Gästarbetarna kastas ut ur Dubai

DUBAI. Den kallas Staden av guld, Zona Pour på hindi, men är i verkligheten en deprimerande samling arbetsläger och gator täckta av ökensand i Dubais utkant. Här bor Dubaikrisens största förlorare: byggjobbare som Kumar, en 28-årig indier.

– Jag satte mig i skuld för att kunna betala visumet till Dubai på 7 000 dirham (17 700 kronor). Agenten lovade att arbetet i Dubai skulle vara fantastisk med hög lön, men jag blev lurad, säger Kumar.

Han får 600 dirham (1 500 kronor) i månaden. För det sliter han tolvtimmarsskift på byggen.

Kumar delar bostad med tio andra i ett smutsigt litet rum där de sover i skift i våningssängar. Trots de usla förhållandena säger Kumar att det vore ännu värre om han miste jobbet: då skickas han hem till skulderna.

När man kör från Zona Pour in mot centrum reser sig Dubais nya skyline som en hägring av glas och stål, med världens högs­ta byggnad, Burj Dubai, som ett Babels torn i mitten. Den liknar till formen en stalagmit, ett 688 meter högt monument över de senaste årens höga oljepriser och okontrollerade kreditmarknad.

Burj Dubai håller på att avslutas men kommer troligen att stå tom i åratal framöver, säger Jim Krane, författare till den kommande boken ”Dubai: The story of the world’s fastest city”.

Fastighetsbubblan sprack i december. Nu väntas 20 procent av byggjobbarna mista jobbet, enligt Gulf Research Center.

Många migrantarbetare begår självmord efter att ha skickats hem, säger Elle Trow som driver hjälporganisationen Helping Hands.

Skulderna går vidare till nästa generation.

– Dubaiboomen gjorde många rika. Men de som byggde staden lever i en mardröm, säger Trow.

Censur och segregering gör det svårt att få fram siffror, men Elle Trow gissar på att hundratals arbetare har begått självmord. Hon delar ut mat till arbetare som lämnats strandade sedan deras arbetsgivare gått i konkurs och försvunnit med deras pass.

Fackföreningar och strejker är förbjudna i Dubai. De som försöker organisera sig grips, får ögongloben skannad och deporteras, enligt Jim Krane. Det finns en skräck hos den arabiska lokalbefolkningen att gästarbetarna ska ta över. Lokalbefolkningen utgör bara 10 procent av invånarna, resten är fattiga arbetare främst från Sydasien. Lokalinvånarna lever däremot ett liv i bekvämlighet – varje man i Förenade arabemiraten får i snitt 50 000 dollar per år i subventioner, enligt Krane.

Kumar säger att han längtar efter frun Malti och de tre barnen, Depul, 8, Gudo, 5, och Punkaj, 3,i Indien. Om han får behålla jobbet får han inte se dem förrän om två år, då kontraktet går ut.

– Det bästa vore om min fru kunde få flytta hit, men det är omöjligt – man får inte familjevisum om ens inkomst är lägre än 5 000 dirham.

Den självstyrande staden saknar olja och försökte i stället bli ett Mellanösterns Singapore – ett nav för turist-, logistik, och finansindustri samt en plats för regionens potentater att gömma pengar i.

Burj Dubai och megalomaniska projekt som den konstgjorda ön Palm Jumeriah och den konstgjorda skärgården The World, 300 öar som ska efterlikna en världskarta, fångade världens uppmärksamhet. Kulmen nåddes när Atlantis Hotel på Palm Jumeriah invigdes i november 2008.

Men inom ett par månader hade värdet på Palm Jumeriahs lyxvillor sjunkit med 60 procent.

Dubais ledning har reagerat på krisen genom hårdare kontroll. En lag gör det omöjligt att sparka anställda som tillhör lokalbefolkningen. Arbetslösa utlänningar drivs däremot ut.

Lokaltidningen Khalej Times rapporterar att spärrar ska sättas upp runtom i staden för att gripa folk som har stannat längre än deras visum tillåter. Dessutom överväger migrationsmyndigheterna att införa belöningar för att ange utlänningarsom uppehåller sig i landet illegalt.

Dubais stadsledning har inte gått att nå för en kommentar.

DUBAI. Den kallas Staden av guld, Zona Pour på hindi, men är i verkligheten en deprimerande samling arbetsläger och gator täckta av ökensand i Dubais utkant. Här bor Dubaikrisens största förlorare: byggjobbare som Kumar, en 28-årig indier.

– Jag satte mig i skuld för att kunna betala visumet till Dubai på 7 000 dirham (17 700 kronor). Agenten lovade att arbetet i Dubai skulle vara fantastisk med hög lön, men jag blev lurad, säger Kumar.

Han får 600 dirham (1 500 kronor) i månaden. För det sliter han tolvtimmarsskift på byggen.

Kumar delar bostad med tio andra i ett smutsigt litet rum där de sover i skift i våningssängar. Trots de usla förhållandena säger Kumar att det vore ännu värre om han miste jobbet: då skickas han hem till skulderna.

När man kör från Zona Pour in mot centrum reser sig Dubais nya skyline som en hägring av glas och stål, med världens högs­ta byggnad, Burj Dubai, som ett Babels torn i mitten. Den liknar till formen en stalagmit, ett 688 meter högt monument över de senaste årens höga oljepriser och okontrollerade kreditmarknad.

Burj Dubai håller på att avslutas men kommer troligen att stå tom i åratal framöver, säger Jim Krane, författare till den kommande boken ”Dubai: The story of the world’s fastest city”.

Fastighetsbubblan sprack i december. Nu väntas 20 procent av byggjobbarna mista jobbet, enligt Gulf Research Center.

Många migrantarbetare begår självmord efter att ha skickats hem, säger Elle Trow som driver hjälporganisationen Helping Hands.

Skulderna går vidare till nästa generation.

– Dubaiboomen gjorde många rika. Men de som byggde staden lever i en mardröm, säger Trow.

Censur och segregering gör det svårt att få fram siffror, men Elle Trow gissar på att hundratals arbetare har begått självmord. Hon delar ut mat till arbetare som lämnats strandade sedan deras arbetsgivare gått i konkurs och försvunnit med deras pass.

Fackföreningar och strejker är förbjudna i Dubai. De som försöker organisera sig grips, får ögongloben skannad och deporteras, enligt Jim Krane. Det finns en skräck hos den arabiska lokalbefolkningen att gästarbetarna ska ta över. Lokalbefolkningen utgör bara 10 procent av invånarna, resten är fattiga arbetare främst från Sydasien. Lokalinvånarna lever däremot ett liv i bekvämlighet – varje man i Förenade arabemiraten får i snitt 50 000 dollar per år i subventioner, enligt Krane.

Kumar säger att han längtar efter frun Malti och de tre barnen, Depul, 8, Gudo, 5, och Punkaj, 3,i Indien. Om han får behålla jobbet får han inte se dem förrän om två år, då kontraktet går ut.

– Det bästa vore om min fru kunde få flytta hit, men det är omöjligt – man får inte familjevisum om ens inkomst är lägre än 5 000 dirham.

Den självstyrande staden saknar olja och försökte i stället bli ett Mellanösterns Singapore – ett nav för turist-, logistik, och finansindustri samt en plats för regionens potentater att gömma pengar i.

Burj Dubai och megalomaniska projekt som den konstgjorda ön Palm Jumeriah och den konstgjorda skärgården The World, 300 öar som ska efterlikna en världskarta, fångade världens uppmärksamhet. Kulmen nåddes när Atlantis Hotel på Palm Jumeriah invigdes i november 2008.

Men inom ett par månader hade värdet på Palm Jumeriahs lyxvillor sjunkit med 60 procent.

Dubais ledning har reagerat på krisen genom hårdare kontroll. En lag gör det omöjligt att sparka anställda som tillhör lokalbefolkningen. Arbetslösa utlänningar drivs däremot ut.

Lokaltidningen Khalej Times rapporterar att spärrar ska sättas upp runtom i staden för att gripa folk som har stannat längre än deras visum tillåter. Dessutom överväger migrationsmyndigheterna att införa belöningar för att ange utlänningarsom uppehåller sig i landet illegalt.

Dubais stadsledning har inte gått att nå för en kommentar.