En kamp mellan David och Goliat

BERLIN. Företaget som kom på idén att tillverka flaggor som går att fästa på bilrutor skär guld i Berlin just nu.

Överallt i centrum fladdrar flaggorna på de förbirusande bilarna. Samma fabrikat, men olika nationalitet.

Kring turistmetropolen Checkpoint Charlie syns mest svart-röd-gula flaggor.

Senast, när Turkiet vann mot Tejckien, invaderades paradgatan Kurfürstendamm av röda flaggor med vit månskära och stjärna.

I kväll lär tyska fans återerövra sitt ”Kudamm”. För turkarna är det i stället Kottbusser Tor i stadsdelen Kreuzberg som gäller, berättar en äldre polisman och rycker på axlarna.

– Och om turkarna vinner, då ska du få se på fest.

För Tyskland är kvällens match en sportslig uppgörelse, men också kamp mellan David och Goliat i det tyska samhället.

Den sätter ett ofrånkomligt finger på de sociala och politiska spänningar som präglar Tysklands förhållande till sina cirka 2,5 miljoner invånare med turkiskt ursprung.

– När folk frågar mig hur länge jag har varit här brukar jag säga att jag nyss kommit, säger 43-årige Mahmut Muvafik på knagglig tyska och ställer fram ett litet glas med te.

Sanningen är att han har arbetat på lilla Lezzet Grill intill torget Kottbusser Tor i 21 år nu.

Men när folk frågar skäms han.

– Tjugoett år – och ändå är min tyska såhär dålig, säger han. Min ena dotter är fem år gammal och pratar mycket, mycket bättre än jag.

Lezzet Grill har legat på samma ställe i 35 år och alltid satt en heder i att bara servera ”riktig” döner kebab, vilket gör den populär bland stadsdelen Kreuzbergs många turkiska invånare.

Det är bra för affärerna, men dåligt för Mahmut Muvafiks språkkunskaper.

– Åttio procent av kunderna är turkar och då pratar jag turkiska. Med resten, tyskarna som kommer in, blir det bara ”Ein döner bitte”. Och så ”Tschüss” när de går ut igen.

Ett tiotal meter bort cirklar de röda flaggorna runt i rondellen. Runtomkring blir frukthandlare, tidningsförsäljare och affärsinnehavare intervjuade av journalister från tv, radio och tidningar. Snart sagt alla som har en liten flagga till försäljning får svara på frågor och posera för kamerorna.

Upplägget för den samlade internationella presskåren är givet. Och de flesta av Kreuzbergborna poserar. Det är inte varje dag journalister är på besök. Tidigare på dagen trängdes det tio journalister samtidigt vid disken i den trånga diverseaffären Kotti Shop.

– De vill veta samma sak. Hur många flaggor och t-shirts vi har sålt och hur vi tror att det går i matchen, säger Gulhan Bozkurt.

Drygt tusen flaggor, mest turkiska. Folk köper ofta både en stor och en liten – till bilen och till balkongen. Lika många röda t-shirts. Och Turkiet vinner.

– Det är med hjärtat jag tror det, säger hon och tackar artigt nej till att vara med på bild.

Kreuzberg kallas ibland ”Little Istanbul. Kritiker menar att stadsdelen liksom har kapslat in ett Turkiet från förr, som med åren bara blir allt mer olik det riktiga Turkiet – det vill säga det reformvänliga och EU-inriktade Turkiet.

På vissa ställen känns smeknamnet klockrent. På andra inte.

– Tyskland är inte längre Tyskland, säger 34-åriga Seher Cilasin, som är född i Tyskland av turkiska föräldrar.

Fem dagar i veckan arbetar hon ideellt i föreningen Frauentreffpunkts kontor några stenkast från Kottbusser Tor. Hit kommer kvinnor med annan etnisk bakgrund för att lära sig tyska, fylla i ansökningar om barnbidrag, få råd och rättslig hjälp med till exempel skilsmässor och allt annat som den allt mer komplicerade tyska byråkratin enligt Seher Cilasin ställer till med.

Regeringens löften om att nysatsa på ”integration” ger hon inte mycket för.

– Integration kräver att man vet hur folk har det, socialt och ekonomiskt. Men alla de som saknar möjligheter till jobb och utbildning har svårt att ta till sig förändringar.

På väggarna i kontoret hänger en affisch med bilder på Virginia Woolf, Simone de Beauvoir, Susan Sonntag och några till. Starka kvinnor.

Problemen som hamnar på Seher Cialsins och de femton andra anställdas bord på Frauentreffpunkt är egentligen inte specifikt ”kvinnliga”, berättar hon.

– Problemen i Tyskland för folk med annan etnisk bakgrund gäller egentligen alla. Men männen skulle ändå aldrig våga sig hit.

EM-semifinalen visas 20.45.