Bloggarna – en nagel i ögat på myndigheterna

Zola (efter en italiensk fotbollsspelare, inte efter författaren) kallas också ”bloggarnas enfant terrible”. Beväpnad med blackberry, dator och kamera har han sedan 2007 rapporterat om samhällsproblem i Kina.

Hans och andra bloggares rapporter från vårens kravaller i staden Wengan anses ha bidragit till att den lokala polismästaren fick sparken. Det är ett av flera exempel på hur Kinas 253 miljoner nätanvändare och över 100 miljoner bloggar allt mer påverkar samhällsdebatten.

I gränden som leder till hans lokal i Meitanba, en håla med rykande kolkraftverk i centrum av Hunanprovinsens landsbygd, är tegelväggen sprejad med en graffitimålning av honom själv. Motivet återkommer upprepade gånger inne i den råa fabrikshall som Zola inrett till sin egen fritidsgård med biljardbord, pingisbord, graffiti och trådlöst internet. Zola har gjort sig till sitt eget varumärke, inklusive T-tröjor med sitt porträtt.

– Jag ger aldrig upp möjligheten att bli känd och tjäna pengar, säger han med typisk kinesisk rättframhet.

Det låter kanske mindre idealistiskt än ”Frihet eller döden”, men Zolas motivering är praktisk.

– Om man kan bli rik och berömd på medborgarjournalistik blir det jobbigt för myndigheterna.

Än så länge försörjer han sig på enstaka konsultjobb och lite småinkomster på annonsförsäljning för bloggen.

Under intervjun ringer Voice of America och frågar hur han manövrerar runt Kinas censur. Tidigare har internationella medier som Time Magazine och Wall Street Journal skrivit om honom. Det är lite svårt att tänka sig all denna uppmärksamhet kring 28-åringen på en sliten snurrstol i en utblåst fabrik med högar av avgnagda solrosfröskal kring fötterna.

Bloggarna har gett vanliga – och ovanliga – kineser röst, bortom censurerade statsmedier.

– Alla är medborgarjournalister nu, alla rapporterar om samhället ur någon aspekt. Det finns för många bloggare för att det ska gå att ”harmonisera” bort dem, säger han med en ironisk anspelning på censuren och kommunistpartiets slogan att bygga ett harmoniskt samhälle.

Förutom censuren använder myndigheterna även egna nätkommentatorer för att behålla initiativet på nätet. De letar upp kritiska artiklar på diskussionsforum och kommentarer dem i partivänlig riktning – ett enkelt och effektivt sätt att kontrollera folkopinionen. De kallas wumao­dang, femtioörespartiet, eftersom det uppges vara ersättningen de får per inlägg.

Frågan är hur länge Zola får hålla på. Under OS sattes han i kommunarrest. Han har blivit misshandlad av polis och jagad av gangstrar, och nyligen blev han nekad utresetillstånd när han skulle delta i en bloggarkongress i Tyskland. Polisen hävdade att han var ett hot mot rikets säkerhet. Hans hemsida är blockerad, men tack vare regelbundet byte av sajtens ip-adress går den ändå att nå.

Zola har flera gånger annonserat att han tänker sluta, men ändå fortsatt. Han insisterar själv på att han inte gör någonting olagligt.

– Jag är inte som Hu Jia (fängslad dissident) som kritiserar hela det politiska systemet. Jag tar bara upp lokala problem. På så sätt blir myndigheterna mindre provocerade, säger han.

– Jag måste ju få skriva vad jag själv har sett. Om jag inte ens får det så har vi ju ingen frihet alls.

Många före dig har åkt i fängelse.

– Jag är inte rädd. Jag är glad och gör saker som jag vill, sån är jag.

Vad ska du göra härnäst?

– Alla frågar det, även polisen. De ringde senast i morse. Sanningen är att jag inte vet. Det beror på vad som händer.