Stor förståelse i Israel för regeringens agerande

Varför fortsätter blodbadet?

Varför avfyrar Hamas sina stenåldersraketer när de vet att Israels hämnd blir hundrafald?

Varför slår Israel tillbaka i våldsamma attacker som varken skonar kvinnor eller barn?

Först en bakgrund: Sommaren 2005 beslutade Israels premiärminister Ariel Sharon att stänga alla bosättningar i Gaza. Området överlämnades helt till palestinierna. Ockupationen var över.

I början av 2006 vann islamistiska Hamas demokratiska palestinska val. En koalitionsregering med Fatah bildades. Men snart bröt inbördes strider ut och i juni 2007 tog Hamas kontroll över Gaza.

I USA, Europa och Israel är Hamas stämplad som en terroristgrupp. Organisationen vill utplåna staten Israel och har tidigare utfört självmordsattacker i landet.

Därför blev omvärldens svar på Hamas val­seger och maktövertag i Gaza en blockad. En och en halv miljoner palestinier lever nu isolerade i den tättbefolkade landremsan vid Medel­havet. Förnödenheter smugglas i tunnlar från Egypten. Israel släpper igenom just så mycket livsmedel att ingen ska svälta ihjäl.

Hamas – och mindre grupper som Islamiska Jihad – har ett enda vapen att nå israeliska mål med: hembyggda raketer som skjuts mot Sderot, Ashkelon och andra närbelägna städer.

Våren 2008 var blodig. I april såg jag själv palestinska barn som dödats av granater från israeliska stridsvagnar som trängt in i Gaza.

Så ingicks en informell vapenvila, medlad av Egypten. För en dryg vecka sedan löpte den ut. Spiralen av död och hämnd vreds åter igång. Och nu undrar omvärlden över motiven.

På den palestinska sidan är splittringen stor. Många i Gaza är hjärtligt trötta på Hamas, som dragit fattigdom och elände över folket. En del av islamistledarna hoppas säkert att hotet från den yttre fienden – Israel – ska få palestinierna att åter sluta upp.

I konkurrensen med det mer sekulära Fatah är konflikten med Israel en livsnerv för Hamas. Samtidigt styr inte Hamas ledarskap över alla de grupper som efter vapen­vilans slut börjat bombardera Israel med raketer.

Man skulle kunna tro att Israels blodbad skulle svetsa samman de rivaliserande grupperna. Efter lördagens attack talade både Fatah och Hamas om nationell palestinsk enighet. President Mahmud Abbas från Fatah ville ”donera sitt blod åt Gaza”. Men på söndagen lade han skuld på Hamas genom att slå fast att massakern hade kunnat undvikas om inte vapenvilan brutits. Han lät också meddela att Fatah är redo att ta över i Gaza om Hamas bryter samman.

Men Hamas är inte en homogen samling religiösa fanatiker. Europeiska ledare – bland dem utrikesminister Carl Bildt – har antytt att Israel och västvärlden förr eller senare måste tala med organisationens mer moderata krafter, som inser att det inte finns någon militär lösning på konflikten, utan bara en politisk.

Någon öppning från Israels sida är knappast i sikte.

”Att be Israel ingå vapenvila med Hamas är som att be USA ingå vapenvila med al Qaida”, sade försvarsminister Ehud Barak i amerikanska Fox News igår.

Israeliska medier påpekar att Hamas har uppgraderat sina raketer. Det nya hotet heter inte Kassam utan Grad, även det ett ihopsvetsat järnrör, men med mer sprängmedel och längre räckvidd. I julhelgens förnyade raketregn dödades en israelisk man.

Målet med Israels massiva flyganfall är att krossa Hamas infrastruktur. Militär­baser. Polisstationer. Misstänkta vapen­lager och smedjor.

”Vi undviker civila mål”, säger premiär­minister Ehud Olmert och hans utrikes­minister Tzipi Livni med en mun.

Fast alla vet att också barn dödas i det överbefolkade Gaza.

Men i Israel tycks förståelsen för regeringens beslut vara stor. Det har länge rått ett utbrett missnöje med att Olmert varit för mjuk mot dem som kallas ”terroristerna i Hamastan.”

Den 10 februari är det val i Israel. Olmert ska avgå. Tzipi Livni ställs mot högerledaren Benjamin Netanyahu, som länge hävdat att Hamas borde krossas en gång för alla.

Nu tycks Livni vilja förekomma honom. Israels attacker ska fortsätta så länge de behövs, slår regeringen fast.

Kanske spelar det också in att USA:s president fortfarande heter George W Bush – och inte Barack Obama, som bland vissa anses vara mer förstående för palestiniernas sak.

En markoffensiv mot Gaza förbereds. Men det är inte säkert att en sådan blir lika populär i Israel som flygangreppen. Ty markstrider mot Hamas i Gazas trånga gränder leder obönhörligt till att israeliska soldater fraktas hem i plastsäckar.