Palestinier vittnar om israeliska krigsbrott

JabaliyYa. De israeliska F16-planen hade bombat Jabaliyya i veckor när de första stridsvagnarna kom rullande mot Jamal Ali Muhsains hus.

På markoffensivens första dag låg stora delar av kvarteret i ruiner. Många grannar hade flytt. Men familjen Muhsain hade bestämt sig för att stanna.

– Det var väl ödet, säger Jamal Ali Muhsain och skrattar till utan glädje. Israelerna verkade ju bomba hela Gaza, så vi visste ändå inte vart vi skulle ta vägen.

Så blir han allvarlig.

– Soldaterna skilde oss män från kvinnorna i huset. Sedan satte de sina vapen i våra ryggar och tvingade oss att gå framför dem som sköldar. Jag var övertygad om att vi skulle dö.

Det har bara gått ett par veckor sedan kriget tog slut. På den lilla gårdsplanen kacklar några hönor i sanden. Tvätt hänger på tork. Under ett dammigt träd sitter släktens gamla och dricker te.

Men det räcker att resa sig och se ut mellan husen för att se att den israeliska attacken som kostade över 1 300 palestinier livet förvandlade stora delar av Jabaliyya till en grushög.

Anklagelsen som Jamal Ali Muhsain och hans bror Jamed riktar mot Israel är allvarlig. Att använda civila som sköldar i krig är ett klart brott mot folkrätten.

Det är just detta som Israel har beskyllt sin fiende Hamas för – att fegt gömma sig bland oskyldiga män, kvinnor och barn.

Jamal Ali Muhsain var polis tills Hamas tog makten i Gaza för ett och ett halvt år sedan och kastade ut alla som inte stödde dem från myndigheterna. Han bor här tillsammans med sin hustru Itaf, som arbetar på den svenska biståndsorganisationen IM:s hem för förståndshandikappade barn i Gaza, samt deras sex barn. Brodern Jamed och hans familj bor i samma hus.

Medan en av hans söner serverar sött kaffe berättar Jamal vad som hände under de tre dagarna i januari då han tvingades agera mänsklig sköld:

– Det hade dånat och exploderat runt oss i många dagar och vi var alla livrädda när israelerna kom till vårt hus och bankade på dörren. Itaf öppande. Soldaterna stormade in. De hade med sig hundar som sökte. De tvingade oss män att klä av oss nakna för att se att vi inte bar några vapen. Varför? Vi är inga terrorister. Vi är fredliga människor och har aldrig haft några vapen här hemma.

– ”Ni ska gå framför oss!” skrek de. Muren där borta sprängde de ett stort hål i. Vi fick tillbaka våra kläder. Sen satte de sina pistoler och automatvapen i ryggen på mig och Jamed och beordrade oss att krypa igenom in till grannens hus. Så fortsatte det från hus till hus. Det ven kulor och granater genom luften. Jag vet inte var de kom ifrån, men jag antar att det var Hamas krigare som sköt tillbaka. Vi var skräckslagna.

– En gång när vi just trängt in i ett nytt hus slog en granat ner i ett kylskåp alldeles intill oss. Skåpet räddade mitt liv den gången.

– På natten sov vi några timmar på golvet i ett hus. Den andra dagen skilde de mig och Jamed åt. Jag fick gå framför dem från hus till hus för att se om det fanns något Hamasfolk kvar. Öppnade ingen sköt de sönder dörrarna. De tvingade mig att skrika åt folk att ge upp och komma ut med händerna över huvudet.

– Vid ett tillfälle var jag säker på att min sista stund var kommen. Soldaterna skickade mig mot ett hus där det redan fanns en israelisk patrull. Men det viss­te de tydligen inte. Allt var kaos och de hade ingen kontakt med varandra. När soldaterna i huset framför mig upptäckte mig siktade de på mig och skrek att jag skulle stanna. De var upphetsade, kanske var de också rädda. Samtidigt ropade soldaterna bakom mig att jag skulle fortsätta framåt. Jag tänkte: Vad jag än gör så kommer de att döda mig!

Efter tre dagar som mänsklig sköld släpptes Jamal, han vet inte varför.

Han plockar fram ett vitt tygstycke, fläckat med blod.

– Israelerna gav mig den. Vifta med den över huvudet när du går hem, sa de. Det tog mig lång tid att hitta vägen genom alla sönderbombade hus.

Som genom ett under överlevde Jamal och hela hans stora familj den 22 dagar långa israeliska offensiven. En brorsdotter träffades av en granatskärva i ansiktet och fick lindriga skador, det var allt.

För många av grannarna gick det inte lika väl.

Betongstycken och förvridna armeringsjärn reser sig ur det som en gång varit människors hem. Överallt letar människor håglöst i bråten eller bara sitter under tälttak av filtar och lakan som de rest på ruinerna. Många berättar om vänner och familjemedlemmar som dödats eller skadats.

Det är inte bara Jamal Ali Muhsain och hans bror som vittnar om att de använts som mänskliga sköldar av israe­lerna.

– De tvingade in mig i ett hus för att se om alla palestinier där var döda, berättar Jamal Hamad, en ung man med sorgsna ögon. När jag inte ville slå ihjäl dem som ännu levde misshandlade israelerna mig med sina vapen.

Andra män kommer fram till oss på gatan och berättar liknande historier. Det är omöjligt att kontrollera deras historier.

Men Jamal Ali Muhsains redogörelse är detaljerad, och bekräftas till stora delar av brodern, hustrun och hans mor Latifa.

På IM:s huvudkontor i Lund tar man hans ord på stort allvar.

– Vi tänker agera för att det här ska undersökas rättsligt in i minsta detalj, säger generalsek­reteraren Bo Paulsson.

IM har nu samlat in vittnesmål från Jamal Muhsain och hans familj för att via en advokat i Jerusalem lämna materialet vidare till Israels försvarsdepartement samt militäråklagarmyndigheten tillsammans med en protest.

IM tänker också anmäla fallet till den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag samt rapportera händelsen till Internationella Rödakorskommittén ICRC.