ANALYS: Våldet i Kenya

Text: Görrel Espelund
Publicerad 2 januari 2008 23.30 Uppdaterad 2 januari 2008 23.30

Världen.
Politikerna utnyttjar de etniska spänningarna. Många fruktar att Kenya står inför sin värsta kris sedan självständigheten 1963.

I dag är det en vecka sedan valet i Kenya. Länge såg det ut som att oppositionsledaren Raila Odinga skulle vinna, men rösträkningen drog ut på tiden och den sittande presidenten Mwai Kibaki utropades i söndags till segrare.


Följden blev våldsamma konfrontationer mellan landets olika etniska grupper, hundratals personer har dödats och tiotusentals kenyaner har flytt sina hem.


Kenya anses ofta vara ett av Afrikas mest stabila länder. Ändå förekommer regelbundet sammandrabbningar mellan olika etniska grupper, inte minst i samband med allmänna val.


Befolkningen på cirka 35 miljoner är uppdelade på drygt 40 olika etniska grupper och de flesta konflikter handlar om makt och om land.


Under kolonialtiden favoriserades kikuyerna, den största folkgruppen, och vid självständigheten övertog de mycket av de bästa markerna. Detta är en av de historiska bakgrunderna till de etniska spänningarna mellan kikuyer och andra grupper, uppger Raphael Kinoti från National Council of Churches, enligt nyhetsservern Irin.


Med befolkningsökningen har det hårda trycket på landets resurser, inte minst tillgång till jord och vatten, spätt på spänningarna mellan olika grupper. Sammandrabbningar mellan jordbrukande grupper och boskapsägare är inget ovanligt.


Men efter valet har den mesta ilskan riktats mot kikuyerna som i dag utgör cirka 22 procent av befolkningen. Denna grupp har traditionellt dominerat både den ekonomiska och politiska makten i landet. Och politiker, både lokala och nationella, är inte sena att använda historiska orättvisor och etnisk tillhörighet, för att skaffa sig fler röster.

Mwai Kibaki är kikuyu, medan Odinga är luo, Kenyas tredje största folkgrupp.


Det finns, påpekar Tom Porteous på människorättsorganisationen Human Rights Watch, en historisk rivalitet mellan dessa båda grupper. Samtidigt, påpekar han, är våldet vi ser i dag snarare politiskt motiverat än etniskt.

– De etniska spänningarna utnyttjas av politiker som vill tillskansa sig politisk och ekonomisk makt. Vi ser det hända på olika håll i Afrika, så det är inte unikt för Kenya.

– Men i Kenya är det väldigt mycket som står på spel. Den som innehar makten har också tillgång till den genomkorrupta administrationen, med allt vad det innebär.


När Mwai Kibaki kom till makten efter valet 2002, sågs han som en förnyare. Han lovade bland annat att på allvar bekämpa korruptionen.


Men den eufori som svepte över landet, lade sig ganska snart. Visserligen tillsatte Kibaki en kommission som skulle utreda en av landets största korruptionsskandaler. Men när rapporten presenterades, struntade Kibaki i dess rekommendationer.


Förväntningarna inför valet den 27 december var därför stora. Många hoppades på en förändring och det var Odinga, tidigare allierad med Kibaki, som skulle genomföra denna förändring.


Nu fruktar många att Kenya står inför sin värsta kris sedan självständigheten från Storbritannien 1963. I morgon planeras en demonstration i protest mot valresultatet.

Större eller mindre text



0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga


Hur reagerar du på "ANALYS: Våldet i Kenya"?
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu