Militären trycker på för invasion

Den terroriststämplade PKK-gerillan trängs hårdare än någonsin i sina gömställen i Qandilbergen.

Bland kurder på båda sidor gränsen frodas konspirationsteorier om att den turkiska armén provocerat fram den senaste månadens strider.

Klart är att våldet har stärkt militären på bekostnad av premiärminister Recep Tayyip Erdogans folkvalda AKP-regering i den interna kraftmätning som pågår i Turkiet.

”Militären och fascister inom statsapparaten skapar våldet för att de inte vill lämna ifrån sig makt. De vill till varje pris hindra reformer som ger kurderna deras rättigheter”, säger Aycan Bozarslan, ordförande i Kurdiska riksförbundet.

PKK – eller Kurdistans arbetarparti – bildades i slutet av 1970-talet och startade på marxist-leninistisk grund en väpnad kamp för ett självständigt Kurdistan i gränsområdet mellan Turkiet, Irak och Iran.

Tidigt fanns kopplingar till Sverige.

PKK:s högste ledare heter Abdullah Öcalan. Hans hustru bodde under en period i vårt land.

På den tiden misstänkte Säpo att det bland kurdiska flyktingar fanns terrorister. I Malmö sattes en grupp män i kommunarrest.

I mitten av 1980-talet mördades två avhoppade PKK-män i Stockholm och Uppsala. Och när Olof Palme sköts ner 1986 utsåg spaningsledaren Hans Holmér raskt PKK till huvudspår; den man som påstods ha hållit i mordvapnet var en grönsakshandlare vid Möllevångstorget.

Under tiden rasade ett blodigt krig i östra Turkiet mellan Öcalans gerilla och armén. Tusentals byar brändes och ödelades. Genom åren har striderna tidvis mattats av, tidvis blossat upp. Fram till idag har minst 37 000 människor dödats.

För åtta år sedan drabbades rörelsen av ett stort bakslag: Öcalan greps av turkisk säkerhets tjänst i Kenya. Han dömdes till döden, men straffet omvandlades efter påtryckningar från EU till livstids fängelse. Öcalan sitter nu inspärrad på ön Imrali i Marmarasjön utanför Istanbul.

Men personkulten kring Öcalan har fortsatt att leva bland kurderna i Turkiet. För några år sedan blev jag vittne till hur en popkonsert med femtiotusen människor i Diyarbakir förvandlades till en jättelik manifestation för PKK-ledaren.

Miljontals kurder har dock tröttnat på våldet.

Samtidigt har Erdogans AKP-regering i Ankara, under tryck från EU, ändrat en rad lagar som diskriminerat kurder.

I det turkiska valet i juli fick Erdogan mängder av röster från kurder. Det var delvis en följd av att få trodde att politiker från kurdnationalistiska DTP skulle komma in i parlamentet. Men en stor del av den kurdiska befolkningen anser också att rättvisepartiet AKP för deras talan.

Få kurder i Turkiet tror numera på ett självständigt Kurdistan. PKK – som är terroriststämplat av såväl EU som USA – har officiellt gett upp sitt gamla mål. Nu sägs kampen gälla ”att Turkiet ska erkänna kurderna som folkgrupp”.

I det skenet blir det allt svårare för många att förstå varför PKK fortsatt och trappat upp striderna. Minst tretusen gerillasoldater tros gömma sig i Qandilbergen, varifrån de utfört attacker över gränsen. Den senaste månaden har 42 turkiska soldater dödats och åtta kidnappats.

”PKK:s agerande är obegripligt Det finns inget i deras politiska krav för närvarande som berättigar en väpnad rörelse”, framhåller Vildan Tanrikulu, ansedd kurdisk debattör vars hemsida på internet läses både i Sverige, Turkiet och norra Irak.

En del kurder tror att den senaste tidens våld inte beror på att PKK gått på offensiven. Utan på att den turkiska militären har provocerat fram konfrontation.

”Kurderna tjänar inget på att våldet ökar. Det vet alla”, säger Aycan Bozarslan.

Vem vinner då på att konflikten trappas upp?

Militären, är det vanligaste svaret bland kurder. ”Den djupa staten”, det komplex av officerare, domare och höga tjänstemän som ända sedan Kemal Atatürks dagar sett sig som försvarare av den turkiska republiken.

Turkisk politik har de senaste fem åren präglats av en maktkamp mellan militären och den folkvalda regeringen.

Sedan i somras har generalerna pressat Erdogan hårt för att få klartecken till en invasion av norra Irak för att knäcka PKK; för ett par veckor sedan sade parlamentet ja med en förkrossande majoritet.

Bland kurderna finns en utbredd uppfattning att militärens iver att gå in i Irak ytterst handlar om – olja.

Inom kort ska befolkningen i den extremt oljerika provinsen Kirkuk folkomrösta om de ska ingå i det självstyrande Kurdiska Irak eller fortsätta styras från Bagdad.

”Det är i själva verket kurderna i Irak som är problemet för Turkiet”, säger Abdolkerim Abdulrehman, talesman för Kurdiska föreningen i Malmö och själv från Arbil i norra Irak. ”Turkarna är rädda att vi kurder får kontroll över oljan i Kirkuk. Om kurderna i Irak blir starkare och rikare kan kurderna i Turkiet också kräva självständighet.”

De irakiska kurderna har länge haft ett kluvet förhållande till PKK. I mitten av 1990-talet hjälpte irakisk-kurdiska krigarförband den turkiska armén att driva ut gerillan ur norra Irak. På senare år har PKK åtnjutit visst skydd av regionens president Massud Barzani och av Jalal Talabani, som är president i hela Irak.

Men i takt med att krigsmolnen tornat upp sig har USA ökat trycket. Amerikanarna fasar för en drabbning mellan turkiska armén och irakiska kurder, som båda är USA-allierade. Därför har både Barzani och Talabani pressats att åtminstone delvis ta avstånd från PKK.

Den 5 november reser Erdogan till Washington för att möta president George W Bush. Den turkiske premiärministern kommer då att kräva att USA hjälper till i jakten på PKK. Bush i sin tur väntas vädja till Erdogan att hålla tillbaka armén.

Frågan är om det lyckas.

För varje turkisk soldat som stupar i öster stärks de nationalistiska stämningarna i Turkiet – och kraven på en invasion i norra Irak för att en gång för alla krossa PKK.