Skyhöga förväntningar på Obama

NEW YORK.

Barack Obama började arbeta med sitt installationstal direkt efter valsegern i november. Det kan vara av avgörande betydelse att slå an rätt ton, att mobilisera stöd och ange en kursriktning. Det handlar inte om att räkna upp specifika åtgärder mot alla problem, utan mer om att hitta den minnesvärda formulering som elegant sammanfattar USA:s utmaningar och möjligheter, markerar ett historiskt ögonblick.

När tidigare berömda installationstal lyfts fram åberopas Abraham Lincolns vältalighet kort innan inbördeskrigets slut 1865, hur Franklin D Roosevelt 1933 under den ekonomiska depressionen förklarade att det enda ”vi behöver vara rädda för är rädslan i sig”, hur John F Kennedy 1961 uppmanade sina landsmän att inte fråga vad staten kunde göra för dem utan vad de själva kunde göra för sitt land och hur Ronald Reagan 1981 markerade en ny ekonomisk era med att konstatera att staten inte är lösningen på problemet utan är problemet.

Som författare till två hyllade böcker är Barack Obama en erkänd stilist som enligt en del anhängare nästan kan mäta sig med Abraham Lincoln, den mest välskrivande USA-presidenten. Men som alla presidenter har även Obama en stab av talskrivare till sin hjälp. En rad olika versioner av talet har också bollats mellan Obama och chefstalskrivaren Jon Favreau, ett 27-årigt underbarn som kan vara den yngste någonsin som utövat ett betydande inflytande över ett installationstal och uppenbarligen kan tolka Obamas retoriska intentioner.

Det mesta tyder dock på att Obama själv är installationstalets huvudförfattare. Han har berättat att han valt att läsa om Lincolns verk för att få inspiration. Roosevelt och Kennedy är andra förebilder han tidigare återkommit till.

I talet väntas Obama betona vikten av återupprätta ett personligt ansvarstagande i en tid när förtroendet urholkats för de politiska och ekonomiska institutioner som utgör samhällets pelare.

Men även med en utsökt formuleringskonst kan det bli tufft att leva upp till de förväntningar som finns. En Gallupmätning visar att 86 procent av de tillfrågade räknar med att talet ska bli bra, varav 56 procent säger utmärkt (”excellent”). Motsvarande siffror för George W Bush 1995 var 55 och 17 procent.

Hårda kritiker finns också i Obamas närhet. När han förra veckan tog familjen till Lincoln Memorial tittade de på Lincolns andra installationstal på väggen och tioåriga dottern Malia utbrast uppfordrande:

– Du är den förste afrikanamerikanske presidenten. Det gäller att talet blir bra.

Lennart Pehrson

FAKTA/bakgrund

Installationstal ska vara korta och kärnfulla, retoriska på hög nivå och helst innehålla någon svepande formulering som kan citeras generationer framöver. Erfarenheterna visar att det inte är tillrådligt att breda ut sig för mycket och tala för länge.

När William Henry Harrison som nyvald president hölls sitt installationstal 1841 nöjde han sig inte med att tala en kvart utan orerade i en timme och 45 minuter. Under valkampanjen hade Harrison gjort sig känd som en simpel man från landet som kunde titta lite väl djupt i glaset. Nu ville han visa att han var en lärd gentleman som kunde mäta sig med företrädare bland grundlagsfäderna som William Jefferson och James Madison. Men när talet hölls var det mycket kallt med isiga vindar. Harrison som för syns skull varken bar överrock eller hatt drabbades av lugninflammation och dog bara några veckor senare.