"Vad gör ni här... Åk hem! "

”Vår gata, Mostecka, var en enda lång obruten kolonn av väldiga sovjetiska stridsvagnar så tätt intill varandra att jag undrade hur de skulle kunna manövrera.

Stridsvagnsmotorerna mullrade och ett tungt moln av svart dieselrök låg över dem. Skyttarna i tornet var svartklädda och såg osäkra ut i väntan på nya order.

Människor strömmade ut från husen och skrek åt soldaterna:
– Vad gör ni här? Vi har inte kallat på er. Detta är ett fritt broderligt socialistiskt land. Åk hem.

Besättningarna kunde inte tjeckiska. Faktum är att många inte ens var ryssar. Sovjet hade huvudsakligen skickat östtrupper från Mongoliet i första vågen. Kanske var man rädd för att ryska soldater inte skulle skjuta på andra slaver.

En knackig dialog avslöjade att dessa soldater faktiskt trodde att de invaderat Västtyskland, en känd fiende, och inte ett vänskapligt socialistland.”

Så skildrar Pragbon Gene Deitch scenen klockan fyra på morgonen den 21 augusti då Warszawapaktens trupper invaderade Tjeckoslovakien.

Sovjetunionens ledare hade tappat tålamodet med den tjecko­slovakiske partichefen Alexander Dubceks försök till försiktig liberalisering. ”Socialism med ett mänskligt ansikte” betydde lättnader i ekonomin och ökad yttrande- och tryckfrihet, kanske till och med fria val med politiska partier.

Mellan 5 000 och 7 000 stridsvagnar och mellan 200 000 och en halv miljon soldater skickades in i Tjeckoslovakien.

De mötte inget militärt motstånd men gatuprotesterna blev massiva och förtvivlade. Människor kastade sten mot stridsvagnarna eller försökte ställa sig i vägen för dem. 72 tjecker och slovaker dödades och flera hundra skadades.

Partichefen Alexander Dubcek arresterades och fördes till Moskva tillsammans med flera regeringskolleger.

Han vägrade att skriva under dokument som legitimerade invasionen. Med tanke på stämningsläget lät Sovjets partichef Leonid Brezjnev föra honom tillbaka till Tjeckoslovakien där han ganska snart var utfrusen, utesluten ur partiet och tilldelad ett jobb inom skogsförvaltningen.

Omvärldens reaktioner var häftiga, men stöd utöver upprört tal fick tjeckoslovakerna inte. Ett knappt halvår efter invasionen blev studenten Jan Palach landets martyr.

Klockan fyra på eftermiddagen den 16 januari 1969 ställde han sig framför Nationalmuseet på Wenceslasplatsen, Prags centrala torg och träffpunkt, hällde bensin över sig och tände på. Han avled på sjukhuset tre dagar senare. I ett efterlämnat brev förklarade han att hans handling var en protest mot förtrycket.

Jan Palachs död blev starten för omfattande protester där demonstranterna överöstes av batongslag och tårgas.

Den kända Wenceslasstatyn på torget bemålades under demonstrationerna med slagordet: ”Minns alltid den dag då framtidens ljus bars av en brinnande kropp.”