Det heligaste för judar, muslimer och kristna

Om det finns en plats på jorden dit Gud steg ner så måste det vara Tempelberget i Jerusalem – arabernas Haram ash Sharif. Hit kom Abraham för att offra sin son. Här uppförde Salomo sitt tempel. Härifrån körde Jesus ut månglarna ur judarnas helgedom och här började han sin vandring med korset längs Via Dolorosa.

Hit red också profeten Muhammed på sin springare Buraq en natt och mötte Allah. Så säger religionerna, så säger legenderna. På en yta föga större än ett par fotbollsplaner har tre trosinriktningar sina rötter: kristna, judar och muslimer. Det gör marken inte bara till en plats för bön. Utan också till en källa för konflikt, strid och blodspillan.

Aiman och Reza vid Klippmoskén, som kröner Haram ash Sharif (Tempelberget). Platsen är för muslimerna den tredje heligaste och siluetten av moskén pryder muslimska hem i hela världen. Foto: Hussein el-Alawi

***

Etai Masami dansar så att korkskruvslockarna vid hans tinningar flyger. De svartklädda männen klappar händer och sjunger. Vid muren, den gamla skyhöga klagomuren där små gröna växter tränger fram i springorna, står andra män med slutna ögon, vaggande och mässande ur den heliga skriften. Några petar in hopvikta lappar mellan stenblocken. Det är önskningar om lycka, välstånd och ett liv utan krämpor.

För Etai Masami har livet bara börjat. Han är tretton år och det här är hans bar mitzwa.

– Det är en stor dag för mig, säger pojken. En högtid. Jag känner mig stolt.

Han är röd om kinderna och ögonen glittrar.

– Det är nu du växer från pojke till man. Från och med nu måste du själv ta ansvar för att följa våra lagar, förklarar hans farbror David Masami.

Från ett vackert utsmyckat skåp bärs Torarullarna fram. Medan släkten andäktigt lyssnar läser Etai högt tillsammans med sin far. Han ler förläget, tagen av stundens allvar. Sedan slänger fadern upp sonen på sina axlar och dansar runt i trängseln framför muren. De andra männen virvlar kring dem och från andra sidan staketet klappar kvinnorna takten och kastar godis.

Det är fullt med folk vid Klagomuren, japanska turister blandas med troende judar. Soldaterna som vakar med skjutklara automatvapen ser ut att vara mycket unga. Etai Masami skrattar så han kiknar. Han har ju blivit en man nu.

***

Abu Khalade är född i östra Jerusalem och så länge han kan minnas har han mött Allah i den stora moskén. Klippdomen, vars turkosblå mosaik lyser i vårsolen.

– Och se på kupolen! Renaste guld! Kan det bli vackrare? utbrister han entusiastiskt.

Ett stenkast åt väster, nedanför berget ligger Klagomuren. Två stenkast åt öster breder Getsemane trädgård, där Jesus lär ha vandrat, ut sig med den ryskortodoxa kyrkan i mitten. När muslimerna håller fredagsbön samlas här fyrtiotusen människor för att be. I den turkosblå domen, i den gråare Al Aqsa-moskén alldeles intill och på de öppna platserna här upp på berget.

– Det här är den tredje heligaste platsen för alla muslimer. Först Mecka, sedan Medina och så Haram ash Sharif, säger Abu Khalade.

Han är några och sextio. Grått, välkammat hår och slätrakade kinder. En beige kavaj. I de palestinska valen härförleden röstade Abu Khalade på Hamas, islamisterna som USA och EU har stämplat som terrorister. ”Bara de kan ge oss palestinier ett bättre liv”, säger han.

Platsen här uppe på klippan tillhör muslimerna. Men det är israeliska soldater som vaktar alla portar.

– Sharon, säger den gamle mannen föraktfullt. Han förstörde allt när han gick upp hit på berget. En förolämpning, en provokation. Men han har fått sitt straff av Gud.

***

Det började med Abraham. Eller Ibrahim, som han hette enligt islam. Patriark är han för såväl muslimer som kristna och judar.

Det var enligt traditionen hit till Kanaans land som Abraham på Guds uppmaning ledde sitt folk. Och det var här på berget Moria, på den klippa över vilken Klippdomen nu reser sig, som Gud prövade honom. Abraham byggde ett altare, band sin son Isak, tog fram kniven och gjorde sig reda att offra sonen. Men Gud hejdade Abraham. Så berättar Toran, så berättar Bibeln.

När kung David fört förbundsarken med stentavlorna med Guds bud till Jerusalem fick han en uppenbarelse. Men det blev hans son Salomo som uppförde det första templet. Det blev en praktfull helgedom, rikt utsmyckad med guld och ornament, och i det allra heligaste stod arken med stentavlorna.

Vid tiden då Salomos tempel var färdigt var det nästan tusen år tills Jesus skulle födas. Men det judiska riket föll samman, templet förföll och när den babylonske kungen Nebukadnessar invaderade år 587 fkr raserades Salomos helgedom slutligen. Judarna fördes bort i fångenskap. När perserna krossat det babylonska väldet fick de återvända. Ett andra tempel restes, men förbundsarken var för evigt borta.

***

Det var det andra templet som stod kvar på berget när Jesus föddes. Då härskade Rom och kung Herodes över landet.

I dag slingrar sig Via Dolorosa, ”smärtornas väg”, genom den gamla stadens klaustrofobiska kvarter. Från Lejonporten i öster till Golgata släpade Jesus sitt kors. Nu kantas gatan av arabiska försäljare, som ihärdigt försöker kränga krucifix och religiöst krimskrams till turisterna.

Längre norrut i labyrinten, mot Damaskusporten till, bjuder handlarna ut allt från grönsaker och nystyckat lammkött till sirapsindränkta bakverk och säckar med kryddor och torkad frukt. Vid kaféerna sitter arabiska män från östra Jerusalem och dricker svart, tjockt kaffe och puffar på vattenpipor.

***


Templet, det andra templet på berget Moria, härjades av brand. År 135 lät kejsar Hadrianus förstöra det helt. Då hade judarna drivits på den landsflykt som skulle vara i nästan tvåtusen år. I öster föddes så en ny religion: islam.

Det arabiska väldet växte och år 638 erövrades Jerusalem. I Koranen berättas hur profeten Muhammed en natt steg upp på sin häst Buraq och gjorde en svindlande resa från Mecka till den heliga klippan i Jerusalem, där Ibrahim en gång gjort sig beredd att offra sin son.

Högst där uppe föll Muhammed i bön. Med honom var Ibrahim, Issa (Jesus) och andra profeter. Sedan uppsteg han till himlen tillsammans med ängeln Gabriel. Stående inför Guds ansikte tog han emot buden om att varje sann muslim måste be fem gånger om dagen. Innan natten var över hade Muhammed ridit tillbaka till Mecka.

Den turkosblå Klippdomen restes redan samma århundrade på platsen där profeten mött Allah. Men striderna runt berget var långt ifrån över.

I Europa samlade sig de kristna till korståg. Stora härar drog till det heliga landet och Jerusalem erövrades. I nästan hundra år höll Tempelriddarna staden innan sultan Saladins styrkor blev övermäktiga år 1187. Sedan dess är tempelplatsen på berget Moria – eller Haram ash Sharif – helt och hållet en muslimsk helig plats. Men vid den västra sluttningen finns en tvåtusenårig mur från judarnas andra tempel kvar. Det är den som nu kallas Klagomuren.

***


Det doftar av rökelse i Gravkyrkan där Via Dolorosa slutar. Präster i svarta rockar och långa skägg går runt i den ortodoxa kyrkans många kryptor och prång, svängande med kar ur vilka väldoften stiger upp. Bjällrorna ekar mot stenvalven.

Innanför de tunga träportarna brinner vaxljus. Vid en stor stenplatta på golvet böjer människorna knä och rör försiktigt över ytan. Vita och svarta. Enligt deras tro var detta stenen på vilken Jesus spikades fast vid korset.

Det var den västromerske kejsaren Konstantin, den förste kejsaren som döptes till den kristna tron, som lät resa kyrkan. Året var 330. Platsen sägs vara Golgata, kullen där Jesus hängdes upp på korset bredvid de två rövarna.

Under kyrkans största valv står en mindre, kyrklik byggnad till vilken en lång kö av människor ringlar.

– Detta, säger en av de svartklädda prästerna, detta är platsen där Frälsaren begravdes och från vilken han på den tredje dagen uppstod.

Det är en tanke som svindlar. Men det finns de som tvivlar. Teologer och arkeologer pekar också ut andra platser runt Jerusalems gamla stad som skulle kunna vara Golgata och Jesu grav.

Gravkyrkan har genom åren byggts om och byggts ut. Nu finns här plats för såväl ortodoxa som katoliker, armenier och kopter. Turister och troende tittar andäktigt på de uråldriga stenvalven, altartavlorna och krucifixen. Det är fullt med folk i kyrkan. Men nästan ingen säger något.

***

Trots att Israel under sexdagarskriget 1967 annekterade östra Jerusalem är Tempelberget inte en plats där judar utövar sin tro.

När Ariel Sharon för fem år sedan gick upp hit sågs det av hela den muslimska världen som en oerhörd provokation, en demonstration av makt över det maktlösa palestinska folket.

I dag bygger Israel en säkerhetsbarriär, en mur av betong och taggtråd, som omsluter en stor del av den Västbank där palestinierna skulle få bygga en stat.Tempelberget – Haram ash Sharif och klippmoskén – hamnar långt innanför Israels gräns. Palestiniernas dröm om ett eget land med östra Jerusalem som huvudstad blir en omöjlighet.

Nedanför berget, vid Klagomuren, håller trettonårige Etai Masamis bar mitzwa på att ta slut. Männen med korkskruvslockar har avslutat sin glädjedans. Torarullarna har åter stoppats undan. Pojkens farbror tänker på vem som egentligen har rätt till berget.

Borde det inte vara judarna, som byggde sitt tempel däruppe långt före muslimerna? Nej, säger David Masami, det är ingen idé att bråka om det nu.

– Vi väntar på Messias. En dag kommer han. Då ska han tala om var de ska ha sin moské och vi vårt tempel.

Uppe vid den turkosblå Klippmoskén funderar Abu Khalade över samma fråga. Israelernas säkerhetsmur, säger han. Den är olaglig. Den gör det omöjligt för palestinierna att bygga sitt land. Israelerna borde dra sig tillbaka till den gräns som gällde före 1967.

Abu Khalade tycker att judar och palestinier gott kunde dela på den heliga staden Jerusalem och leva i fred.

– Muslimer, judar och kristna. Vi är ju trots allt skapade av samma Gud, säger han och kisar bort mot solen som får moskéns gyllene kupol att gnistra.