Van att kämpa mot rasismen

Sunali Pillay hade en liten guldring i näsan när hon steg in i klassrummet efter vårlovet 2004. En sådan har alla tamiler, förklarade hon.

Inte i Durban Girls High School, snäste läraren. Av med ringen.

Femtonåringen berättade för sin mor. Behåll ringen på, sade Navi Pillay. Det här ska jag ordna.

Sunali hade goda skäl att lita på sin mamma. Navi Pillay var advokaten som hade utmanat hela det sydafrikanska rasistiska systemet. Som en gång hade ordnat så att fången Nelson Mandela på Robben Island fick rätt att träffa sin advokat. För en sådan jurist borde flickskolan vara en enkel match.

Familjen Pillay förlorade målet i Durbans diskrimineringsdomstol. Av med ringen, instämde domaren.

Men om Navi Pillay hade lärt sig något som ung svart jurist i 1960-talets Sydafrika så var det att överklaga.

Hon växte upp i Durbans indiska slum. Föräldrarna var tamiler. Pappa körde buss. Navi borde kunna bli hembiträde.

Men hon hade läshuvud. Läste filosofen Edmund Burke: ”Det enda som krävs för att ondskan ska segra är att de goda inte gör någonting.” Skrev uppsats om en framtida kvinnokamp i Sydafrika. Lärarinnan imponerades och startade en insamling. Med den indiska slumbefolkningens pengar kunde busschaufförens dotter bli jurist.

I biblioteket på University of Natal läste Navi Pillay protokollen från processen i Nürnberg mot Hitlertysklands folkmördare. Detta avgjorde hennes juridiska vägval: att värna mänskliga rättigheter, att ställa dem till svars som utövar våld i statens namn.

En svart kvinna kunde förstås inte få juristjobb. Alltså öppnade Navi Pillay egen advokatbyrå. Hon företrädde misshandlade och våldtagna kvinnor, slagna och fängslade apartheidmotståndare.

Hon blev ryktbar i hela landet när hon 1973 tvingade Sydafrikas högsta domstol att låta fångarna på Robben Island träffa sina advokater.

Ett par årtionden senare var exfången Nelson Mandela Sydafrikas president. Han utnämnde 1995 Navi Pillay till domare i den högsta domstol som hon en gång hade betvingat.

Ännu ett uppdrag väntade.

Mellan den 6 april och början av juli 1994 mördades 937 000 männi­skor i Rwanda – i en takt som inte ens mördarna i förintelselägret Auschwitz mäktat med.

För första gången sedan Nürnberg skulle nu folkmördare ställas inför rätta. Navi Pillay blev domare i FN:s Rwandatribunal.

”De anklagade måste få en rättvis rättegång, och vi måste vara ofelbara i vår prövning. Bara så kan en institution som denna vinna trovärdighet”, sade hon.

2003 lämnade hon tribunalen. En premiärminister fälld för folkmord var bara ett av de historiska domsluten. Att få våldtäkter klassade som krigsförbrytelser var kanske ännu viktigare på längre sikt. Den vunna trovärdigheten gav Navi Pillay en plats i Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Och i somras posten som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.

Hemstadens borgmästare Obed Mlaba ringde på dörren för att gratulera. ”Snälla Ms Pillay, rädda namnet Durban”, bad han.

Borgmästaren syftade på den FN-konferens i Durban som 2001 hade jämställt sionism med rasism. Och bringat staden i vanrykte.

I veckan som gick hölls uppföljaren i Genève. Konferensen Durban II präglades från början av bojkott, vredgade uttåg och debatt om förintelseförnekelse. En upprörd Navi Pillay dolde inte sin besvikelse.

Men kanske känner sig hennes borgmästare ändå bönhörd. För slutdokumentet blev klart tidigare än någon vågat hoppas; i dess 66:e artikel står det att ”vi aldrig får glömma Förintelsen” och i de övriga en hel del om det förtryck som Navi Pillay ville sätta ljuset på.

Målet mot flickskolan i Durban avgjordes slutligt förra hösten. Sunali Pillay utsattes för olaglig diskriminering, konstaterade Sydafrikas författningsdomstol.

Men då hade hon lämnat skolan.