Kolsuget ger Wales gruvarbetare hopp

ABERPERGWM. Gruvan i Aberpergwm började bryta kol i stor skala igen förra året. Längre upp i en granndal förbereder andra ägare öppnandet av en till och ytterligare lite längre bort ska en tredje snart börja bryta. I Yorkshire, i nordöstra England, investeras också i nerlagda gruvor.

Under 2000-talet har kolpriserna fördubblats. Kina bygger två kolkraftverk i veckan. I Europa är över 50 nya projekterade.

– Vi måste befria oss från oljans diktatur, sade premiärminister Gordon Brown på den senaste partikongressen. Vi ska satsa på kärnkraft och rent kol.

Men rent kol finns inte ännu, annat än som forskning och idé. Miljöaktivister underkänner argumenten och förbereder nya aktioner mot koltransporter och kraftverk.

I Aberpergwm är miljödebatten inget skäl att känna dåligt samvete.

– Världen ropar efter kol, säger Nigel Nellish, som just kommit upp ur gruvan och kisar mot solen. Där nere, 2 500 meter från mynningen, bryter vi den bästa kvaliteten i Europa. Det har låg svavelhalt och det finns mycket.

Rhidian Davies är vd för gruvbolaget, men för alla här är han bara Rhidian. Han började arbeta under jord när han var femton år med sin far, som i sin tur började när han var tolv. Nu är Rhidian Davies son en av sjutton lärlingar i gruvan, de jobbar två dagar i veckan och går i skolan tre.

– Varför skulle vi inte ta vara på våra resurser? säger han.

– Nu importerar Storbritannien kol från Ryssland, Sydafrika och Latinamerika för att elda kolkraftverken med. Sämre kol, farligare kol än det vi själva har.

För Rhidian Davies, som för alla andra i Aberpergwm, är gruvan mer än ett arbete. Den är grunden i en tradition, i en livsstil, som inte velat dö – trots att gruvindustrin i Wales brutalt krossades för ett kvarts sekel sedan. Nu har något återfötts och de är stolta över att bryta kol.

Med undantag för lärlingarna är de 140 man som jobbar i gruvan övervägande medelålders. När de började var det med hacka och skyffel, gruvhästar drog i gångarna och oljelampornas lågor varnade för metangasen.

I nästan varje dal låg en gruva och runt varje gruva byggdes ett samhälle upp. Där fanns ingen annan industri och det var också därför som Margaret Thatchers obönhörliga beslut att krossa gruvorna och facket fick sådana konsekvenser.

Kol var en storindustri när gruvnäringen nationaliserades 1947. Men på 1980-talet ville regeringen mekanisera driften och kraftigt dra ner på antalet arbetare.

När männen i dag talar om gruvstrejken 1984–85 så hårdnar blickarna. De glömmer aldrig.

De använder inte ordet strejk, de kallar det för kriget. Ett krig som drog frontlinjer rätt igenom familjer, som splittrade gemenskaper. En belägring av varje dal där det var fritt fram för polisen att provocera och misshandla strejkvakter medan strejkbrytarna skyddades och gruvcheferna sådde split med tidsbegränsade löften om avgångsvederlag. Även gruvor som hade kunnat vara lönsamma stängdes och till slut hade kolindustrin så gott som utplånats. I Wales fanns tills nyligen bara en enda kolgruva kvar.

– Det var inget annat än en ren hämnd från Thatcher. Det handlade aldrig om en genomtänkt energipolitik. Vi skulle få igen för den strejk som tio år tidigare hade fällt den konservativa regeringen, säger Brian Rees.

Han har jobbat i gruvor i över 40 år. Från sitt hus i Bedlinog kunde han se tre gruvor, sirenerna som blåste av skiften styrde hela dalens dygnsrytm.

– Alla jobbade i gruvan. Det var dit man gick när skolgången var över. I hela rugbylaget var det bara en eller kanske två grabbar vars fäder inte jobbade i gruvan. Gruvan var livets mittpunkt.

Så blir det aldrig mer även om det nu till mångas förvåning ser ut som om kolbrytningen till viss del återuppstår.

Inför striden för 25 år sedan hade regeringen förberett sig länge genom att lägga upp stora kolreserver, de visste att den skulle komma. Strejken var en fåfäng kamp. Gruvorna lades ner i rasande takt, en i veckan försvann. En kvarts miljon man arbetade i kolgruvorna när strejken började. Några år senare återstod bara några tusen.

– Jag glömmer aldrig, säger Kerry Pitman, hur mina arbetskamrater såg ut den dag de gick tillbaka till jobbet och insåg att de efter ett år utan lön, ett år då barnen inte fick tillräckligt att äta och kronofogden bankade på var och varannan dörr i byarna, stod inför en kallt hångrinande framtid av arbetslöshet. De gick tillbaka med fasa i sina ansikten.

– Många tvingades flytta, andra fick hanka sig fram på understöd. En del började pendla från gruvsamhällena till industrierna vid kusten. Men fabriksjobb var något man ofta talade nedlåtande om. Det var gruvjobbet och sammanhållningen som var det riktiga, som man ville ha tillbaka.

Gruvan som återuppstått i Aberpergwm är mekaniserad, de stora roterande trummornas ståltänder hyvlar av lager efter lager från kolådern. Ett transportband för upp kolet till ytan där det tvättas, krossas och sorteras efter grovlek. Männen får vandra i 35 minuter för att komma ner till brytningen. De stannar där nere i mörkret hela skiftet och äter ihop i koldammet.

Men de kommer inte längre från samma by, vandrar inte hemåt i grupp. De skingras på p-platsen och far åt olika håll. En del kommer från granndalarna i Rhondda, Gilfach Goch och Tonypandy. Andra bortifrån Merthyr Tydfil och Pontypridd. Byar och städer i ett Wales som präglats av kolet och där kriget mellan Margaret Thatcher och gruvornas folk aldrig har glömts.