SOK-bas vill tysta
svenska idrottare

”SOK förstår inte grundlagen”, säger Amnesty.

Sydsvenskan utforskar det inflammerade förhållandet mellan idrott och politik.

När Guro Knutsen, högerytter i Norges fotbollslandslag, fick höra om kinesen Shi Taos öde blev hon chockad.

– Att hamna i fängelse för att ha skickat ett mejl! Detta är ändå 2000-talet.

Shi Tao hade arbetat som biträdande chefredaktör på dagstidningen Dangdai Shangbao i två månader när han kallades till ett möte med det kinesiska kommunistpartiet.

Han och andra medie­chefer fick veta hur de skulle begränsa rapporteringen kring den stundande femtonårsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg.

Shi Tao mejlade vad som sagts på mötet till en bekant i USA, som i sin tur lade ut det anonymt på nätet. Det var i april 2004.

Några veckor senare fängslades Shi Tao. Internetföretaget Yahoo hade hjälpt kinesiska myndigheter att spåra honom. Shi Tao dömdes till tio års fängelse för att ha ”olagligt vidarebefordrat statshemligheter till utländska aktörer”.

Under våren har en bild av Guro Knutsen och Shi Tao synts på affischer, vykort och webbplatser i Norge. Kampanjen drivs av Amnesty och heter ”Hopp om OS-guld – hopp om frihet”.

– En del säger att idrott och politik inte hör ihop, men det är helt enkelt inte sant. För mig är OS ett bra tillfälle att sätta fokus på mänskliga rättigheter, säger Guro Knutsen.

I Amnestys kampanj ingår ytterligare fyra norska olympier, bland annat den populära handbollsstjärnan Gro Hammerseng och medaljhoppet i beachvolleyboll, Jørre Kjemperud. Kampanjen har fått den norska olympiska kommitténs välsignelse.

– Det var väldigt oproblematiskt. Vi vände oss till dem och de gav sitt tillstånd, säger generalsekreteraren för norska Amnesty, John Peder Egenaes.

Var det svårt att hitta aktiva som ville vara med i er kampanj?

– Tvärtom. De få som tackade nej gjorde det för att de var bortresta.

När Stefan Lindeberg, SOK:s generalsekreterare, på telefon får höra om den norska kampanjen blir han förvånad. Det är inte okej att uttala sig politiskt i egenskap av olympier, menar han.

– Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet.

Skulle ni stänga av en svensk olympier som protesterade mot Kina på motsvarande sätt?

– Vi skulle i alla fall ringa och prata med den berörde. Han eller hon skulle behöva ändra i kampanjen i så fall.

Dra in den?

– Ja.

Det är inte första gången Stefan Lindeberg och SOK säger saker som kan tolkas som inskränkningar av yttrandefriheten för de aktiva.

I februari väckte Lindeberg uppståndelse med ett uttalande för nyhetsbyrån TT. Han påstod att svenska olympier kände sig pressade av medier och debattörer. De kände förväntningar att åka till OS med något politiskt budskap, påstod Lindeberg.

Han hänvisade till paragraf 51 i den olympiska rörelsens stadgar: ”Ingen demonstration eller politisk, religiös eller etnisk propaganda är tillåten på OS-områden”. Lindeberg sade att SOK inte kunde lägga sig i vad aktiva sade i intervjuer, men höjde samtidigt ett varningens finger:

– Det kan betraktas som en demonstration att ta tillfället i akt under en intervjusituation och breda ut sig väldigt mycket och starta en debatt, sade Lindeborg och tillade att man då riskerar att inte få delta i OS.

Till Sydsvenskan säger Stefan Lindeborg att SOK hela tiden ”varit klockrena med att yttrandefriheten inte ska inskränkas”. Samtidigt lägger SOK-generalen hela tiden till uttalanden och glidningar som gör det svårt att tolka det på annat sätt än att yttrandefriheten för svenska olympier är villkorad.

Som uttrycket ”det ingår inte i normal yttrandefrihet”. Eller detta:

– De har ett fritt val att svara på frågor, men de ska veta vad de ger sig in på.

Eller:

– Använder man bara sitt sunda förnuft ska det inte vara någon fara.

Amnesty kallar SOK:s inställning ”oerhört anmärkningsvärd”.

– Det här visar att Stefan Lindeberg inte förstår grundlagen som garanterar yttrandefrihet. Det är dubbla budskap att säga att olympierna får uttala sig som de vill och sedan tala om att vissa saker inte ingår där, säger Fredrik Kron, kampanj­ansvarig på Amnesty.

Fredrik Kron kan inte komma på några svenska olympier som har sagt något kritiskt mot den kinesiska diktaturen.

– Det har varit ganska tyst på den fronten. Man kan ju fundera på vad det beror på.

En av den svenska truppens storstjärnor har starka åsikter om Kina, och ifrågasatte enligt säker källa i ett samtal i juli förra året lämpligheten i att tilldela Kina OS på grund av situationen för mänskliga rättigheter. Sydsvenskan söker stjärnan via hans tränare, men får beskedet att det ”inte finns tid” för en intervju.

”Jag vet dock vad han tycker och tänker i de olika frågorna”, avslutar tränaren sitt mejl.

Sydsvenskans påstötningar – via mejl och telefonsvararmeddelanden – om att istället intervjua tränaren besvaras inte.

1934 greps en svensk sjöman, Knut Mineur, av nazistiska statspolisen Gestapo i Hamburg. Han hade försökt ge anti­nazistiska tidningar till en tysk medborgare i hamnen och dömdes till sex år på tukthus. Ett år senare fängslades en annan svensk sjöman, Erik Jansson, för samma brott.

Under OS i Berlin 1936 satt de bägge svenska politiska fångarna i tyska fängelser. I Sverige gjorde den antinazistiska Jansson-Mineur-kommittén allt för att informera allmänheten om nazismens ideo­logi, och protestera mot att sjömännen fängslats.

Ledningen för den svenska olympiska rörelsen var fientligt inställd till Jansson-Mineur-kommitténs arbete.

När det svenska olympiatåget lämnade Stockholm försökte kommittén skicka med olympierna varsitt kuvert. ”Anvisningar (med bifogad karta) för olympiafararna”, stod det på utsidan. I kuvertet fanns antinazistiska skrifter och en Tysklandskarta där koncentrations- och arbetsläger var utprickade.

Försöket att skicka antinazistisk propaganda till Berlin upptäcktes dock. Sydsvenskan rapporterade om händelsen två dagar senare. Rubriken den 1 augusti 1936: ”Lymmelaktigt tilltag mot olympiamännen”.

Någon tipsade den tyska tullen som stod beredd att konfiskera flygbladen. Det behövde de emellertid inte – svenskarna gjorde jobbet själva. Sydsvenskan skrev:

”Kapten Bo Lindman hade i Trälleborg uppmärksamgjorts på saken och han tillhöll varje man att ögonblickligen söka reda på och förstöra protestlapparna.”

Industrimannen Sigfrid Edström – som fått en gata uppkallad efter sig i Göteborg – var på 30-talet vice ordförande i IOK, Internationella olympiska kommittén. Han var irriterad över bojkottrörelsen mot Berlinspelen 1936, och såg den som ett verk av amerikanska judar.

1934 skrev Edström:

”Nazisternas opposition mot judarnas inflytande kan endast förstås om du lever i Tyskland. Judarna hade kontrollen över flera viktiga branscher och höll andra utanför. Många av dessa judar var av ryskt och polskt ursprung med ett annat tänkesätt än det västliga. En förändring av detta tillstånd var absolut nödvändigt om Tyskland skulle fortsätta att vara en ’vit’ nation. Själv är jag ingen antisemit. Flera av mina vänner är judar ...”

Sigfrid Edström befordrades 1946 till IOK-president och behöll posten till 1952.

Carolina Klüfts häst Harald Hårfager galopperade och kom näst sist, men Klüft skrattade ändå. Brottaren Ida-Theres Nerell vann jipporacet på Åby travbana.

Nästa dag körde OS-stjärnorna slalom med Volvobilar i Torslanda.

Stämningen var uppsluppen när Sveriges olympiska kommitté i november samlade sjuttio svenska idrottsutövare till ett ”Olympic Camp” i Göteborg. Målet med sammankomsten var att ge en OS-känsla och informera de aktiva om Kina.

Svenska Amnesty var sedan länge inbokade för att berätta om situationen i Kina. Amnesty hade redan hållit föredrag om mänskliga rättigheter för de svenska ledarna, men när idrottarna skulle informeras drog SOK i bromsen.

– Vi tyckte det var väldigt konstigt att de avbokade med så kort varsel. Vi hade haft ett samarbete med SOK sedan 2006, säger Fredrik Kron.

Istället för Amnesty lät SOK Torbjörn Lodén ta hand om Kinainformationen. Lodén är professor i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet.

Han är också föreståndare för Nordiska Konfuciusinstitutet, som finansieras till hälften av det kinesiska kommunistpartiet och till hälften av Stockholms universitet.

Institutet bedriver olika kurser och kulturevenemang i Sverige. Inför invigningen 2005 – där Kinas ambassadör i Sverige Lü Fengding medverkade – beskrev Stockholms universitet i ett pressmeddelande institutet som ”ett led i en kinesisk storsatsning för att sprida kunskap om landets språk och kultur runt om i världen.

– Vi bytte presentatör eftersom vi ville ge en mer allsidig bild, säger SOK:s generalsekreterare Stefan Lindeberg.

– Amnesty kändes för snävt. Vi ville ge en bild av både den ekonomiska situationen och den politiska, och informera om Kinas förhållande till Sverige i ett historiskt perspektiv. Vi ville att de aktiva skulle få veta mer, helt enkelt.

1970-talet var ett decennium då politiken engagerade många. När fotbolls-VM 1978 hölls i militärdiktaturen Argentina blev diskussionen om en eventuell bojkott het. Landslagsspelaren Roland Andersson, idag biträdande förbundskapten, var i en radiointervju öppen med sin kluvenhet med att åka:

– Jag är väldigt väldigt medveten om att hela VM-turneringen är ett stort propagandajippo för den sittande regimen. Kommer den att genomföras utan intermezzon är det en stor propagandaseger för fascismen, sade den 28-årige Roland Andersson.

På plats i Buenos Aires besökte Roland Andersson bland annat en demonstration med De galna mödrarna, som protesterade mot försvinnanden och politiska fångar. Han beskrev VM-turneringen för Sveriges Radio:

– Nationalismen flödar. Juntan kommer att ha fotbollslaget som en enande grej kring landet.

Reporter från Sveriges Radio:

– Du spelar själv med i propagandajippot, hur går det ihop?

Roland Andersson:

– Det går inte riktigt ihop, det gör det inte. Jag är här i första hand som fotbollsspelare, men jag har gett mig tusan på att jag ska komma ut lite grand och försöka bilda mig en uppfattning. Jag ska snappa upp lite korn här och lite korn där. Sedan ska jag berätta när jag kommer hem.

Roland Andersson försökte förklara varför han ändå valt att åka, trots sitt samvete:

– Det är det här löjliga gamla ... Att det finaste man kan få vara med om som fotbollsspelare, det är ett fotbolls-VM.

Alla i VM-truppen såg inte saker på Roland Anderssons vis. Förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson sade till Sveriges Radio om militärdiktaturen Argentina:

– Här är det alldeles utomordentligt, vår vistelse här är toppen. Vi har det bra. träffar underbart fina människor på gatorna, vi applåderas när vi går på stan, vi applåderas på bussen. Alla människor är vänliga, ser ut att ha glädje och jag har inte sett någonting som inte tyder på att det är ett fint land, det här.

När ”Åby” kom hem möttes han av en storm av kritik för sina naiva uttalanden, men han klarade sig kvar som förbundskapten.

Två år efter fotbolls-VM i Argentina hölls olympiska spelen i en annan diktatur: det kommunistiska Sovjetunionen. USA och många västländer (Norge, till exempel) bojkottade spelen på grund av Sovjets krig i Afghanistan.

I Sverige ropade få på bojkott av Moskva-OS. Den som tittar i pressarkiv och jämför med debatten inför Argentina-VM ska finna en stor skillnad i tonläge. Medan mängder av svenska reportrar och debattörer krävde svar från Argentinas junta om försvunna fångar, så ville bara enstaka röster ställa Sovjet till svars i frågor om mänskliga rättigheter.

Ett undantag var Hans Lager, som skulle tävla i OS i modern femkamp. Han bojkottade spelen i protest mot Sovjets intåg i Afghanistan.

– Jag väntade tills jag blev uttagen till OS-truppen för att få så stor publicitet kring avhoppet som möjligt, sade han till svenska medier.

Idag säger Hans Lager att ”det kändes rätt att ta ställning för västsidan”.

– Många idrottare väljer att inte engagera sig. De är fokuserade på sin idrott.

Bristen på debatt i Sverige om Moskva-OS störde Hans Lager.

– Det var ingen diskussion om detta. Det är väl lite så i Sverige, att det är jobbigt att ta ställning. Idrottsrörelsen kan inte själva bojkotta, och politikerna valde att inte ta i frågan. Sovjet var en stormakt också, med bara lite vatten emellan sig och Sverige. Det kanske var lättare att fördöma Argentina som låg längre bort.

Hör idrott och politik ihop?

En regnvåt försommarkväll på Hästhagens IP i Malmö står två män som tycker det. Bengt Månsson och Per Svärd jobbade på Kockums 1975 och var med om att bilda Arbetarnas idrottsförening Barrikaden.

– Det var vi på Kockums och en löst sammansatt grupp med bland andra några från Hoola Bandoola Band som brukade spela fotboll på Limhamnsfältet, minns Per Svärd.

Förutom fotboll ägnade sig AIF Barrikaden åt självförsvar och schack. Namnet togs från en bokhandelskedja som drevs av det marxistiska Förbundet Kommunist.

Förbundet Kommunist hade medlemmar som Maciej Zaremba (numera prisbelönt reporter), Annika Åhnberg (senare s-märkt jordbruksminister) och Anders Carlberg (senare Fryshusets grundare). Organisationen gick i graven 1982.

– Vi har aldrig krävt partibok eller varit ute med banderoller på stan. Men de rent idrottsliga värderingarna är viktiga i vår klubb, säger Bengt Månsson.

– På Kockums var det en otrolig mix av människor av alla nationaliteter. Men idrottsrörelsen var oerhört tudelad. Vi blev ett lag för alla.

En viktig sak för Barrikadens grundare 1975 var att det inte acceptera några övergångssummor. Man skulle varken sälja eller köpa spelare. Den principen lever kvar än idag, när Barrikadens A-lag spelar i division fem.

– Då undviker man en del tråkiga diskussioner. Varför ska en människa kosta tiotusen kronor och en annan tjugotusen? Man ska inte värdera människor i pengar, säger Per Svärd.

Spelarna i Barrikaden får heller inga ersättningar från klubben, varken matchpremier eller skobidrag. Istället måste de betala för att spela, elvahundra kronor om året i medlemsavgift – det höga beloppet är nödvändigt eftersom klubben i stort sett saknar sponsorer. Det är inga problem att få spelare. Många ringer och vill spela för ”Barren”.

– Du ser, säger Bengt Månsson och gör en gest mot planen, där 37 fotbollsspelare tar ut sig de sista fem minuterna av träningen.

I AIF Barrikadens barndom hade de 37 fått dra lott om vem som skulle spela i nästa match. Alla skulle ha samma chans att spela, var tanken.

Den policyn övergavs snabbt. Per Svärd minns varför:

– Det var inget kul att förlora hela tiden.

De bar svarta höga sockar, men inga skor. När USA:s nationalsång ”The Star-Spangled Banner” spelades sträckte de upp sina knutna nävar och sänkte sina huvuden. Publiken buade.

Bilden av sprinterstjärnorna Tommie Smith och John Carlos på prispallen vid OS i Mexico City 1968 är en av de mest berömda i idrottshistorien.

Guldmedaljören Smith och bronsmedaljören Carlos protesterade mot afroamerikaners fattigdom (strumporna) och visade sitt stöd för den amerikanska medborgarrättsrörelsen (de knutna nävarna, med svarta handskar).

Smith och Carlos dömdes hårt av sin samtid. De stängdes av från OS-byn och skickades hem till några år av dödshot och utfrysning från idrottsrörelsen. Deras protest ledde till att OS-rörelsen uttryckligen förbjöd politiska manifestationer på OS-arenorna.

Med åren omvärderades Smiths och Carlos gest av etablissemanget. Den kom att betraktas som modig och viktig, ett skolexempel på civil olydnad. För tre år sedan restes en sju meter hög staty av Smith och Carlos på San José-universitetet i Kalifornien.

Mindre känt är att silvermedaljören på podiet, australiern Peter Norman, också deltog i protesten. Norman bar en dekal från rörelsen OPHR, The Olympic Project for Human Rights, som han fått av Smith och Carlos.

Liksom Smith och Carlos blev Norman bespottad i sitt hemland. Han nekades tävla i OS i München 1972. Med tiden blev han deprimerad och alkoholiserad. Han avled av en hjärtinfarkt för två år sedan.

Tommie Smith och John Carlos bar Peter Normans kista vid begravningen.

Stefan Lindeberg från Sveriges olympiska kommitté har sin syn på vad som hände 1968:

Var det fel av John Carlos och Tommy Smith att sträcka upp sina nävar under prisutdelningen i Mexico City 1968?

– Ja. Det strider mot reglerna. Det är det torra korrekta svaret.