"Vi undviker att prata om det värsta"

I princip alla samhällsfunktioner som hör till det vanliga livet har upphört. Precis som många andra palestinier spenderar sjuksköterskan Ghada Abu Nada i Jabalia merparten av tiden i hemmet - det enda skyddet som finns tillgängligt.

Hon lämnar bara hemmet för att gå till jobbet.

- Ibland händer det att man kan åka med ambulanserna dit. Även om ambulanser har blivit beskjutna så är det helt enkelt säkrare att åka med dem än att gå själv vilket jag får göra ibland.

Hennes hem saknar el och vatten. Tiden fördrivs med att prata med familj och vänner. Helst via telefon när den väl fungerar.

- Ofta pratar man om den pågående situationen. Men det allra värsta detaljerna undviker vi gärna att prata om.

När de försöker prata om andra saker så glider samtalsämnet lätt tillbaka till kriget. Varje gång en bomb slår ner skakar fönster, dörrar och väggar. Att sova blir nästan omöjligt.

- Man somnar väldigt sent eftersom man ständigt hör flygen och explosionerna. Man kan inte undvika att bli nervös och orolig av det. Det är väldigt irriterande eftersom man aldrig vänjer sig vid det.

Ronit Minaker bor i kibbutzen Nir Yitzhak ett par kilometer från gränsen till Gazaremsan.

- I natt väcktes jag tjugo över två när alarmet gick. Jag liksom alla andra som bor i området fick då springa till de säkraste platserna vi har. I mitt fall blev det mitt badrum.

De ständiga raketattackerna har gjort att nära hälften av de boende där har flytt till andra delar av landet vilket gör gatorna tommare än vanligt. Många av dem som stannar kvar gör det på grund av sitt arbete.

- Det är säsong nu så bönderna måste stanna kvar och det är väldigt farligt för dem just nu, säger Ronit Minaker.

Trots att samhället fungerar som vanligt så är allting inte som det brukar vara.

- Man ser inte några barn ute längre som leker eftersom föräldrarna är rädda att släppa ut dem. Och alla andra går runt i en ständig rädsla för framtida attacker.

Ronit Minaker hoppas att de kan bli fred så alla i regionen kan leva som vanligt. Men för det krävs två saker säger hon. En kompromiss och framför allt mod från båda parter.

Stängda affärer och brist på förnödenheter i regionen har lämnat de boende att klara sig bäst de kan. Läkaren Jamal Kafafi bor i Gazaremsans näst största stad Khan Yunis tillsammans med sin fru.

- Sedan ungefär en vecka tillbaka så är i princip alla affärerna stängda. Det finns ingen poäng i att de är öppna eftersom de är helt tömda på varor.

Basvaror som bröd har blivit det huvudsakliga födointaget för Jamal Kafafi och de boende i staden. Hela livet cirkulerar kring de mest basala behoven. Vatten och gas till matlagning har blivit en lyx som är få förunnat och folket förpassas till ett liv i mörker i sina hem på grund av ständiga elavbrott. En del familjer har använt sig av elgeneratorer. Men bränslebristen har gjort dem obrukbara.

- Vad vi har gjort någon gång för att laga mat är att vi letar efter trädbitar så man kan göra upp en eld utanför huset, säger Jamal Kafafi.

För att fönstren i hemmet inte ska krossas av tryckvågor från eventuella bomber hålls de öppna stora delar av dygnet.

- Det blir väldigt kallt, särskilt på natten. Så man får sova med kläder på och flera filtar över sig och hålla sig tätt intill varandra fram till morgonen.