"Vi får gömma undan mat och medicin"

BURMA. Lwin pressar armarna mot bröstet, som för att förhindra att hennes kropp sprängs av desperation. Cyklonen Nargis slet bort hennes tre söner, 9, 12 och 14 år, från den palmstam de klamrade sig fast i.

Hon har letat efter dem sedan dess.

Liksom tiotusentals andra offer för cyklonen gav sig Lwin, 37, norrut på floden, bort från det översvämmade och förstörda Irrawaddy-deltat.

I staden Myaungmya sover hon som andra hopträngda flyktingar på cementgolv i skolor och tempel.

– Jag vill ha mina pojkar tillbaka, säger Lwin, men inget hopp finns kvar i hennes röst.

Bristen på mat och dricksvatten har tvingat tusentals människor att lämna sina hembyar och ge sig av mot städerna. Deltat söder om Myaungmya drabbades hårt av Nargis. Det sägs att flodvågen var en meter högre här än på andra ställen.

Hela byar drogs ut i havet och försvann i stort sett utan att efterlämna några spår av att någonsin ha funnits.

I Myaungmya letar inte bara mödrar efter sina söner. Många barn söker efter sina föräldrar.

Det finns ljuspunkter, som 29-årige risbonden Kyaws berättelse om hur han själv, hans fru och deras två barn överlevde.

– Vi höll hårt fast i varandra och sprang så fort vi kunde till templet när Nargis kom.

Många säger samma sak: de flesta som överlevde gömde sig bakom Buddhas murar som är långt stabilare än väggarna i en bambuhydda.

– Tills armén kom för tre dagar sedan levde vi på kokosnötter, säger Kyaw.

FN har bara fått in en bråkdel av den mat som finns i beredskap utanför Burmas gränser och hjälpen som når fram till de drabbade inne i landet tar sig dit på krokiga vägar. Danska kyrkans samarbetsorganisation i Burma har organiserat 21 flyktingläger där 104000 människor just nu bor. Men myndigheterna trakasserar dem.

– Vi måste gömma undan mat och medicin vi får hit, för att inte bli av med den. Och det är stor risk att lägren inte får finnas kvar, säger Eva Pineda Hansen som är danska Folkekirkens Nødhjælps representant i Burma.

Två flyktingläger har redan stängts, säger hon.

På ett stort möte nyligen förklarade juntan att situationen är under kontroll och att alla som behöver hjälp får det. Biståndsarbetarna har en annan bild. De befarar att generalernas lögner och sölande innebär att det kan ta ett år innan byarna byggts upp igen, fast det kunde gå så mycket snabbare.

Sviker juntan löftet om återuppbyggnad riskerar etniska minoriteter att bli flyktingar i sitt eget land. Redan före cyklonen var runt en halv miljon på flykt undan regeringen, som har förföljt dem i decennier och utnyttjat dem som tvångsarbetare i djungeln.

När vi körde längs den gropiga grusvägen mellan risfälten på väg till Myaungmya, stannade vår chaufför plötsligt, hoppade ur bilen och slet loss klistermärkena med taxifirmans namn. Att köra utländska journalister är en risk. Det vet han.

I Myaungmya finns omkring 200000 flyktingar i juntans läger, men få vet hur de har det eller hur lägren är, eftersom alla utomstående nekas tillträde.

Flyktingar som letar sig fram till lägren möts av beskedet att de ska resa hem igen, även om deras hem inte längre existerar.

I skolan med de många flyktingarna går jag förbi en soldat i grön uniform. Han säger inget, ler bara osäkert.

I klassrummen sitter familjer i grupper. I några finns bara kvinnor och barn. De flesta sitter tysta i skräddarställning eller ligger hopkrupna på en bit plast och stirrar framför sig. På tavlan har ingen suddat ut de sista lektionernas kritskrift.

Efter ett par minuter har chefen för lägret hört att jag är där och säger åt mig att försvinna. Samma sak händer i alla läger jag tar mig in i: efter några minuter åker jag ut. Det är farligt och förbjudet att ha mig där.

På gatan möter jag en engelsman som på eget initiativ hjälper flyktingar med mat.

– Det finns varken, bönor, lök eller matolja i lägren, bara ris. Människorna får ingen medicinsk hjälp för alla läkare reste till Rangoon innan cyklonen slog till. Hygienen är dålig och risken för kolerautbrott och denguefeber ökar när monsunen kommer om ett par veckor.

Nere på kajen står Shein, 38, med stråhatt och armarna i kors över bröstet. Härifrån ser man flera kilometer längs floden och här kom Nargis dånande för två veckor sedan. Nu kommer i stället färjor med flyktingar, ofta flera hundra åt gången.

Shein miste två av sina tre barn och har rest till stan för att sälja det han kallar ”vått ris”, alltså risplantor som cyklonen dränkte i saltvatten.

Priserna på livsmedel, framför allt ris, och bensin har exploderat. Taxichaufförerna köar klockan tre på morgonen för att försöka fylla tanken så de kan arbeta under dagen.

För pengarna han får för risplantorna tänker Shein bygga upp sin bambuhydda. Andra har bestämt att aldrig återvända till sina hembyar .

– Det finns inget kvar. Nu väntar vi på att få veta vad regeringen planerar för oss, säger Kyaw, flyktingen i skolan.

Men juntan har ingen plan.

Översättning: Karen Söderberg