Spanien fortsätter att hoppas

Espera är en symbol för det spanska undrets uppgång och fall. Här blir ingenting som förr.

– Min pappa sa att allt hade blivit bättre och bättre varje år sen trettio år tillbaka … och att det säkert skulle fortsätta så i trettio år till. Och så verkade det ju bli, säger Juan Pablo Gonzales Ayllon.

– Vi köpte fina bilar och stora hus. Nu är både pappa och jag arbetslösa liksom mina bröder och systrar. Krediten som jag och min fru tog på huset håller på att strypa oss.

Hans ögon blir fuktiga när han pratar.

Espera ligger en knapp timmes bilfärd från sydspanska moderna Sevilla med det snabbast utbyggda nätet för höghastighetståg i Europa.

Till det yttre lyser det lilla samhället, med 4 000 invånare, av välmående, där det ligger mellan gröns-kande kullar och åkrar. Nästan alla bilar ser nya ut, sopsorteringen fun-gerar och gatlampor lyser upp apelsinträden framför de vita och senapsgula fasaderna.

Det var byggbranschens elva procent av ekonomin som gjorde Spanien till en motor i EU. Under 2007 låg tillväxten på 3,8 procent. 2008 boomade ekonomin.

Men på några månader gick 35 av Esperas 40 byggfirmor i konkurs. I hela Spanien uppskattar man antalet tomma bostäder till 3,5 miljoner.

För invånarna i Espera är krisen som en spark i magen. Allting ställs på ända, vardag, fest och framtidsdrömmar måste tänkas om.

Från att ha varit ett mönstersamhälle har Espera blivit en nationell symbol för Spaniens bakslag. Till och med namnet verkar i dag ödesmättat. På spanska betyder Espera hopp, väntan … och kredituppskov.

På den soldränkta huvudgatan Calle de Arcos står Antonia Berlanga och småpratar med några grannar.

– Vi blir alla kvar här i sommar. Jag har inte hört talas om någon som kommer att kunna åka på semester. Det finns det inga pengar kvar till, säger Antonia Berlanga.

Förr brukade hennes familj tillbringa åtminstone ett par veckor på Solkusten, någon timmes bilresa från Espera, sydöst om Sevilla.

Antonia Berlangas son som går på högstadiet äter inte längre lunch i skolan. Hans mamma har gått från att vara kontorist till att bli arbetslös hemmafru som lagar mat åt familjen och sin mamma, Josefa Carmona. Hennes make och äldste son har också förlorat sina jobb. Maken försöker hitta ströjobb i jordbruket.

– Jag hoppas att krisen ska gå över, säger Antonia Berlanga och klappar hundvalpen Obama.

I rådhuset, några stenkast därifrån, sitter borgmästare Pedro Romero under porträttet av kung Carlos och försöker analysera vad som hänt med Espera och Spanien i stort:

– Vi levde på en illusion. Nu vaknar vi till och inser att utan egentlig produktion är ekonomin ingenting. På de här kullarna brukade våra föräldrar producera sockerbetor som krävde mycket arbetskraft. Men jordbrukarna gick över till en intensiv sädesproduktion.

– De andra började arbeta med fastigheter: bygga fastigheter, sälja fastigheter och inreda fastigheter. Nu måste vi tänka om och diversifiera hela grundvalen för vår ekonomi och fördelningspolitik, säger Pedro Romero.

Borgmästaren hoppas att ny, miljövänlig teknik som solenergi ska rycka upp regionen. Under tiden tröstar han sig med att stadens fotbollslag, som nu har mer tid för träning, ligger etta i den andalusiska ligan.

För de mest chockade medborgarna erbjuder kommunen rådgivning hos psykolog.