Fritt val – när Ledaren godkänt kandidaterna

TEHERAN. ”Ahmadinejad talar sanning, hans motståndare ljuger”, skanderar en talkör i trängseln på vägen upp mot Mosallah, en kombinerad mässa och bönehall i Teherans norra utkant.

Presidenten ska tala för dem som inte vill ha någon förändring alls.

Solen bränner hjässan genom sjalen. Det finns knappt någonstans att sätta fötterna. Närmare ingången delar sig människohavet. Den högra strömmen blir svart. Det är kvinnorna. Alla håller i flaggor och röd-vit-gröna band.

Tusentals samlas längst fram vid räcket på kvinnobalkongen. Nere på scenen sjunger, rasar och predikar olika män. Var och en avslutar med att jubla och applådera för Ahmadinejad.

En kvinna med ljusblå blus under chadoren störtar fram och skriker så att svetten stänker från ansiktet:
– Allt ni ser är på riktigt! Det finns inga skådespelare här!

Varför säger du det?
– De andra ljuger. Det är bara Ahmadinejad som aldrig har ljugit, säger hon lite lugnare och viftar med flaggorna.

Hon heter Fatemeh Satari och är lärare. Stolt pekar hon på sin dotter:
– Hon har massor att läsa inför intagningsprovet till universitetet. Ändå ville hon hellre komma hit.

Någon rusar längre in. Alla rusar efter medan de sträcker på halsarna. Kanske kommer han från ett oväntat håll? En del hystar upp de fotsida chadorerna runt midjan, andra i armhålan. Några låter dem fladdra fritt från huvudet.

Efter ett par timmar säckar allt fler ihop på golvet. I en alkov längst bak sitter Fereshteh Hadi, 18, och Fatemeh Hashemi, 17, och knappar på mobilerna i tajta jeans och slitna sneakers.
– Jag har sett Ahmadinejad i debatter i teve. Jag är stolt över att han talar sanning, säger Fereshteh Hadi.

I år börjar hon studierna till läkare. Det vill Fatemeh Hashimi också nästa år. Hon grämer sig över att hon inte har röståldern inne.
– Den viktigaste valfrågan är att folk som jag ska kunna komma in på en bra utbildning trots att mina föräldrar inte känner rätt personer, säger hon.
– Bara jag pluggar hårt och lyckas på intagningsprovet vet jag att jag har en chans.

Om någon av de andra kandidaterna i presidentvalet vill ändra systemet vet hon inte.
– Jag lever som jag vill. Jag spelar fotboll ute med mina bröder. Med hijab, såklart, säger Fereshteh Hadi och pillrar på den smala sjalen som hänger på trekvart.

En högtalarröst harklar: ”Här är så mycket folk att han inte kan ta sig hit.”

Folk börjar välla ut. De verkar anstränga sig för att inte visa besvikelse. Fysikstudenten Mariam Rahimi, 24, ska strax möta sin make utanför, men stannar upp i trappan för att berätta hur mycket hon älskar Ahmadinejad.– Det viktigaste är att han kan förbättra våra internationella relationer. Han vill förena hela världen i islam, det bästa för hela världens folk.

Först ett par hundra meter från byggnaden lättar trycket. En ung man med hästsvans strosar genom massan. Från hans handleder fladdrar breda gröna sidenband.

Islams gröna färg har blivit oppositionskandidaten Hossein Mousavis under valrörelsen. Ahmadinejad-sidan har svarat med att använda den iranska flaggans färger.

Söderut i staden tätnar det gröna. Medan presidentens massmöte skingras stiger temperaturen i oppositionens demonstration. När skymningen faller fyller den pulsådern Vali Asr som förbinder stadens fattiga södra delar med de rika i norr.

I en lekpark blir vi omringade av ivrigt teaterviskande män.
– Vi vill vara vänner med alla länder. I stället är vi isolerade. Det är mullornas fel.
– De är som diktatorer, som Hitler. De gör som de vill med oss.
– Vi måste få veta sanningen, utan censur. Vi måste få friheten att skriva vad vi vill, säger 50-årige Ahmad Hashemi, den ende som vill uppge sitt namn.

Tidigare arbetade han på informationsministeriet. Mer än så vill han inte säga, och han vill inte vara med på bild. Han skrattar nervöst och drar med pekfingret över halsen.

I korsningen intill sprutar någon konstgjord snö. Alla filmar med mobilerna. ”Frihet!” ropar de.
– Först och främst vill jag ha bort Ahmadinejad, säger Taraneh, 25-årig ekonomistudent.
– Jag stödjer Mousavi därför att Khatami står bakom honom. Under hans tid som president hade vi frihet. Vi kunde gå ut i normala kläder utan att bli trakasserade. När jag ser polisen i dag känner jag mig inte trygg, utan rädd.

Hon vill inte säga sitt efternamn. Också hon drar med pekfingret över halsen.

På trottoarkanten vid sidan om karne­valsvimlet sitter Mariam Chaharbalesh och hennes mor Zahra Seyed Mohamadi och tar igen sig. Under Mariams chador skymtar en mossgrön hijab.
– De unga behöver frihet. De har inte haft någon på fyra år. Myndigheterna trampar på dem. Jag är själv religiös, därför bär jag hijab. Men det måste vara upp till var och en. Frihet är en rättighet vi måste ge dem.

Mariam föddes året innan den islamiska revolutionen 1979. Hennes mor minns shahregimen med fasa. Revolutionen ökade folkets frihet, säger hon, och berättar hur fler föräldrar vågade skicka sina döttrar till universiteten när de stränga reglerna för umgänge mellan män och kvinnor infördes.
– Men nu är det dags för nästa steg, säger Mariam Chaharbalesh.

Kilometer efter kilometer fortsätter det gröna tåget. Diskomusik dånar ut från en flakbil som kryper fram genom massan. Intill den börjar några män skaka axlar och höfter. En ung kvinna vågar också ta några segerrusiga, förbjudna danssteg.

Nöjer hon sig med den frihet som Mousavi kan ge henne inom den islamiska republikens konstitution? Nöjer de sig, de som ropar på frihet?

För många iranier är valet bara en fars. De stannar hemma på fredag.

Reportaget är gjort med hjälp av tolken Sama Nahooti från den statliga byrån som utländska journalister tvingas anlita för att få intervjua och fotografera i offentliga miljöer. Press- och informationsfrihet saknas också för inhemska journalister.