Bosättningarna fortsätter växa – på palestiniernas bekostnad

Västbanken. Samma dag som kriget i Gaza bröt ut kom den israeliska arméns lastbilar till den palestinska byn Azzoun Atme på Västbanken.

På flaken hade de stora betongstycken och massor av taggtråd.

Nu delar en barriär av skinande vasst stål byn mitt itu. Bybor skiljs från släktingar och vänner. De vuxna från verkstäderna, tomatodlingarna och olivlundarna där de brukade arbeta. Barnen från sina skolor.

– De bygger in oss i ett fängelse. Varför? säger Moed Ali Dar­sheck upprört. Vi är inga terrorister. Vi är fredliga männi­skor. Inte ens under intifadan har vi kastat en enda sten på israelerna. Nu krossar de oss fullständigt.

Vid den nya checkpointen fladdrar en israelisk fana i vinden. En grupp soldater med automatvapen och skottsäkra västar sneglar oroligt bort mot klungan av upp­retade män som står på andra sidan stängslet och kastar glåpord.

Just vid grinden är barriären halvt nedriven. Häromdagen rann sinnet över på en grupp arbetare som ville passera för att komma till jobbet. Men hålet ska täppas till. En lastbil med nya betongblock har just anlänt.

Moed Ali Darsheck, som lyckats ta sig förbi soldaterna i villervallan, pekar bort mot husen på kullen där böneutroparen just manar till middagsbön från en av minareterna.

– Jag bor där borta med min fru och min pojke. Men jobbar i en aluminiumfabrik på den här sidan. Sedan soldaterna satte upp taggtråden har jag bara fått passera två gånger. Jag blir ruinerad, förklarar han.

Vare sig de tvåtusen invånarna i Azzoun Atme vill ta sig österut till palestins­ka städer på Västbanken, västerut mot det egentliga Israel eller bara gå över vägen som delar byn måste de be om specialtillstånd och visa id-handlingar för israelerna.

Vad är det soldaterna skyddar? frågar sig Moed Ali Dar­sheck. Med de israeliska bosättarna i husen med de rödteglade taken en kilometer bort har palestinierna inga problem, försäkrar han.

– Vi brukar ha fönstren öppna och vinka till varandra.

De unga israeliska soldaterna vid vägspärren har inga besked att ge.

– Vår order är att inga palestinier får gå över vägen, säger en ung man med solglasögon och pekar med sitt vapen.

Längre hinner han inte innan hans befäl kommer sättande.

– Ni måste ge er iväg! Vi är förbjudna att förklara varför vi är posterade här, säger han.

Tjugoåriga Sali Halil kommer inifrån byn med sina tre småsyskon som hon just hämtat från skolan. För första gången på flera veckor har de fått gå dit. Familjens hus ligger ett hundratal meter på ”fel” sida om stängs­let, räknat från skolan och familjens växthus. Sali Halil får visa sina dokument och släpps fram.

– Vi odlar tomater och gurkor där borta, suckar hon. Men nu har vi inte kunnat ta oss dit på länge. Så de torkar väl bara bort. Eller ruttnar.

– Det är inte klokt! Till och med små barn måste ha tillstånd.

Det gäller också sjuka som ska till läkare och kvinnor som ska föda barn, förklarar Moed Ali Darsheck upprört. Han tystnar en stund och säger sedan med eftertryck:

– Jag skulle vilja att varenda israel fick komma hit och se med egna ögon vad de gör med oss.

Så tillägger han:

– Obama ska visst stänga Guan­tánamo. Han borde se det här.

När fredssamtalet mellan Israel och PLO-ledaren Mahmud Abbas inleddes efter konferensen i Annapolis i USA i slutet av 2007 lovade premiärminister Ehud Olmert att frysa utbyggnaden av nya bosättningar på Västbanken.

Men enligt en kartläggning som den israeliska fredsorganisationen Peace Now gjort har 1 518 nya israeliska bostadshus uppförts på Västbanken det senaste året, på det som enligt FN är ockuperad palestinsk mark. En femtedel av byggena är olagliga även enligt israelisk lag.

I takt med de nya bosättningarna växer också det nätverk av skyddsbarriärer, taggtråd, checkpoints och nya vägar som regeringen anser nödvändigt för att skydda sina medborgare.

Fredsaktivisterna i Peace Now hävdar att Israels regering passat på att snabba på byggena på Västbanken medan världens ögon riktats mot kriget mot Hamas i Gaza.

Den 10 februari går Israel till val. Enligt opinionsmätningarna leder högerledaren Benjamin Netanyahu klart. Han har lovat väljarna att bosättningarna på Västbanken ska få fortsätta växa.

”Olmerts löfte att retirera gäller inte mig. Jag kommer aldrig att evakuera bosättare”, förklarade han i förra veckan i ett tal inför studenter vid Tel Aviv Academic College.

– Snart finns det ingen mark kvar att skapa en palestinsk stat på. Våra politiker gör allt för att krossa alla möjligheter till fred, säger Simcha Levental.

Han är en av medlemmarna i Peace Now som tagit till sin uppgift att kartlägga det han kallar ”mitt lands brott mot freden”.

Vi åker i hans jeep genom det karga, ofruktbara landskapet som så mycket blod har spillts för genom åren. Mellan enstaka pinjer och små olivlundar är det mest steniga kullar där en och annan get eller åsna går och betar.

Och så ett virrvarr av stängsel, taggtråd, tunnlar, nya vägar för israeler och blockerade gamla grusvägar som palestinier använt.

– Det hela går ut på att göra ockupationen enkel och smidig. För israeler, alltså, förklarar Simcha Levental.

Simcha Levental har en ovanlig bakgrund för att vara fredsaktivist på vänsterkanten. Han växte upp i ett ortodoxt hem och stod långt åt höger politiskt tills han kallades in för sin treåriga värnplikt. Förödmjukelserna som han och andra soldater utsatte palestinierna för fick honom att öppna ögonen, berättar han.

– Det blev en vändpunkt i mitt liv, säger han. Jag förstod att vi inte kan hålla på och ta deras mark och prata om fred. De flesta av palestinierna vill inget annat än att ha fred. Men de måste ju ha något att leva av.

Vid vägspärren in till bosättningen Beyt Arie sitter några män från ett privat vaktbolag och fingrar på sina vapen. Banderollerna på stängslet uppmanar invånarna att rösta på Likud och Netanyahu.

Vid utkiksplatsen på kullen möter vi Benjamin, en ung man med svart kippa och korkskruvslockar vid tinningarna.

Tillsammans med en kamrat betraktar han landskapet: den arabiska byn Aluban nedanför berget och längre bort vid horisonten den stora bosättningen Modiin.

Benjamin förklarar att han inte tänker uppge sitt efternamn, men han ger gärna sin syn på varför judar och palestinier aldrig kan leva i fred:

– Om vi verkligen trodde att de ville ha fred skulle vi tala med dem. Men vi känner våra grannar. Vi känner deras hat. De uppfostrar sina barn till att döda oss.

– Se bara på Gaza. Vi gav det till dem. Armén borde verkligen ha slutfört jobbet där ordentligt.

Benjamin säger att han tänker rösta på det religiösa partiet Shas i förhoppning att de ska ingå i den koalition som Netan­yahu får bilda. Och visst hoppas han på högerledarens löfte om utbyggda bosättningar.

När allt kommer omkring är det ganska enkelt, säger Benjamin och blickar ut över stenkullarna genom sina tjocka glasögon:

– Gud har ju lovat oss det här landet.