Klimatmötet riskerar att stranda

Nusa Dua, Bali. Visserligen löstes vissa mindre knäckfrågor under torsdagen. Till exempel teknologiöverföring till u-länderna.

Men när det gäller mötets verkliga symbolfråga, framtidsvisionen, har man egentligen inte kommit ett steg närmare en lösning.

EU vill ha inskrivet att målet bör vara minskningar av utsläppen av växthusgaser på 25–40 procent till 2020 och minst 50 procent till 2050. Siffrorna är hämtade från de senaste rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC).

USA vägrar att ha med några siffror. Landet menar att detta riskerar att förutbestämma den framtida processen. Till USA:s ståndpunkt har Kanada, Japan och Ryssland anslutit sig.

Uppenbart är att amerikanerna är väldigt irriterade över att framställas som skurkarna på mötet, medan EU intar änglarollen. USA:s chefsförhandlare Paula Dobriansky säger att EU blockerar förhandlingarna, inte USA.

Miljöminister Andreas Carlgren (c) håller som väntat inte med om den beskrivningen:

– Jag tror att USA har en svår uppgift att förklara sin position för omvärlden.

Det viktigaste målet på Bali, att enas om att starta förhandlingar om ett nytt klimatavtal, är nästan alla länder överens om. Men EU vill förtvivlat gärna ha med en kraftfull vision i sluttexten.

Enligt Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson talar det mesta för att man nu kommer att tvingas förlänga mötet, kanske fram till lördagen.

Klädd för att klara den 30-gradiga värmen på Bali höll Andreas Carlgren sitt tal i en uppknäppt orangefärgad skjorta. Han framhöll det enorma ansvar som ministrarna har här.

– Världen förväntar sig mycket av oss – med rätta! Vetenskapen har gett oss kristallklara besked om vad som krävs för avvärja klimathotet, sade Carlgren och pekade på de rika ländernas historiska skuld till klimathotet.

Han tog också upp den speciella situation som Kina och Indien befinner sig i. Fortfarande utvecklingsländer och samtidigt bland de största förorenarna.

– Dessa länder kan inte förväntas att åta sig bindande åtaganden på samma sätt som industrialiserade länder. Men en överenskommelse måste skapa incitament för dem att åstadkomma utsläppsminskningar som kan mätas, rapporteras och verifieras, sade Andreas Carlgren.