Ifat Erlich bor i ett modernt två-våningshus i ett välskött villaområde, två mil från Jerusalem. I trädgården leker hennes tre barn. ”Jag älskar Ofra”, står det på klistermärket på familjens bil. Ofra är ett israeliskt samhälle med prunkande rondeller och breda gator. Men Ofra ligger inte i Israel, utan på den ockuperade Västbanken.
Hit flyttade Ifat Erlich som ton-åring från Jerusalem med sina föräldrar.
Hennes blivande man Ariel Erlich var ledare för Ofras ungdomsrörelse. För
nio år sedan reste de bröllopsbaldakinen på skolgården till flickgymnasiet.
Efter ceremonin körde de genom ett ödsligt ingenmansland till Amona, en ny
bosättning som grundats utan myndigheternas tillstånd, ett par kilometer
bort.
– Vi hade inte ens tid med en smekmånad, säger Ifat Erlich.
Många israeler flyttar till bosättningarna därför att det finns billigare bostäder där, men Ifat och Ariel Erlich tillhör den ideologiska kärnan. För dem var det viktiga att vara med och etablera den nya utposten.
I sex år bodde de i en barack på en karg, vindpinad bergstopp. I januari 2006
stod deras nya hus färdigt men de hade knappt hunnit flytta in förrän den
israeliska regeringen bestämde att Amona skulle utrymmas och husen rivas.
Många bosättare gjorde våldsamt motstånd och fick släpas ut ur sina hem, men
Ifat och Ariel Erlich flyttade frivilligt till Ofra. Deras yng-s-te son Oded
var två veckor gammal.
– Vi prioriterade våra egna behov, säger Ifat Erlich ursäktande.
Ett fyrtiotal familjer har i dag återvänt till utposten Amona, som officiellt är utrymd. Men familjen Erlich har funnit sig väl tillrätta i Ofra som är en av de äldsta och största bosättningarna på Västbanken. De första barackliknande husen från 1975 har ersatts av moderna villor med små trädgårdar. I dag har samhället cirka 3 000 invånare. Där finns en synagoga och en begravningsplats, skolor och flera små företag: en vingård, frisörer, en restaurang, utomhusbad och snabbköp.
Att bo på ockuperad mark är förenat med risker. Varje kvarter i Ofra är uppkallat efter någon från bosättningen som mördats i palestins-ka bakhåll på vägarna. Den senaste gången det hände var för fem år sedan. Hittills har ingen dödats inne på själva bosättningen, trots att den saknar stängsel. Den bevakas heller inte av soldater, bosättarna sköter själva vakthållningen.
Ifat Erlich säger att hon aldrig är rädd, som hon var under det palestins-ka upproret i början av 2000-talet. Då gick hon knappt utanför dörren. Hon och Ariel gjorde upp med sina släktingar om vem som skulle ta hand om barnen om något hände dem.
I dag är Ofra inte farligare än Tel Aviv, menar Ifat Erlich.
Efterfrågan på bostäder är stor. För att kunna ta emot nya familjer byggs husen på med fler våningar, eller så ställs husvagnar ut på tomterna. Men det byggs också nytt, trots att Israel har lovat att stoppa utbyggnaden. Under förra året uppfördes 1 518 bostäder på Västbanken, enligt den israeliska organisationen Fred Nu.
Bakom Erlichs hus arbetade nybyggarna på nätterna för att undgå upptäckt, men en av grannarna stördes av oväsendet och ringde myndigheterna. Ifat Erlich erkänner att hon är glad att bygget står stilla. Visst vill hon att bosättningen ska fortsätta växa, men samtidigt vill hon gärna behålla sin utsikt över Västbankens böljande kullar och olivlundar.
Både EU och USA har kritiserat den israeliska regeringen, men bosättarrörelsen
har ett starkt stöd i den nya högerregeringen. Utrikesminister Avig-dor
Lieberman bor själv på Västbanken.
– Det här är inte längre en ockupation. Det är en realitet och vi måste hitta
en lösning som inte går ut på att folk tvingas lämna sina hem. Det går inte
att bygga fred på rivna hus, säger Ifat Erlich.
Helst skulle hon vilja att palesti-nierna kunde förmås att flytta till
Jordanien så att Judéen och Samarien, de bibliska namnen för Västbanken,
fick vara judiska. Hon inser att det knappast låter sig göra, så hon har en
annan idé som hon själv kallar galen: bosättningarna skulle kunna finnas
kvar på Västbanken som en del av en framtida palestinsk stat.
– Det är väldigt smärtsamt för mig att tänka att jag skulle leva under
arabiskt styre, men om det är en lösning som kan garantera att Israel har en
majoritet av judar om tvåhundra år, så är det en kompromiss jag kan leva med.
Skymningen faller över Västbanken. Gatlyktorna tänds i Ofra, men i de
omgivande palestinska byarna är det mörkt. I grannbyn ropar minareten ut
kvällsbönen
– Jag skulle känna mig som en flykting under resten av mitt liv om vi
tvingades ge oss av.
Den israeliska regeringen började planera för utbyggnad av bosättningarna kort
efter att Gaza och Västbanken ockuperats 1967. Syftet var att förhindra en
delning av landet.
Enligt internationell rätt får en ockupationsmakt inte flytta in sina invånare
på ockuperat territorium. I dag bor mer än 280 000 israeler i 121
bosättningar på Västbanken.
2005 evakuerades samtliga bosättningar i Gaza och fyra på Västbanken av Ariel
Sharon.
Utöver bosättningarna finns fler än hundra så kallade olagliga utposter på
Västbanken. De är olagliga även enligt israelisk lag. Ett trettiotal
olagliga utposter har tömts av israeliska myndigheter genom åren.
Evakueringen av Amona i februari 2006 beordrades av Ehud Olmert som nyss
blivit tillförordnad premiärminister efter Ariel Sharons stroke. Tio tusen
poliser och militärer drabbade samman med bosättarna som genom våldsamt
motstånd ville avskräcka regeringen från att utrymma fler utposter.
Hundratals skadades och för bosättarrörelsen blev Amona en symbol.
% är glada
% är likgiltiga