Krig gynnar alltid de militanta krafterna

TEL AVIV. 2008 verkade bli ett relativt lugnt år – en fotnot i Israels turbulenta historia. Men så dånade F16-planen in över Gazaremsan några dagar efter julafton, och ännu ett krig var igång i Mellanöstern.

Ehud Olmert är den ende israeliske premiärminister (förutom David Ben Gurion) som regerat Israel under två krig. Hans tid vid makten inleddes med det andra Libanonkriget 2006 och avslutas nu med angreppet på Gaza.

De båda konflikterna har mycket gemensamt. På ena sidan finns systerorganisationerna Hamas och Hizbollah, som skjuter raketer mot israeliska städer, och på den andra Israel, som svarar med vad större delen av omvärlden anser är oproportionerligt mycket våld. I Israel resonerar man att landet aldrig får visa svaghet, eftersom det är omgivet av ett hav av fiender som helst skulle se den judiska staten utplånas.

De båda konflikterna har gemensamt att de ur israelisk synvinkel är försvarskrig. ”En halv miljon israeler i eldlinjen”, utropade Israels största tidning Yedioth Ahronot efter de första dagarnas bombningar, då nästan tre hundra palestinier dödats. I Tel Aviv, Beersheva och Tiberias ser man Israel som offret, trots att förlustsiffrorna pekar på det motsatta. Sedan Israel drog tillbaka sina bosättningar från Gaza år 2005 har sexton israeler dödats av palestinska raketer. Dödssiffran i Gaza under samma period är över 1 600.

Syftet med ”Gjutet bly”, som den pågående operationen kallas, är att avsätta eller åtminstone kraftigt försvaga Hamas och att visa handlingskraft. Den hårdföre högerledaren Benjamin Netanyahu ansågs ha valet i februari som i en liten ask, men nu stiger försvarsminister Ehud Baraks labourparti i opinionsmätningarna, efter att ha varit på väg mot ett praktfullt valfiasko. Men Baraks och Kadimaledaren Tzipi Livnis popularitet kan snabbt falla igen om en markinvasion av Gaza ger stora israeliska förluster. Hamas har dessutom svurit att återuppta självmordsattackerna i Israel. Om bussar och kaféer återigen börjar explodera i Tel Aviv och Jerusalem kan det trots allt bli högern som får bilda regering.

Hur man ska bli av med Hamas och skapa lugn runt Gazas gränser hamnar högst upp på agendan också för nästa regering, oavsett vem som vinner valet. På samma sätt som det andra Libanonkriget stärkte Hizbollah kan Hamas gå styrkt ur den nuvarande konflikten. Krig gynnar alltid de militanta krafterna, inte de moderata.

Jokern i leken under det kommande året är Barack Obama. Bara om USA börjar sätta press på sin femtioförsta delstat, som Israel ibland skämtsamt kallas, kan konflikten med palestinierna lösas. Men inte mycket tyder på någon kursändring i USA. Obama uttalade sitt förbehållslösa stöd för Israel i valkampanjen, och utrikesminister Hillary Clinton har profilerat sig som en varm Israelvän.

Utsikterna för att vi ska minnas 2009 som året då ockupationen upphörde och en palestinsk stat skapades bredvid Israel är näst intill obefintliga.

Shana tova och Kul am wa antum bekhir!

(Som man säger på hebreiska respektive arabiska.)