Inget rapp i amerikansk partipiska

För en svensk politiker, vars främsta dygd är att trycka på samma knapp som sina partikamrater, kan det verka smått osannolikt att 35 republikaner egenmäktigt trotsade sitt parti och sin president, sänkte världens börser och knuffade GM och Chrysler några steg närmare konkurs – en implosion som skulle sakna motstycke i amerikansk ekonomisk historia.

Men amerikanska senatorer, med sina sexåriga mandatperioder, har hårdare skinn mot partipiskan. Dessutom väger presidentens ord lättare än någonsin. Med rekordlåga popularitetssiffror och mindre än sex veckor kvar på hyreskontraktet i Vita huset spelar det mindre roll att Bush stöttade förslaget om att pumpa in 14 miljarder dollar i Detroit.

Men framförallt är väljarna inte längre så fästa vid sina amerikanska bilmärken. Opinionsundersökningar visar att de som vill lämna biljättarna åt sitt öde är ungefär lika många som de som vill slänga ut en livlina.

Det skapar utrymme för politiker att ifrågasätta det lämpliga i att slänga friska pengar på Detroit. Motståndare finns i flera färger.

Några politiker avgudar kapitalism så till den grad att bara tanken på att staten ska gripa in i marknadsekonomin kommer att förvandla USA till Sovjetunionen, eller i alla fall Frankrike. En annan grupp kan tänka sig att rädda GM, men vill att de starka fackföreningarna ska dra ner sina lönekrav så att de matchar de asiatiska märkenas fabriker i USA. Andra republikaner tycker mest att räddningsplanen är slöseri med pengar. De har tappat förtroendet för bilföretagen och anser att man lika gärna kan ge landets spelmissbrukare 14 miljarder dollar och flygbiljetter till Las Vegas.

Idén om en ”biltsar” som ska övervaka bilföretagen ger de inte heller mycket för. Republikanen John Ensign sade igår att det vore osannolikt att en statlig byråkrat skulle lyckas bättre än de tre cheferna för Ford, GM och Chrysler.

Det folkliga missnöjet mot GM är också skälet till att politikerna har börjat klandra bilcheferna offentligt. Löner, beslut och privatjetplan har ifrågasatts och spydiga kommentarer som ”jag fattar inte vad du säger, berätta bara hur mycket pengar ni vill ha” har mött cheferna under kongressutfrågningarna.

Mycket av den retoriken har varit ett spel för gallerierna. Opinionen behöver mjukas upp och om det ska bli några skattepengar till Detroit måste cheferna be på sina bara knän. Därför såg sig cheferna tvungna att gå ner i lön, sälja sina privatplan och bila hela vägen till Washington DC när de var där förra veckan för att tigga pengar.

Nu blir det inga fler omröstningar i kongressen. Men en fullt möjlig utväg återstår: president Bush kan använda några av de pengar som vikts för att rädda banksystemet.

Så frågan är om gårdagen bara var ännu en dag av charader.

Eller om det var dagen då Detroit fick dödsstöten.