett offer vi måste göra. Vi måste utveckla Addis, säger Abebe Zeluel, rivnings- och utvecklingschefen.