Exfascisterna gynnas av politikerföraktet

BASILDON. Inga rakade skallar, inga blottade tatueringar. Ledarens order har varit bestämda. Det ska vara kavaj och slips när partiet som stammar ur gamla fascistiska National Front ska väljas in i EU-parlamentet.

Ska ett utåt mer vårdat bnp, British National Party, locka till sig de många väljare som i avsky över giriga politiker nu troligen kommer att svika de två stora, Labour och Tory?

BNP själva är övertygade om att så blir fallet. Ledaren, Nick Griffin, öste på sitt upptaktsmöte förakt över oss journalister, landets invandrare och politikerna. Han kallade Storbritannien en bananrepublik.

– Vi upplever en flodvåg av sympati från väljarna, sade Nick Griffin. Det är för att vi kallar saker vid deras rätta namn.

De kostymklädda partimedlemmarna jublade.

Medan de etablerade brittiska partierna försökt nonchalera och tiga ihjäl BNP har många andra förskräckts över möjligheten att partiet kommer in i EU-parlamentet och får mångmiljonbidrag och möjlighet att växa som organisation.

Senast var det ärkebiskoparna Rowan Williams och John Sentamu som uppmanade folk att inte rösta på BNP. Ett parti som de menar utnyttjar det krisartade politiska klimatet till att så skräck och splittring inom samhällsgrupperna.

Men när Sydsvenskan följer med BNP:s kampanjgrupp i Essex för att möta väljare i Basildon, fem mil öster om London, är det få som visar att de ogillar propagandan. Bara en enda, en kvinna som gör en grimas av avsmak och ruskar på huvudet när hon skyndar förbi. Alla andra tar snällt emot flygblad och broschyrer och tre blir nya medlemmar.

När några svarta kvinnor tigande går förbi tittar flygbladsutdelarna åt ett annat håll.

– Vänsterfolket kallar oss för nazister bara för att vi vill göra England engelskt igen. Men vi har stöd, du ser ju själv, säger Len Heather som ställer upp sitt BNP-stånd på olika platser i Essex varje vecka.

Han spelar omväxlande Vera Lynn, berömd för sina sånger under andra världskriget, och patriotiska hymner som ”Jerusalem” på bandspelaren. Ihärdigt reser han upp plakaten med antimuslimsk propaganda som den vresiga vinden blåser omkull.

Det är ruskväder men folk strömmar ändå förbi ståndet på väg till Pitsea Market. En sliten miljö med många slitna ansikten. Man handlar billigt här. Kläder av märken som ingen inne på Oxford Street hört talas om.

John Willis som varit kommunalarbetare i Basildon hela sitt liv kommer cyklande. Det var länge sedan han lämnade Labour.

– Förbannade politiker, fräser han. Om vi betedde oss som de så sattes vi i fängelse. Labour och Tory, det är ingen skillnad på dem.

– Jag ska rösta BNP, det gjorde jag förra gången också.

Jill Slaven och Mary Shotter bubblar av ilska och pratar i munnen på varandra.

– Ska det bli förstört här också? Vi flyttade hit från Dagenham för att komma undan, säger Jill Slaven.

– Snart är väl det här också ett invandrargetto, säger Mary Shotter.

– BNP ska få våra röster.

Deras ord upprepas av andra gång på gång under de fyra timmar vi står intill marknaden i Basildon där den stora industrin, en bilfabrik, har stängt.

Nästa dag följer jag med Len Heather på dörrknackning i Basildon. Ingen smäller igen dörren.

– Vi vill att ni som engelsmän ska sättas främst i det engelska samhället, säger Len Heather.

– Varför måste engelska barn gå i skolor långt från hemmen? För att invandrarna får företräde. Och de får bostäder och bidrag. Men vad får ni?

Tålmodigt lyssnar de, först med dörren på glänt men snart på vid gavel.

– Vi ska tänka på saken, säger en del.

Men många lovar direkt att rösta på BNP.